◄ Kapitel 176
Del 4 ▲
Kapitel 178 ►
Kapitel 177

Onsdagen—vilodagen

NÄR arbetet med att undervisa folket inte var överhängande hade Jesus och hans apostlar för vana att varje onsdag vila ut från sina ansträngningar. Denna speciella onsdag åt de frukost något senare än vanligt, och det låg en illavarslande tystnad över lägret. Det yttrades inte många ord under första hälften av detta morgonmål. Till sist sade Jesus: ”Jag vill att ni vilar idag. Tag tid på er att tänka över allt som har hänt sedan vi kom till Jerusalem och meditera över det som är just förestående, det som jag klart och tydligt har berättat för er om. Försäkra er om att sanningen består i era liv och att ni varje dag växer till er i älskvärdhet.”

177:0.2

Efter frukosten informerade Mästaren Andreas att han ämnade vara frånvarande den dagen och föreslog att apostlarna skulle få tillbringa sin tid efter eget gottfinnande, utom att de under inga omständigheter fick bege sig innanför Jerusalems portar.

177:0.3

När Jesus gjorde sig redo att ensam vandra upp till bergskullarna kom David Sebedaios fram till honom och sade: ”Du vet mycket väl, Mästare, att fariséerna och styresmännen strävar efter att förgöra dig, men trots det är du redo att ensam gå upp till bergen. Det är dåraktigt att göra så; jag sänder därför med dig tre män som är väl rustade att se till att du inte råkar ut för något ont.” Jesus granskade de tre välbeväpnade och robusta galiléerna och sade till David: ”Du menar väl, men du misstar dig då du inte förstår att Människosonen inte behöver någon som försvarar honom. Ingen lägger hand på mig före den stund då jag är redo att lägga ner mitt liv i överensstämmelse med Faderns vilja. Dessa män får inte följa med mig. Jag vill gå ensam, så att jag kan kommunicera med Fadern.”

177:0.4

När de hörde dessa ord drog sig David och hans beväpnade vakter tillbaka; men just då Jesus ensam var på väg kom Johannes Markus fram med en liten korg, som innehöll mat och vatten, och påpekade att om Jesus tänkte vara borta hela dagen kunde han bli hungrig. Mästaren log mot Johannes och sträckte ut handen för att ta emot korgen.

1. En dag ensam med Gud

177:1.1

När Jesus skulle ta lunchkorgen från Johannes hand dristade sig den unge mannen att säga: ”Men Mästare, du kan tänkas sätta ned korgen när du går åt sidan för att be och sedan fortsätta utan den. Dessutom, om jag går med för att bära maten, skulle du vara friare att dyrka Gud, och det är säkert att jag håller mig tyst. Jag skall inte ställa några frågor, och jag väntar med korgen medan du går avsides för dig själv för att be.”

177:1.2

Medan Johannes höll sitt lilla tal, vars våghalsighet förvånade några av dem som stod i närheten och hörde det, var han modig nog att hålla fast vid korgen. Där stod de, både Johannes och Jesus, och höll i korgen. Kort efteråt släppte Mästaren taget, såg på pojken och sade: ”Eftersom du av hela ditt hjärta vill gå med mig, skall det inte nekas dig. Vi skall vandra iväg för oss själva och ha en trevlig tid tillsammans. Du får fråga mig om vad som helst som dyker upp i ditt hjärta, och vi skall trösta och stödja varandra. Du kan börja med att bära maten, och när du blir trött skall jag hjälpa dig. Följ du med mig.”

177:1.3

Jesus återvände inte till lägret den kvällen förrän efter solnedgången. Mästaren tillbringade den sista lugna dagen på jorden med att umgås med denne sanningshungrande yngling och med att tala med sin Paradisfader. Händelsen har blivit känd i höjden som ”dagen som en ung man tillbringade med Gud i bergen.” Detta tillfälle exemplifierar för evigt Skaparens villighet till gemenskap med den skapade. Även en yngling kan, om det verkligen är hjärtats högsta önskan, bli uppmärksammad av ett universums Gud och få njuta av hans kärleksfulla sällskap, faktiskt få uppleva den oförglömliga hänförelsen av att få vara ensam med Gud i bergen, och en hel dag. Sådan var Johannes Markus unika erfarenhet denna onsdag på bergskullarna i Judéen.

