◄ Kapitel 185
Del 4 ▲
Kapitel 187 ►
Kapitel 186

Kort före korsfästelsen

NÄR Jesus och hans anklagare gav sig i väg för att träffa Herodes vände sig Mästaren till aposteln Johannes och sade: ”Johannes, du kan inte göra något mer för mig. Gå till min mor och för henne till mig innan jag dör.” När Johannes hörde sin Mästares begäran, och fastän han motvilligt lämnade honom ensam bland hans fiender, skyndade han iväg till Betania, där hela Jesu familj var samlad och väntade i Martas och Marias hem, systrar till Lasaros som Jesus hade uppväckt från de döda.

186:0.2

Flera gånger under morgonen hade budbärare kommit med nyheter till Marta och Maria om hur rättegången mot Jesus framskred. Men Jesu familj nådde fram till Betania endast några minuter innan Johannes anlände med Jesu begäran om att han ville träffa sin mor innan han blev dödad. Efter att Johannes Sebedaios hade berättat för dem allt som hade hänt efter arresteringen av Jesus vid midnatt hade arresterats begav sig Jesu mor Maria genast tillsammans med Johannes för att träffa sin äldste son. Då Maria och Johannes nådde fram till staden hade Jesus redan förts till Golgata av de romerska soldaterna som skulle korsfästa honom.

186:0.3

När Jesu mor Maria skulle ge sig i väg med Johannes för att gå till sin son vägrade Jesu syster Rut att stanna kvar tillsammans med den övriga familjen. Eftersom hon var fast besluten att följa med sin mor följde hennes bror Juda med henne. De övriga i Mästarens familj stannade i Betania under Jakobs ledning, och David Sebedaios budbärare försåg dem nästan varje timme med rapporter om hur det förfärliga företaget att ta livet av deras äldste bror, Jesus från Nasaret, framskred.

1. Judas Iskariot når sitt slut

186:1.1

Klockan var ungefär halv nio denna fredagsmorgon när förhöret av Jesus inför Pilatus var till ända och Jesus överlämnades till de romerska soldater som skulle korsfästa honom. Så snart romarna hade tagit hand om Jesus marscherade den judiske vaktkaptenen med sina män tillbaka till deras högkvarter i templet. Den ledande översteprästen och hans kompanjoner i det judiska rådet följde genast efter vakterna och gick direkt till sin vanliga mötesplats, salen av huggen sten i templet. Här fann de många andra rådsmedlemmar som väntade på att få veta vad som hade gjorts med Jesus. Då Kajafas höll på att redogöra för rådet om rättegången mot Jesus och domen över honom, infann sig Judas inför dem för att kräva sin belöning för den roll han hade spelat i sin Mästares arrestering och dödsdom.

186:1.2

Alla dessa judar avskydde Judas; de såg på förrädaren endast med en känsla av yttersta förakt. Under hela den tid då Jesus förhördes inför Kajafas och medan han framträdde inför Pilatus hade Judas känt ett styng i samvetet för sitt förrädiska beteende. Han började också i någon mån förlora sina illusioner beträffande den belöning han skulle få som betalning för sina tjänster som Jesu förrädare. Han gillade inte den reserverade och kyliga hållningen hos de judiska myndigheterna; trots det väntade han sig att bli frikostigt belönad för sitt fega beteende. Han såg fram emot att bli kallad inför ett fulltaligt sammanträde av judarnas råd och att där få höra sig berömmas medan de förlänade honom lämpliga ärebetygelser för den storartade tjänst som han smickrade sig med att han hade gjort sitt folk. Föreställ er därför vilken stor överraskning det var för denne själviske förrädare när en av översteprästens tjänare klappade honom på axeln, kallade ut honom från salen och sade: ”Judas, jag har fått i uppdrag att betala dig för att du förrådde Jesus. Här är din belöning.” Då Kajafas tjänare sade så räckte han Judas en påse med trettio silvermynt—gängse pris för en bra och frisk slav.

