De primitiva tidernas evolutionära sinne ger upphov till en känsla av social plikt och moralisk skyldighet som i huvudsak härstammar från emotionell rädsla. Den positivare impulsen till socialt tjänande och idealismen i form av altruism härstammar från den direkta impulsen från den gudomliga anden som bor i människans sinne.
Denna idé och detta ideal om att göra gott mot andra—impulsen att förvägra egot något till förmån för ens nästa—är till en början mycket begränsad. Den primitiva människan anser som sina nästa endast de som står henne mycket nära, de som bemöter henne vänligt. När den religiösa civilisationen framskrider utvidgas uppfattningen om ens nästa till att omfatta klanen, stammen och nationen. Sedan vidgade Jesus kretsen av ens nästa till att omfatta hela mänskligheten, rentav så att vi bör älska även våra fiender. Det finns någonting inne i varje normal människa som säger henne att denna lära är moralisk—riktig. Till och med de som minst tillämpar detta ideal medger att det i teorin är rätt.
Alla människor erkänner att denna universella impuls hos människan att vara osjälvisk och altruistisk är moralisk. Humanisten tillskriver uppkomsten av denna impuls det materiella sinnets naturliga verksamhet. Religionsutövaren inser mer korrekt att det dödliga sinnets verkligt osjälviska strävan är en reaktion på Tankeriktarens inre andeledning.
Människans tolkning av dessa tidiga konflikter mellan viljan till egennytta och viljan till oegennytta är emellertid inte alltid tillförlitlig. Endast en ganska enad personlighet kan medla mellan dessa mångahanda motstridigheter mellan egots krav och det spirande sociala medvetandet. Jaget har rättigheter såväl som ens nästa. Ingendera har ensamrätt till individens uppmärksamhet och tjänande. Misslyckande med att lösa detta problem ger upphov till de tidigaste formerna av skuldkänslor hos människan.
Mänsklig lycka nås endast när jagets egoistiska krav och den altruistiska impulsen från det högre jaget (den gudomliga anden) koordineras och sammanjämkas av den integrerande och övervakande personlighetens enade vilja. Den evolutionära människans sinne ställs ständigt inför det krångliga problemet att medla i kampen mellan den naturliga expansionen av emotionella impulser och den moraliska tillväxten av osjälviska impulser som bygger på andlig insikt—genuint religiöst reflekterande.
Strävan att trygga lika mycket gott för det egna jaget och för möjligast många andra jag, är ett problem som inte alltid kan lösas tillfredsställande inom en ram av tid och rymd. Under förutsättning att man har ett evigt liv kan sådana motstridigheter utjämnas, men under ett enda kort människoliv är de olösbara. Jesus avsåg en dylik paradox när han sade: ”Den som vill bevara sitt liv han skall mista det, men den som mister sitt liv för himmelrikets skull, han skall finna det.”
Strävan efter idealet—strävan att bli lik Gud—är en ständig strävan, både före och efter döden. Livet efter döden skiljer sig inte till sina väsentliga delar från de dödligas tillvaro. Allt det goda som vi gör i detta liv bidrar direkt till en förhöjning av det framtida livet. Den verkliga religionen gynnar inte moralisk slöhet och andlig lättja genom att uppmuntra till ett fåfängt hopp om att människan förlänas alla de dygder som hör till en ädel karaktär som en direkt följd av att hon har passerat den naturliga dödens portar. Sann religion förringar inte människans strävan till framsteg under den tid hon som dödlig har livet till låns. Varje vinning i livet som dödlig bidrar direkt till att berika de första stadierna av överlevnadslivet som odödlig.
Det är ödesdigert för människans idealism när hon får lära sig att alla hennes altruistiska impulser endast är en utveckling av hennes naturliga flockinstinkter. Men hon förädlas och får en väldig energi av att få veta att dessa högre impulser i hennes själ utgår från de andliga krafter som finns i hennes dödliga sinne.
Det lyfter människan ut från sitt eget jag och bortom sitt jag när hon en gång helt inser att det inne i henne lever och kämpar någonting som är evigt och gudomligt. Så kommer det sig att en levande tro på att våra ideal har ett övernaturligt ursprung bekräftar vår tro på att vi är Guds söner och gör våra altruistiska övertygelser, våra känslor för människornas broderskap, verkliga.
Människan har—i sin andliga domän—verkligen fri vilja. Den dödliga människan är varken en hjälplös slav under en allsmäktig Guds orubbliga överhöghet eller offer för en hopplös fatalism enligt en mekanistisk kosmisk determinism. Människan är i högsta grad sin egen eviga bestämmelses arkitekt.
Men påtryckning frälsar eller förädlar dock inte människan. Tillväxt i anden väller upp inifrån den evolverande själen. Påtryckning kan deformera personligheten, men aldrig stimulerar den tillväxten. Även i undervisningssammanhang är påtryckning endast negativt nyttig såtillvida att den kan hjälpa till att förhindra ödesdigra erfarenheter. Den andliga tillväxten är som störst där alla yttre tryck är som minst. ”Där Herrens ande är, där är frihet.” Människan utvecklas bäst när trycket från hemmet, samhället, kyrkan och staten är minst. Detta får emellertid inte tolkas så, att det skulle betyda att det inte i ett progressivt samhälle finns någon plats för hem, sociala institutioner, kyrka och stat.
När en medlem av en religiös grupp i samhället har uppfyllt de krav som en sådan grupp ställer, bör han uppmuntras till religiös frihet i att fullt uttrycka sin egen personliga tolkning av sanningarna i den religiösa övertygelsen och den religiösa erfarenhetens fakta. Tryggheten i en religiös grupp är beroende av andlig enhet, inte av teologisk enhetlighet. En religiös grupp borde kunna njuta av friheten att tänka fritt utan att vara tvungen att bli ”fritänkare”. Det finns stort hopp för en kyrka som dyrkar den levande Guden, bekräftar människornas broderskap och vågar avlägsna allt lärotryck från sina medlemmar.