177:1.4

Jesus umgicks mycket med Johannes och talade fritt om denna världs och nästa världs angelägenheter. Johannes berättade för Jesus hur ledsen han var att han inte hade varit tillräckligt gammal för att bli en av apostlarna och uttryckte sin stora uppskattning för att han hade fått följa med dem allt sedan de först predikade vid övergångsstället över Jordanfloden nära Jeriko, med undantag för färden till Fenicien. Jesus varnade ynglingen att inte låta sig nedslås av de förestående händelserna och försäkrade honom att han skulle växa upp till en mäktig budbärare i riket.

177:1.5

Johannes Markus fascinerades av minnet av denna dag med Jesus i bergen, men han glömde aldrig Mästarens sista uppmaning just innan de skulle återvända till lägret vid Getsemane, då Mästaren sade: ”Nå väl, Johannes, vi har haft trevligt tillsammans, en verklig vilodag, men se till att du inte berättar för någon om vad jag har berättat för dig.” Och Johannes Markus avslöjade aldrig något om vad som hade hänt den dagen som han tillbringade med Jesus i bergen.

177:1.6

Under de få återstående timmarna av Jesu jordiska liv lät Johannes Markus aldrig Mästaren komma utom synhåll för en lång stund. Alltid höll sig ynglingen gömd i närheten; han sov endast när Jesus sov.

2. Barndomstiden i hemmet

177:2.1

Under loppet av denna dags samvaro med Johannes Markus tillbringade Jesus en ansenlig tid med att jämföra deras erfarenheter under den tidiga barndomen och senare under pojkåren. Fastän Johannes föräldrar hade mer av denna världs ägodelar än Jesu föräldrar, hade de mycket lika erfarenheter under sina pojkår. Jesus sade mycket sådant som hjälpte Johannes att bättre förstå sina föräldrar och andra medlemmar av sin familj. När pojken frågade Mästaren hur denne kunde veta att han skulle växa upp till att bli ”en mäktig budbärare i Guds rike”, sade Jesus:

177:2.2

”Jag vet att du kommer att visa dig trogen rikets evangelium därför att jag kan lita på din nuvarande tro och kärlek när dessa egenskaper är grundade på i en sådan fostran som du fick under dina barnaår i hemmet. Du har vuxit upp i ett hem där föräldrarna hyser en uppriktig tillgivenhet för varandra, och därför har du inte fått för mycket kärlek, vilket kunde ha gett dig en skadligt hög uppfattning om din egen betydelse. Inte heller har din personlighet blivit förvriden till följd av att dina föräldrar kärlekslöst skulle ha manipulerat mot varandra för att vinna ditt förtroende och din lojalitet. Du har blivit delaktig av en sådan föräldrakärlek som säkrar ett sunt självförtroende och fostrar normala trygghetskänslor. Men du har också haft lyckan att dina föräldrar har haft både visdom och kärlek; och det var visdomen som fick dem att undanhålla dig de flesta former av efterlåtenhet och många lyxvaror som kan köpas med förmögenhet när de i stället sände dig till synagogskolan tillsammans med dina lekkamrater i grannskapet. Och de såg också till att du fick lära dig hur man lever i denna värld, genom att tillåta dig att få ha egna förstahandserfarenheter. Du kom över till Jordanfloden, där vi predikade och Johannes lärjungar döpte, tillsammans med din unge vän Amos. Ni ville båda åtfölja oss. När ni återvände till Jerusalem gav dina föräldrar sitt tillstånd. Amos föräldrar nekade; de höll av sin son så mycket att de nekade honom den välsignade erfarenhet som du har haft, även en sådan som du har idag. Genom att rymma hemifrån kunde Amos ha förenat sig med oss, men då hade han sårat kärleken och offrat lojaliteten. Även om en sådan kurs hade varit ett klokt val, hade det varit ett förskräckligt pris att betala för erfarenhet, självständighet och frihet. Visa föräldrar, sådana som dina, ser till att deras barn inte behöver såra kärleken eller kväva lojaliteten för att utveckla självständigheten och njuta av en upplivande frihet när de har vuxit upp till din ålder.

177:2.3

”Kärleken, Johannes, är den högsta realiteten i universum när den utges av allvisa varelser, men den är en farlig och ofta delvis självisk egenskap så som den manifesteras i livet hos dödliga föräldrar. När du gifter dig och får egna barn att fostra, försäkra dig om att din kärlek styrs av visdom och leds av förnuft.