186:1.3

Judas var förbluffad, förstummad. Han rusade tillbaka för att komma in i salen men hindrades av dörrvakten. Han ville vädja till rådet, men de släppte inte in honom. Judas kunde inte tro att dessa judarnas styresmän hade låtit honom förråda sina vänner och sin Mästare och sedan som belöning erbjudit honom trettio silverpengar. Han var förödmjukad, desillusionerad och ytterligt tillintetgjord. Han vandrade bort från templet som om han befann sig i trans. Automatiskt släppte han ned penningpåsen i sin djupa ficka, samma ficka där han så länge hade förvarat påsen med apostlarnas pengar. Han vandrade ut från staden efter folkmassorna som var på väg för att bevittna korsfästelserna.

186:1.4

På avstånd såg Judas hur de lyfte upp tvärbalken med Jesus fastspikad på den, och efter den synen rusade han tillbaka till templet, tog sig med våld förbi dörrvakten och fann sig stående inför rådet, som fortfarande satt i sammanträde. Förrädaren var helt andfådd och oerhört upprörd, men han lyckades stamma fram dessa ord: ”Jag har syndat då jag förrådde oskyldigt blod. Ni har förolämpat mig. Ni har som belöning för min tjänst erbjudit mig pengar—priset för en slav. Jag ångrar att jag har gjort detta; här är era pengar. Jag vill undkomma skulden för denna handling.”

186:1.5

När judarnas styresmän hörde Judas hånade de honom. En av dem som satt nära där Judas stod gjorde tecken åt honom att lämna salen och sade: ”Din Mästare har redan avrättats av romarna, och vad beträffar din skuld, vad angår den oss? Det är din sak—försvinn!”

186:1.6

När Judas lämnade rådssalen tog han de trettio silvermynten från påsen och kastade ut dem över tempelgolvet. När förrädaren avlägsnade sig från templet var han nästan utom sig. Judas genomgick nu erfarenheten av att inse syndens verkliga natur. Hela glansen, tjusningen och berusningen i att göra orätt hade försvunnit. Nu stod missdådaren ensam och ansikte mot ansikte med sin desillusionerade och besvikna själs domslut. Synden var tjusande och spännande när den utfördes, men nu var det tvunget att möta skörden i form av nakna och oromantiska fakta.

186:1.7

Denne himmelrikets före detta ambassadör på jorden vandrade nu längs gatorna i Jerusalem, övergiven och ensam. Hans förtvivlan var desperat och närapå absolut. Han färdades fram genom staden och ut förbi murarna och vidare ner i den förfärliga ödsligheten i Hinnomdalen, där han klättrade uppför de branta klipporna, tog bältet från sin slängkappa, fäste ena ändan vid ett litet träd och den andra runt sin hals och kastade sig ut för stupet. Knuten som han hade bundit med sina nervösa händer gav efter innan han var död, och förrädarens kropp slogs sönder när den föll på de spetsiga klipporna nedanför.

2. Mästarens inställning

186:2.1

När Jesus blev arresterad visste han att hans arbete i dödlig, köttslig gestalt på jorden var till ända. Han förstod helt vad för slags död han skulle möta, och han intresserade sig föga för detaljerna under de så kallade rättegångarna mot honom.

186:2.2

Inför judarnas rådsdomstol vägrade Jesus att besvara vittnesmålen från de falska vittnena. Det fanns en enda fråga som alltid fick ett svar, vare sig den ställdes av vän eller fiende, och det var den som gällde hans jordiska missions art av och gudomlighet. När han tillfrågades om han var Guds Son gav han ofelbart ett svar. Han vägrade ståndaktigt att säga något när han stod inför den nyfikne och ondskefulle Herodes. Inför Pilatus yttrade han sig endast när han tänkte att det som han sade kunde hjälpa Pilatus eller någon annan uppriktig person till en bättre förståelse av sanningen. Jesus hade lärt sina apostlar hur lönlöst det var för dem att kasta sina pärlor för svinen, och nu tog han sig för att i praktiken tillämpa det som han hade lärt dem. Hans uppträdande vid denna tid exemplifierade människonaturens tålmodiga underkastelse i förening med den gudomliga naturens majestätiska tystnad och allvarliga värdighet. Han var helt villig att med Pilatus diskutera varje fråga som hänförde sig till de politiska anklagelser som hade riktats mot honom—varje fråga som han insåg tillhörde ståthållarens jurisdiktion.

