Neandertalarna var utmärkta stridsmän, och de företog omfattande färder. De spred sig så småningom från sina centra i högländerna i nordvästra Indien till Frankrike i väster, Kina i öster, och även ned till norra Afrika. De dominerade världen under nästan en halv miljon år, ända till de tider då migrationen av de färgade evolutionära raserna började.
För 800.000 år sedan fanns det gott om villebråd: många arter av hjortdjur samt elefanter och flodhästar strövade omkring i Europa. Nötdjur förekom i stora mängder, hästar och vargar fanns överallt. Neandertalarna var utmärkta jägare, och stammarna i Frankrike var de första som införde seden att låta de skickligaste jägarna välja sig hustrur bland kvinnorna.
Renen var mycket nyttig för dessa neandertalfolk, då den kunde användas till föda, för klädnad och till verktyg, emedan de på olika sätt utnyttjade dess horn och ben. De hade föga kultur, men de förbättrade arbetet med flintstenen tills de nästan nådde den nivå som fanns under Andons dagar. Stora flintor fastsatta på träskaft kom igen i användning och tjänade som yxor och hackor.
För 750.000 år sedan var det fjärde istäcket på god väg mot söder. Med sina förbättrade verktyg gjorde neandertalarna hål i isen, som täckte de nordliga floderna, och kunde sålunda spetsa fiskar som kom upp till dessa lufthål. Ständigt måste dessa stammar dra sig tillbaka för den framträngande isen som vid denna tid hade sin största utbredning i Europa.
Vid den här tiden gjorde den sibiriska glaciären sin största framryckning mot söder och tvingade urmänniskan tillbaka söderut, tillbaka mot de trakter där hon hade sitt ursprung. Men människan som art hade redan differentierats så långt att risken för ytterligare beblandning med människans släktingar, de icke-progressiva aporna, hade minskat betydligt.
För 700.000 år sedan höll den fjärde glaciären, den största av alla i Europa, på att dra sig tillbaka; människor och djur återvände mot norr. Klimatet var kyligt och fuktigt, och den primitiva människan klarade sig igen bra i Europa och västra Asien. Så småningom spred sig skogarna norrut över land som helt nyligen hade täckts av glaciären.
Däggdjurens liv hade föga förändrats av den stora glaciären. Dessa djur fortlevde i det smala landbälte som låg mellan isen och Alperna, och då glaciären hade dragit sig tillbaka spred de sig igen snabbt ut över hela Europa. Längs landbryggan vid Sicilien kom från Afrika elefanter med raka betar, noshörningar med breda nosar, hyenor och afrikanska lejon, och dessa nya djur utrotade praktiskt taget de sabeltandade tigrarna och flodhästarna.
För 650.000 år sedan bevittnades en fortsättning av det milda klimatet. Vid mitten av den interglaciära perioden hade det blivit så varmt att Alperna var så gott som bara från is och snö.
För 600.000 år sedan hade isen nått sin dåvarande nordligaste reträttpunkt, och efter en paus på några tusen år började den igen röra sig söderut, nu på sin femte framryckning. Under femtio tusen år ändrades klimatet endast obetydligt. Människan och djuren i Europa förändrades föga. Den torka som i någon mån hade förekommit under föregående period avtog, och alpglaciärerna sträckte sig långt ned i floddalarna.
För 550.000 år sedan trängde den avancerande glaciären igen människan och djuren söderut. Denna gång fanns det dock gott om utrymme för människan i det vida landbälte som sträckte sig mot nordost in i Asien och som låg mellan istäcket och det då stort utvidgade Svarta havet, som var ett bihang till Medelhavet.
Under tiden för den fjärde och femte nedisningen spred sig neandertalrasernas primitiva kultur ytterligare. Men det förekom ett så obetydligt framåtskridande att det faktiskt såg ut som om försöket att åstadkomma en ny och modifierad typ av intelligent liv på Urantia höll på att misslyckas. Under närmare en kvarts miljon år drev dessa primitiva folk omkring, jagade och stred, uppvisande för korta perioder förbättringar i vissa avseenden, men i stort sett gick de stadigt bakåt i jämförelse med sina högrestående andoniska förfäder.
Under dessa andligen mörka tidsåldrar nådde det vidskepliga människosläktets kultur sin lägsta nivå. Neandertalarna hade i själva verket ingen annan religion än en skamlig vidskepelse. De var livrädda för moln, och i synnerhet för dis och dimma. En primitiv religion baserad på fruktan för naturkrafterna utvecklades så småningom, medan dyrkan av djur avtog då förbättringen av verktygen och den rikliga tillgången på villebråd gjorde det möjligt för dessa människor att leva med mindre bekymmer för födan; de sexuella belöningarna för jakten tenderade att storligen förbättra jägarnas skicklighet. Denna nya på fruktan baserade religion ledde till försök att blidka de osynliga krafterna bakom dessa naturfenomen och kulminerade senare i offrandet av människor för att lugna dessa osynliga och okända fysiska krafter. Denna förfärliga sed att offra människor har bevarats av de mera efterblivna folken på Urantia ända fram till det tjugonde århundradet.
Dessa tidiga neandertalare kunde knappast kallas soldyrkare. De levde snarare i rädsla för mörkret; de var livrädda för mörkrets inbrott. Så länge det fanns litet månsken kunde de klara sig, men i mörkret utan månsken råkade de i panik och började offra sina bästa individer av man- och kvinnokön i ett försök att få månen att skina igen. Tidigt lärde de sig att solen återkom regelbundet, men de antog att månen återkom endast för att de offrade sina stamfränder. Då rasen gjorde framsteg förändrades föremålet för och ändamålet med offrandet efterhand, men människooffer som en del av det religiösa ceremonielet kvarstod länge.