177:2.4

”Din unge vän Amos tror på rikets evangelium precis lika mycket som du, men jag kan inte helt lita på honom; jag är inte säker på vad han kommer att göra under de år som kommer. Hans barndomsliv i hemmet var inte sådant att det skulle ge upphov till en helt pålitlig person. Amos är alltför mycket lik en av apostlarna som inte fick en normal, kärleksfull och vis fostran i hemmet. Hela ditt senare liv blir lyckligare och pålitligare därför att du tillbringade dina första åtta år i ett normalt och välordnat hem. Du har en stark och fast karaktär därför att du växte upp i ett hem där kärlek rådde och visdom styrde. En dylik fostran i barndomen medför en sådan typ av lojalitet som försäkrar mig att du slutför det som du har börjat med.

177:2.5

I mer än en timme fortgick denna diskussion mellan Jesus och Johannes om livet i hemmet. Mästaren fortsatte med att förklara för Johannes hur barnet är helt beroende av sina föräldrar och det tillhörande hemlivet, för alla sina tidigaste uppfattningar om allt intellektuellt, socialt, moraliskt och även andligt, eftersom familjen för det lilla barnet representerar allt det som barnet till en början kan veta om såväl mänskliga som gudomliga relationer. Barnet måste få sina första intryck av universum från moderns omsorg. Barnet är helt beroende av sin jordiske far för sina första idéer om den himmelske Fadern. Barnets senare liv blir lyckligt eller olyckligt, lätt eller svårt, beroende på dess tidiga mentala och emotionella liv, som betingas av dessa sociala och andliga relationer i hemmet. En människas hela senare liv påverkas enormt av vad som händer under de allra första levnadsåren.

177:2.6

Vi tror uppriktigt att evangeliet enligt Jesu undervisning vilket ju bygger på förhållandet mellan far och barn, knappast kan få ett världsomfattande mottagande förrän den tid kommer då hemlivet hos de nutida civiliserade folken omfattar mer kärlek och mer visdom. Trots det att föräldrarna i det tjugonde århundradet besitter storartad kunskap och mer sanning för att förbättra hemmet och förädla hemlivet, kvarstår det faktum att mycket få nutida hem är lika bra ställen för att uppfostra pojkar och flickor som Jesu hem i Galiléen och Johannes Markus hem i Judéen var, även om accepterandet av Jesu evangelium kommer att leda till att hemlivet genast förbättras. Det kärleksfulla livet i ett vist hem och den lojala tillgivenheten för en sann religion utövar ett djupgående ömsesidigt inflytande på varandra. Ett sådant hemliv förhöjer religionen, och genuin religion förhärligar alltid hemmet.

177:2.7

Det är sant att många av de förkastliga utvecklingshämmande inflytelserna och andra inskränkande särdrag i dessa forntida judiska hem praktiskt taget har eliminerats från många av de bättre ordnade moderna hemmen. Det finns förvisso mer spontan obundenhet och långt större personlig frihet, men denna frihet tyglas inte av kärlek, motiveras inte av lojalitet och styrs inte av en förnuftig disciplin baserad på visdom. Så länge vi lär barnet att be: ”Fader vår som är i himlen”, vilar ett enormt ansvar på alla jordiska fäder att så leva och ordna sina hem att ordet fader blir värdigt inneslutet i sinne och hjärta hos alla växande barn.

3. Dagen i lägret

177:3.1

Apostlarna tillbringade det mesta av denna dag med att vandra omkring på Olivberget och umgås med de lärjungar som hade slagit läger tillsammans med dem, men tidigt på eftermiddagen blev de mycket angelägna om att få se Jesus återvända. När dagen framskred blev de allt mer ängsliga för hans säkerhet; de kände sig outsägligt ensamma utan honom. Under hela dagen förekom mycket diskuterande huruvida Mästaren borde ha tillåtits att vandra iväg ensam upp till bergen, åtföljd endast av en springpojke. Fast ingen öppet uttryckte sina tankar om det, fanns det inte någon bland dem, utom Judas Iskariot, som inte önskade sig i Johannes Markus ställe.