186:2.3

Jesus var övertygad om att det var Faderns vilja att han underkastade sig händelsernas naturliga och vanliga gång i människornas värld, just så som alla andra dödliga varelser måste göra, och därför vägrade han att använda ens sin rent mänskliga förmåga att med övertygande vältalighet påverka resultatet av ränksmiderierna bland hans socialt närsynta och andligen förblindade meddödliga. Även fast Jesus levde och dog på Urantia var hela hans liv som människa från början till slut en föreställning avsedd att influera och instruera hela det universum som han har skapat och oupphörligt upprätthåller.

186:2.4

Dessa kortsynta judar ropade otillbörligt på Mästarens död medan han stod där under en fruktansvärd tystnad och såg ut över en nations dödsscen—hans jordiske faders eget folk.

186:2.5

Jesus hade förvärvat den typ av människokaraktär som kunde bibehålla sitt sinneslugn och hävda sin värdighet trots ett fortsatt och oförtjänt skymfande. Han lät sig inte skrämmas. När han först blev angripen av Hannas tjänare hade han bara föreslagit att det vore på sin plats att tillkalla vittnen som vederbörligen kunde vittna mot honom.

186:2.6

Från början till slut under hans så kallade rättegång inför Pilatus, kunde de himmelska härskarorna som följde med händelserna inte låta bli att i sina informationsutsändningar till universumet beskriva scenen som ”Pilatus till doms inför Jesus”.

186:2.7

När Jesus stod inför Kajafas, och när alla de falska vittnesmålen hade brutit samman, tvekade han inte att besvara den ledande översteprästens fråga och erbjöd därmed i sitt eget vittnesmål det som de ville ha som grund för att döma honom för hädelse.

186:2.8

Mästaren visade aldrig det minsta intresse för Pilatus välmenande men halvhjärtade försök att få till stånd hans frigivning. Han tyckte verkligen synd om Pilatus och försökte allvarligt upplysa hans förmörkade sinne. Han förhöll sig helt passiv till den romerske ståthållarens alla vädjanden till judarna att de skulle dra tillbaka sina brottsanklagelser mot honom. Genom hela den sorgliga prövningen förde han sig med enkel värdighet och flärdfritt majestät. Han ville inte så mycket som kasta en skugga av ouppriktighet över sina blivande mördare när de frågade honom om han var ”judarnas konung”. Med endast en mindre modifierande förklaring accepterade han benämningen, väl medveten om att, samtidigt som de hade valt att avvisa honom, var han den siste som skulle förse dem med verkligt nationellt ledarskap, även i andlig mening.

186:2.9

Jesus sade inte mycket under dessa rättegångar, men han sade tillräckligt för att visa alla dödliga vilket slags människokaraktär människan kan fullända i partnerskap med Gud, och för att uppenbara för hela universumet det sätt på vilket Gud kan komma till uttryck i den skapades liv när denna varelse verkligen väljer att göra Faderns vilja och således blir en aktiv son till den levande Guden.

186:2.10

Hans kärlek till ovetande dödliga framgår fullständig av hans tålamod och stora självbehärskning när han utsattes för hånandet, slagen och stötarna från de råa soldaterna och tanklösa tjänarna. Han blev inte ens arg när de band för hans ögon, hånfullt slog honom i ansiktet och skrek: ”Profetera för oss vem det var som slog dig.”

