För 5.000.000.000 år sedan var er sol ett förhållandevis isolerat blossande klot som hade samlat till sig det mesta av det rymdmaterial som cirkulerade i närheten, rester från den nyligen inträffade omvälvningen i samband med dess egen födelse.
Numera har er sol uppnått en relativ stabilitet, men dess elva och ett halvt års perioder av solfläckar avslöjar att den i sin ungdom var en variabel stjärna. Under er sols första tider ledde den fortgående sammandragningen och den därav följande gradvisa ökningen av temperaturen till enorma konvulsioner på dess yta. Dessa jättelika hävningar tog tre och en halv dag för att fullfölja en cykel av varierande ljusstyrka. Detta föränderliga stadium, denna periodiska pulsering, gjorde er sol högeligen mottaglig för vissa yttre inflytanden som den snart kom att möta.
Sålunda var scenen i den lokala rymden färdig för den unika uppkomsten av Monmatia, som är namnet på er sols planetfamilj, det solsystem som er värld hör till. Mindre än en procent av planetsystemen i Orvonton har ett liknande ursprung.
För 4.500.000.000 år sedan började det enorma systemet Angona närma sig grannskapet till denna ensamma sol. Centrum för det stora systemet var en mörk jätte i rymden, solid, starkt laddad och med en enorm gravitationskraft.
Då Angona kom allt närmare solen, i de stunder då solen var maximalt expanderad under sina pulseringar, sköt strömmar av gasformigt material ut i rymden som jättelika soltungor. Till en början föll dessa flammande gastungor utan undantag tillbaka till solen, men då Angona kom allt närmare blev gravitationsdraget från den gigantiska besökaren så stort att dessa gastungor började brista på vissa ställen, varvid rötterna föll tillbaka till solen medan de yttre delarna avskiljdes och bildade självständiga materiakroppar, solmeteoriter, som omedelbart började rotera kring solen i sina egna elliptiska banor.
Då systemet Angona kom närmare blev solens utstötningar allt större; allt mera materia drogs ut från solen för att bli till självständiga cirkulerande kroppar i den omgivande rymden. Denna situation fortsatte under cirka femhundratusen år tills Angona gjorde sitt största närmande till solen; då upplevde solen i samband med en av sina periodiska interna konvulsioner en partiell sönderslitning; från motsatta sidor och samtidigt stöttes enorma mängder av materia ut. Från Angonas sida drogs en väldig pelare av solgaser ut, en pelare som var ganska spetsig i båda ändarna med en betydande ansvällning i mitten, och den blev permanent avsöndrad från solens omedelbara gravitationsgrepp.
Denna stora pelare av solgaser som på detta sätt avskiljdes från solen utvecklade sig senare till de tolv planeterna i ert solsystem. Utstötningen av gas från solens motsatta sida, som en återverkan och i tidvattenliknande samklang med utdrivningen av denna jättelika anfader till solsystemet, har senare kondenserats till meteorer och rymddamm i solsystemet, fastän väldigt mycket av denna materia senare infångades av solens gravitation, då Angona-systemet försvann i fjärran ut i rymden.
Fastän Angona lyckades dra ut det material som gav upphov till solsystemets planeter och den enorma mängd av materia som nu kretsar runt solen som asteroider och meteorer fick den inte för sig själv någonting av denna solmateria. Systemet som var på besök kom inte nära nog för att faktiskt ta åt sig något av solens substans, men den svängde tillräckligt nära för att till den mellanliggande rymden dra ut allt det material som det nuvarande solsystemet består av.
De fem inre och de fem yttre planeterna bildades snart i miniatyr av de svalnande och kondenserande kärnorna i de mindre massiva och avsmalnande ändarna av den jättelika gravitationsförorsakade ansvällning som Angona hade lyckats avskilja från solen, medan Saturnus och Jupiter bildades av de mera massiva och utbuktande centrala delarna. Den starka dragningskraften från Jupiter och Saturnus fångade tidigt in det mesta av det material som hade tagits från Angona, såsom vissa av deras satelliters rörelse motsols vittnar om.
Jupiter och Saturnus som uppkom från själva centrum av den enorma pelaren av överhettade solgaser innehöll så mycket högt upphettat solmaterial att de lyste med ett strålande ljus och avgav enorma mängder värme; de var i verkligheten andra gradens solar under en kort period efter det att de hade bildats som skilda rymdkroppar. Dessa två största bland solsystemets planeter har till stor del förblivit gasformiga till den dag som är och har inte ännu ens kylts av till den punkt då de skulle vara fullt kondenserade eller fasta.
De övriga tio planeternas kärnor av gas som har sammandragit sig nådde snart det stadium då de blev fasta och började så dra till sig allt större mängder av den meteormateria som cirkulerade i den närbelägna rymden. Solsystemets världar hade sålunda ett dubbelt ursprung: kärnor av kondenserad gas, senare förstorade av enorma mängder meteorer som infångades. Visserligen fortsätter de att fånga in meteorer, men i betydligt mindre antal.
Planeterna kretsar inte runt solen i sin solmoders ekvatorialplan, vilket de skulle göra om de hade blivit utkastade av solens rotation. Istället färdas de i planet för den utstötning ur solen som förorsakades av Angona och som existerade i en ansenlig vinkel mot solens ekvatorialplan.
Medan Angona var oförmögen att fånga in något av solens massa lyckades er sol fylla på sin planetfamilj, som befann sig under omvandling, med en del av det cirkulerande rymdmaterialet från det besökande systemet. På grund av Angonas intensiva gravitationsfält följde dess tillhörande planetfamilj banor på ett ansenligt avstånd från den mörka jätten; och snart efter utstötningen av den massa ur vilken solsystemet uppkom, och medan Angona ännu var i närheten av solen, svängde tre av de större planeterna i Angonas system så nära solsystemets massiva anfader att dennas dragningskraft, förstärkt av dragningen från solen, var tillräcklig för att uppväga gravitationsgreppet från Angona och att därifrån permanent lösgöra dessa tre bihang till den himmelska vandraren.
Allt det material i solsystemet som härstammar från solen hade ursprungligen enhetlig riktning för sitt omlopp, och utan dessa tre främmande rymdkroppars intrång skulle allt material i solsystemet fortfarande ha samma riktning på sin omloppsbana. Som det var införde verkan av de tre Angonabihangen nya och främmande omloppskrafter i det uppkommande solsystemet, och som följd därav uppkom rörelse i motsatt riktning. Retrograd rörelse i ett astronomiskt system är alltid oavsiktlig och uppträder alltid som ett resultat av främmande rymdkroppars kollisionsinverkan. Sådana kollisioner behöver inte alltid medföra rörelse i motsatt riktning, men ingen retrograd rörelse förekommer någonsin annat än i system som består av massor med olika ursprung.