177:3.2

Ungefär mitt på eftermiddagen höll Natanael sitt tal om ”Den högsta önskan” till omkring ett halvt dussin apostlar och lika många lärjungar, och talet slutade med orden: ”Det som är felet med de flesta av oss är att vi endast är halvhjärtade. Vi älskar inte Mästaren så som han älskar oss. Om vi alla hade velat följa med honom lika mycket som Johannes Markus, så hade han säkert tagit med oss allesammans. Vi stod vid sidan om medan pojken gick fram till Mästaren och erbjöd honom korgen, men när Mästaren tog tag i den ville pojken inte släppa den. Och så lämnade Mästaren oss här medan han vandrade iväg till bergen med korg, pojke och allt.”

177:3.3

Vid fyratiden på eftermiddagen kom löpare till David Sebedaios med bud från hans mor i Betsaida och från Jesu mor. Flera dagar tidigare hade David kommit till den slutsatsen att översteprästerna och styresmännen skulle komma att döda Jesus. David visste att de var fast beslutna att förgöra Mästaren, och han var ganska övertygad om att Jesus varken tänkte utöva sin gudomliga makt för att rädda sig eller tillåta sina anhängare att använda våld för att försvara honom. När han hade dragit dessa slutsatser skickade han skyndsamt en budbärare till sin mor och uppmanade henne att genast komma till Jerusalem och att ta med sig Jesu mor Maria och alla medlemmar av Jesu familj.

177:3.4

Davids mor gjorde som hennes son bad, och nu kom löparna tillbaka till David med budet att hans mor och Jesu hela familj var på väg till Jerusalem och väntades vara framme sent följande dag eller mycket tidigt morgonen därpå. Eftersom David gjorde detta på eget initiativ tyckte han att det var bäst att hålla saken för sig själv. Han berättade därför inte för någon att Jesu familj var på väg till Jerusalem.

177:3.5

Kort efter middagstiden anlände över tjugo av de greker som hade sammanträffat med Jesus och de tolv i hemmet hos Josef av Arimataia till lägret, och Petrus och Johannes tillbringade flera timmar i sammanträde med dem. Dessa greker, åtminstone några av dem, var mycket avancerade i kunskapen om riket, ty de hade undervisats av Rodan från Alexandria.

177:3.6

Efter att Jesus hade återvänt till lägret samtalade han den kvällen med grekerna, och hade det inte varit för att ett sådant förfarande storligen skulle ha upprört hans apostlar och många av hans ledande lärjungar, så hade han ordinerat dessa tjugo greker, på samma sätt som de sjuttio tidigare.

177:3.7

Medan allt detta försiggick i lägret var översteprästerna och de äldste i Jerusalem förvånade över att Jesus inte återvände för att tala till folkmassorna. Visserligen hade Jesus föregående dag, när han lämnade templet, sagt: ”Jag lämnar ert hus övergivet och öde åt er.” Men de kunde inte förstå varför han ville avstå från den stora fördel som han hade byggt upp i den vänligt sinnade inställningen hos människomassorna. Samtidigt som de var rädda för att han skulle sätta igång ett upplopp bland folket hade Mästarens sista ord till folksamlingen varit en uppmaning till människorna att på alla rimliga vis foga sig efter behörigheten hos dem ”som sitter på Moses stol”. Men det var en jäktig dag i staden när de samtidigt förberedde sig för påsken och finslipade sina planer på att ta livet av Jesus.

177:3.8

Det var inte många människor som besökte lägret, ty dess etablerande hade hållits som en välbevarad hemlighet av alla som visste att Jesus tänkte stanna där i stället för att varje kväll vandra ut till Betania.

4. Judas och översteprästerna

177:4.1

Kort efter det att Jesus och Johannes Markus hade lämnat lägret försvann Judas Iskariot från sina bröder och återvände först sent på eftermiddagen. Trots att hans Mästare uttryckligen hade bett apostlarna att inte gå in i Jerusalem skyndade denne förvirrade och missbelåtne apostel hastigt iväg för att hinna till sitt överenskomna möte med Jesu fiender i den ledande översteprästen Kajafas hem. Detta var ett informellt möte av judarnas råd och hade utsatts till kort efter klockan tio den morgonen. Mötet var sammankallat för att diskutera arten av de anklagelser som skulle anföras mot Jesus och för att bestämma vilket förfaringssätt de skulle begagna sig av då de tog honom inför de romerska myndigheterna för att få den nödvändiga bekräftelsen från civilmyndigheterna på den dödsdom som de redan hade avkunnat över honom.