186:2.11

Pilatus uttalade sig mer sant än han visste när han, efter att Jesus hade pryglats, presenterade honom för folkmassan och utropade: ”Beskåda mannen!” Föga anade förvisso den räddhågade romerske ståthållaren att hela universumet just i det ögonblicket stod i givakt och såg på denna unika föreställning, då deras älskade Härskare sålunda förödmjukad underkastade sig pikarna och slagen från sina förmörkade och degraderade dödliga undersåtar. När Pilatus yttrade sig, ekade då genom hela Nebadon: ”Se, Gud och människa!” Överallt i universumet har oräkneliga miljoner sedan den dagen fortsatt att betrakta den människan, samtidigt som Havonas Gud, den supreme härskaren över universernas universum, accepterar mannen från Nasaret som det fullbordade idealet för de dödliga varelserna i detta lokala universum i tid och rymd. I sitt makalösa liv underlät han aldrig att uppenbara Gud för människan. Nu i dessa sista händelser under sitt liv som dödlig och i sin död som snart följde uppenbarade han på ett nytt och rörande sätt människan för Gud.

3. Den pålitlige David Sebedaios

186:3.1

Kort efter att Jesus överlämnades till de romerska soldaterna då förhöret inför Pilatus var avslutat, skyndade sig en grupp tempelvakter ut till Getsemane för att upplösa eller arrestera Mästarens anhängare. Men långt innan de anlände hade anhängarna skingrat sig. Apostlarna hade dragit sig tillbaka till sina bestämda gömställen. Grekerna hade skilts åt och gått till olika hem i Jerusalem. De övriga lärjungarna hade likaså försvunnit. David Sebedaios trodde att Jesu fiender skulle återvända; därför flyttade han i ett tidigt skede fem eller sex tält upp i ravinen nära det ställe dit Mästaren så ofta drog sig tillbaka för bön och andakt. Där ämnade han gömma sig och samtidigt upprätthålla ett centrum, eller en koordineringsstation, för sin budbärartjänst. David hade knappt hunnit lämna lägret när tempelvakterna anlände. Då de inte fann någon där, nöjde de sig med att bränna lägret och skyndade sedan tillbaka till templet. När judarnas råd fick deras rapport kände sig rådet tillfreds med att Jesu anhängare var så grundligt skrämda och underkuvade att det inte fanns någon fara för ett uppror eller annat försök att rädda Jesus ur händerna på hans avrättare. De kunde äntligen andas lättare. De avslutade mötet och gick var och en till sina förberedelser för påsken.

186:3.2

Så snart Pilatus hade överlämnat Jesus till de romerska soldaterna för att korsfästas skyndade sig en budbärare bort till Getsemane för att informera David, och inom fem minuter var löpare på väg till Betsaida, Pella, Filadelfia, Sidon, Sikem, Hebron, Damaskus och Alexandria. Och dessa budbärare förde med sig budet om att romarna, på de judiska styresmännens enträgna begäran, var i färd med att korsfästa Jesus.

186:3.3

Under hela denna tragiska dag, ända tills budet om att Mästaren hade lagts i gravkammaren slutligen gick ut, sände David ungefär varje halvtimme budbärare med rapporter till apostlarna, grekerna och till Jesu jordiska familj som var samlad i Lasaros hem i Betania. När budbärarna gav sig i väg med budet om att Jesus hade lagts i graven sände David sina lokala löpare att fira påsk och vila under den kommande sabbaten, samtidigt som han instruerade dem att utan att väcka uppmärksamhet inställa sig hos honom på söndagsmorgonen i Nikodemos hem, där han ämnade gömma sig i några dagar tillsammans med Andreas och Simon Petrus.

186:3.4

Denne säreget sinnade David Sebedaios var den ende av Jesu ledande lärjungar som var benägen att bokstavligt och klart sakligt betrakta Mästarens försäkran att han skulle dö och ”uppstå igen på tredje dagen”. David hade en gång hört honom göra denna förutsägelse, och med sitt ordagranna tänkesätt ämnade han nu samla sina budbärare tidigt på söndagsmorgonen i Nikodemos hem, så att de fanns till hands för att sprida nyheten ifall Jesus uppsteg från de döda. David tidigt upptäckte att ingen av Jesu anhängare väntade sig att denne så snart skulle återvända från graven. Därför sade han föga om vad han trodde och inget om mobiliseringen av hela hans budbärarstyrka tidigt på söndagsmorgonen, utom till de löpare som på fredagsförmiddagen hade sänts ut till avlägsna städer och centra för troende.