177:4.2

Föregående dag hade Judas avslöjat för några av sina släktingar och för vissa sadducéervänner till sin fars familj att han hade kommit till den slutsatsen att medan Jesus var en välmenande drömmare och idealist, så var han däremot inte Israels efterlängtade befriare. Judas meddelade att han mycket gärna ville finna något sätt att diskret dra sig tillbaka från hela rörelsen. Hans vänner försäkrade honom smickrande att hans tillbakadragande skulle hälsas av judarnas styresmän som en stor händelse, och att ingenting då skulle vara för bra för honom. De fick honom att tro att han genast skulle få ta emot stora ärebetygelser från judarnas råd, och att han slutligen skulle vara i den ställningen att han kunde utplåna skamfläcken från sitt välmenta men ”olyckliga samröre med olärda galiléer.”

177:4.3

Judas kunde inte riktigt tro att Mästarens mäktiga gärningar hade utförts med djävulsprinsens kraft, men han var nu helt övertygad om att Jesus inte skulle komma att utöva sin makt för självupphöjelse. Han var till slut övertygad om att Jesus skulle låta judarnas styresmän ta livet av honom, och han kunde inte uthärda den förödmjukande tanken att identifieras med en rörelse som var dömd till nederlag. Han vägrade att överväga ett uppenbart misslyckande. Han hade en ingående förståelse av Mästarens robusta karaktär och skärpan i hans majestätiska och barmhärtiga sinne, men trots det fann han ett visst nöje i att hysa, om ock endast delvis, en av hans släktingars antydan om att Jesus, samtidigt som han var en välmenande fanatiker, antagligen inte var helt vid sina sinnens fulla bruk, att han alltid hade förefallit att vara en underlig och missförstådd person.

177:4.4

Nu som aldrig förr märkte Judas också att han höll på att bli märkligt förnärmad över att Jesus aldrig hade utnämnt honom till en mer ärofull ställning. Hela tiden hade han uppskattat äran av att vara apostlarnas skattmästare, men nu började han känna det som om han inte var uppskattad, att hans talanger inte erkändes. Han drabbades plötsligt av förnärmelse över att Petrus, Jakob och Johannes hade getts äran av nära samvaro med Jesus, och nu då han var på väg till den ledande översteprästens hem var han inriktad på att ta hämnd på Petrus, Jakob och Johannes mer än han var upptagen av någon tanke på att förråda Jesus. Men ovanför allt annat började just då en ny och dominerande tanke göra sig gällande i hans medvetande: han hade gett sig ut för att skaffa sig ära, och om det kunde ske samtidigt med att han fick hämnd på dem som hade bidragit till hans största besvikelse i livet, så var det bara bättre. En förfärlig komplott av förvirring, stolthet, förtvivlan och beslutsamhet fick honom i sitt våld. Sålunda bör det vara klart att det inte var för pengars skull som Judas då var på väg till Kajafas hem för att komma överens om att förråda Jesus.

177:4.5

När Judas närmade sig Kajafas hem hade han fattat sitt slutliga beslut att lämna Jesus och sina medapostlar. Då han sålunda hade bestämt sig för att överge himmelrikets sak var han inställd på att lägga beslag på så mycket som möjligt av den heder och ära som han hade tänkt skulle en gång bli hans när han först identifierade sig med Jesus och rikets nya evangelium. Alla apostlarna hade en gång delat den ambitionen med Judas, men med tiden lärde de sig att beundra sanningen och älska Jesus, åtminstone mer så än Judas gjorde.

177:4.6

Förrädaren presenterades för Kajafas och de judiska styresmännen av sin kusin, som förklarade att Judas, efter att ha insett sitt misstag i att låta sig vilseledas av Jesu listiga lära, hade kommit till det ställe där han offentligt och formellt ville avsäga sig sin förbindelse med denne galilé och samtidigt be om att återfå sina judiska bröders förtroende och bli återupptagen i deras gemenskap. Judas talesman fortsatte med att förklara att Judas insåg att det vore bäst för freden i Israel om Jesus togs i fängsligt förvar, och att som tecken på sin sorg över att ha deltagit i en sådan vilsegången rörelse och som bevis på sin uppriktighet då han nu återgick till Moses läror, hade han nu kommit för att erbjuda sig till judarnas råd som den som kunde ordna det så med den kapten som hade arresteringsordern för Jesus, att denne kunde arresteras utan att väcka uppseende, varvid man undvek all fara för att folkmassorna blev upproriska eller att det blev nödvändigt att uppskjuta hans arresterande till efter påsken.

177:4.7

När Judas kusin hade slutat tala presenterade han Judas, som steg fram nära den ledande översteprästen och sade: ”Allt vad min kusin har lovat vill jag göra, men vad är ni villiga att ge mig för denna tjänst?” Judas tycktes inte märka det uttryck av förakt, rentav avsky, som blev synligt i ansiktet på den hårdhjärtade och fåfänge Kajafas; Judas hjärta var alltför mycket inställt på självförhärligande och längtan efter självupphöjelsens tillfredsställelse.

177:4.8

Sedan såg Kajafas ned på förrädaren medan han sade: ”Judas, gå du till vaktkaptenen och arrangera med den officeren så att din Mästare förs till oss antingen ikväll eller i morgonkväll, och när du har levererat honom i våra händer skall du få din belöning för denna tjänst.” När Judas hörde detta avlägsnade han sig genast från översteprästerna och styresmännen och underhandlade med kaptenen för tempelvakten om det sätt på vilket Jesus skulle arresteras. Judas visste att Jesus då var borta från lägret och hade ingen aning om när Jesus skulle återvända den kvällen. Därför kom de sinsemellan överens om att Jesus skulle arresteras nästa kväll (på torsdagen) efter det att folket i Jerusalem och alla de gästande pilgrimerna hade dragit sig tillbaka för natten.

177:4.9

Judas återvände till sina kamrater i lägret berusad av sådana tankar om storhet och ära som han inte hade haft på mången dag. Han hade anslutit sig till Jesus i hopp om att en dag bli en storman i det nya riket. Till sist insåg han att det inte skulle bli något sådant nytt rike som han hade väntat sig. Men han gladde sig åt att vara så skarpsinnig att han kunde byta ut sin besvikelse över att inte vinna ära i det förväntade nya riket mot en ära och belöning som omedelbart kunde förverkligas inom den gamla ordningen, som han nu trodde skulle fortleva och som han var säker på skulle förgöra Jesus och allt vad han stod för. Till sitt slutliga motiv när det gäller den medvetna avsikten var Judas förräderi mot Jesus en feg handling utförd av en självisk desertör vars enda tanke var hans egen säkerhet och upphöjelse, oberoende av vad hans beteende kunde leda till för hans Mästare och hans tidigare medarbetare.

177:4.10

Men det var alltid just så här. Judas hade länge hängett sig åt dessa avsiktliga ihärdiga, själviska och hämndlystna tankar som gjorde att dessa hatfyllda och onda begär efter hämnd och illojalitet progressivt byggdes upp i hans sinne och hystes i hans hjärta. Jesus älskade och litade på Judas just så som han älskade och litade på de övriga apostlarna, men Judas lyckades inte utveckla en lojal tillit och uppleva en helhjärtad kärlek i gengäld. Hur farlig kan inte ambitionen bli när den en gång helt förenas med egennyttan och i högsta grad motiveras av en tjurskallig och länge undertryckt hämndlystnad! Hur krossande kan inte besvikelsen i livet vara för de oförståndiga människor som, när de fäster sin blick på de skugglika och flyktiga lockelserna i tiden, blir blinda för de högre och verkligare vinningarna i form av evigt bestående uppnåenden av de eviga världarnas gudomliga värden och sanna andliga realiteter. Judas längtade i sitt sinne efter världslig ära och började älska detta begär av hela sitt hjärta. De övriga apostlarna längtade likaså i sitt sinne efter samma världsliga ära, men i sina hjärtan älskade de Jesus och gjorde sitt bästa för att lära sig att älska de sanningar som han lärde dem.