186:3.5

Så dessa Jesu anhängare, som var spridda ut över Jerusalem och dess omgivningar, tog den kvällen del av påskmåltiden och förblev följande dag i avskildhet.

4. Förberedelserna för korsfästelsen

186:4.1

Efter att Pilatus hade tvättat sina händer inför folksamlingen och på så sätt försökt undgå skulden för överlämnandet av en oskyldig man till att korsfästas, bara för att han inte vågade sätta sig upp mot de judiska styresmännens högljudda krav, befallde han att Mästaren skulle överlämnas till de romerska soldaterna och gav order till deras kapten om att han genast skulle korsfästas. Sedan soldaterna hade tagit över ansvaret för Jesus ledde de honom tillbaka till pretoriets gårdsplan, och efter att ha tagit av honom den mantel som Herodes hade satt på honom klädde de honom i hans egna kläder. Dessa soldater bespottade och hånade honom men vållade inte någon ytterligare fysisk bestraffning. Jesus var nu ensam med dessa romerska soldater. Hans vänner höll sig gömda, hans fiender hade gett sig iväg; även Johannes Sebedaios var inte längre vid hans sida.

186:4.2

Klockan var något över åtta när Pilatus överlämnade Jesus till soldaterna och litet före nio när de gav sig i väg till skådeplatsen för korsfästelsen. Under denna dryga halvtimmes tid sade Jesus inte ett ord. Verkställigheten i ett stort universum stod praktiskt taget stilla. Gabriel och de främsta verkställarna i Nebadon var antingen församlade här på Urantia eller annars följde de noggrant med ärkeänglarnas rymdrapporter i strävan att hålla sig underrättade om vad som hände med Människosonen på Urantia.

186:4.3

När soldaterna väl var redo att bege sig med Jesus till Golgata hade de börjat bli imponerade av hans ovanliga lugn och utomordentliga värdighet, av hans tåliga tystnad.

186:4.4

Mycket av dröjsmålet med att ge sig iväg med Jesus till platsen för korsfästelsen berodde på kaptenens beslut att i sista minuten ta med sig två tjuvar som hade dömts till döden. Eftersom Jesus skulle korsfästas den morgonen tyckte den romerske kaptenen att dessa två lika väl kunde dö tillsammans med Jesus som att vänta tills påskfestligheterna var till ända.

186:4.5

Så snart tjuvarna kunde göras färdiga fördes de ut på gårdsplanen, där de stirrade på Jesus, den ena av dem för första gången, men den andra hade ofta hört honom tala både i templet och många månader tidigare i lägret vid Pella.

5. Jesu död i förhållande till Påsken

186:5.1

Det finns inget direkt samband mellan Jesu död och judarnas påsk. Det är sant att Mästaren lade ned sitt köttsliga liv på denna dag, förberedelsedagen för den judiska påsken, och ungefär vid den tid då påsklammen offrades i templet. Men detta oavsiktliga sammanfallande anger inte på något sätt att Människosonens död på jorden har något samband med judarnas offersystem. Jesus var jude, men som Människoson var han en av världarnas dödliga. De händelser som redan har redogjorts för och som ledde fram till denna stund då Mästarens korsfästelse var nära förestående, är tillräckligt för att utvisa att hans död vid ungefär denna tidpunkt var en rent naturlig och av människor styrd händelse.

186:5.2

Det var människan och inte Gud som planerade och satte i verket Jesu död på korset. Det är sant att Fadern vägrade att ingripa i händelseutvecklingen bland människorna på Urantia, men Fadern i Paradiset påbjöd, begärde eller krävde inte sin Sons död på korset på det sätt som den genomfördes på Urantia. Det är ett faktum att Jesus på något sätt förr eller senare hade varit tvungen att frigöra sig från sin dödliga kropp, från sin inkarnation på jorden, men han kunde ha utfört den uppgiften på otaliga sätt utan att dö på ett kors mellan två tjuvar. Allt detta var människans verk, inte Guds.

186:5.3

Vid tiden för sitt dop hade Mästaren redan fullbordat det förfarande som erfarenheten på jorden och i köttslig gestalt erfordrade och som var nödvändigt för att fullborda hans sjunde och sista utgivning i universumet. Vid just den tiden hade Jesus fullgjort sin plikt på jorden. Hela det liv som han därefter levde, och även det sätt på vilket han dog, var för hans del en rent personlig tjänst som gagnade välfärden för och uppbyggelsen av hans dödliga varelser i denna värld och i andra världar.

186:5.4

Den goda nyhetens evangelium, att människan genom tron kan bli andemedveten om att hon är en son till Gud, är inte avhängigt av Jesu död. Visst är det sant att hela detta rikets evangelium har i hög grad blivit belyst av Mästarens död, men än mer så av hans liv.

186:5.5

Allt vad Människosonen sade eller gjorde på jorden förskönade storligen lärdomarna om människans sonskap till Gud och om brödraskapet mellan människorna, men dessa väsentliga relationer som gäller Gud och människor är en naturlig del av de universumfakta att Gud älskar sina skapade varelser och att de gudomliga Sönerna är medfött barmhärtiga. Dessa rörande och gudomligt sköna relationer mellan människan och hennes Skapare i denna värld och i alla andra överallt i universernas universum har existerat i all evighet; och de är inte i någon bemärkelse beroende av att Guds Skaparsöner tidvis företar dessa utgivningar och sålunda iklär sig sina skapade intelligensers natur och gestalt som en del av det pris som de måste betala för att slutligt uppnå obegränsad suveränitet över sina respektive lokaluniverser.

186:5.6

Fadern i himlen älskade den dödliga människan på jorden precis lika mycket före Jesu liv och död på Urantia som efter denna transcendenta manifestation av partnerskapet mellan Gud och människa. Denna mäktiga bedrift då Nebadons Gud inkarnerade som människa på Urantia, kunde ju inte förhöja attributen hos den evige, infinite och universelle Fadern, men den berikade och upplyste verkligen alla andra administratörer och varelser i Nebadons universum. Fastän Fadern i himlen inte älskar oss mer på grund av Mikaels utgivning, gör alla andra himmelska intelligenser det. Det kommer sig därav att Jesus inte endast gav människan en uppenbarelse av Gud, utan att han dessutom gav Gudarna och de himmelska intelligenserna i universernas universum en ny uppenbarelse av människan.

186:5.7

Jesus står inte i begrepp att dö som ett offer för synd. Han kommer inte att dö för att försona människosläktets medfödda moraliska skuld. Mänskligheten har ingen sådan hela människosläktet omfattande skuld inför Gud. Skulden är enbart en fråga om personlig synd och medvetet, avsiktligt uppror mot Faderns vilja och hans Söners administration.

186:5.8

Synd och uppror har ingenting att göra med den fundamentala utgivningsplanen för Guds Paradissöner, även om det faktiskt förefaller oss som om frälsningsplanen vore ett tillfälligt inslag i utgivningsplanen.

186:5.9

Guds frälsning för de dödliga på Urantia hade varit precis lika effektiv och ofelbart säker även om Jesu död inte hade orsakats av ovetande dödligas grymma händer. Om Mästaren hade blivit gynnsamt mottagen av de dödliga på jorden och hade avlägsnat sig från Urantia genom att frivilligt ge upp sitt köttsliga liv skulle Guds kärlek och Sonens barmhärtighet—sonskapet hos Gud som faktum—inte på något sätt ha påverkats. Ni dödliga är Guds söner, och det enda som behövs för att göra denna sanning faktisk i er personliga erfarenhet är er av anden födda tro.


◄ Kapitel 185
Toppen
Kapitel 187 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.