177:4.11

Judas insåg det inte då, men i sitt undermedvetna hade han kritiserat Jesus allt sedan Herodes lät halshugga Johannes Döparen. Djupt nere i sitt hjärta kände sig Judas alltid sårad över att Jesus inte räddade Johannes. Man bör inte glömma att Judas hade varit lärjunge till Johannes innan han blev anhängare till Jesus. Alla dessa ansamlingar av mänskligt agg och bitter besvikelse, som Judas hade lagrat i sin själ under hatets kåpa, var nu väl organiserade i hans undermedvetna sinne och färdiga att dyka upp och sluka honom så snart han vågade skilja sig från sina bröders stödjande inflytande och samtidigt utsätta sig för Jesu fienders sluga antydningar och subtila åtlöje. Varje gång Judas lät sina förhoppningar stiga till skyarna och Jesus sedan gjorde eller sade något som slog dem i spillror, blev det alltid kvar ett ärr av bitter förtrytelse i Judas hjärta. När dessa ärr blev allt fler förlorade det så ofta sårade hjärtat snart all verklig tillgivenhet för den som hade orsakat denna obehagliga erfarenhet för en välmenande men feg och självcentrerad personlighet. Judas insåg det inte, men han var en feg stackare. Följaktligen var han alltid benägen att tillskriva Jesus feghet som motiv för att Jesus så ofta vägrade att gripa makt eller ära när de uppenbarligen var så lätt-tillgängliga för honom. Varje dödlig människa vet mycket väl hur även den kärlek, som en gång var äkta, kan genom besvikelse, svartsjuka och länge närd förtrytelse till slut förbytas till verkligt hat.

177:4.12

Äntligen kunde översteprästerna och de äldste andas ut i några timmar. De behövde inte arrestera Jesus i offentligheten, och då de i förrädaren Judas hade fått en bundsförvant, var det en försäkring mot att Jesus kunde fly från deras domkrets, vilket han så mången gång tidigare hade gjort.

5. Den sista sällskapsstunden

177:5.1

Eftersom det var onsdag var den kvällen i lägret vikt för sällskaplig samvaro. Mästaren försökte muntra upp sina nedslagna apostlar, men det var närapå omöjligt. De började alla inse att förvirrande och förkrossande händelser var nära förestående. De kunde inte vara glada av sig ens när Mästaren berättade om deras år av händelserik och kärleksfull samvaro. Jesus frågade ingående hur det förhöll sig med alla apostlars familjer, och medan han vände blicken mot David Sebedaios frågade han om någon nyligen hade hört något från hans mor, hans yngsta syster eller övriga medlemmar av hans familj. David såg ned på sina fötter då han var rädd för att svara.

177:5.2

Det var vid detta tillfälle Jesus varnade sina anhängare att inte räkna med folkmassans stöd. Han återupplivade i minnet deras erfarenheter i Galiléen, när tid efter annan stora folkmassor entusiastiskt hade följt med dem och sedan lika ivrigt hade vänt sig mot dem och återgått till sitt tidigare sätt att tro och leva. Sedan sade han: ”Och därför skall ni inte låta er bedras av de stora skaror som hörde oss i templet och som föreföll att tro vår förkunnelse. Dessa folkmassor lyssnar till sanningen och tror den ytligt i sitt sinne, men få av dem låter sanningens ord sjunka ned i hjärtat och slå levande rot. De som känner till evangeliet endast i sina sinnen, men som inte har erfarit det i sina hjärtan, dem kan man inte lita på för stöd när de verkliga svårigheterna börjar. När judarnas styresmän kommer överens om att förgöra Människosonen, och när de enhälligt slår till, får ni se folkmassan antingen fly i förfäran eller bara stå och se på under tyst förvåning, medan dessa galna och förblindade styresmän för evangeliesanningens lärare till döden. Och sedan, när motgångar och förföljelser kommer över er, kommer ytterligare andra som ni tror älskar sanningen att skingras, och en del kommer att avsäga sig evangeliet och överge er. En del som har stått oss mycket nära har redan beslutat sig för att desertera. Ni har idag vilat för att förbereda er för de tider som nu är inpå oss. Vaka därför och be att ni i morgon stärks för de dagar som ligger just framför oss.”

177:5.3

Atmosfären i lägret var laddad med en oförklarlig spänning. Tysta budbärare kom och gick och talade endast med David Sebedaios. Innan kvällen var över visste några att Lasaros hastigt hade gett sig på flykt från Betania. Johannes Markus var illavarslande tystlåten efter återkomsten till lägret, trots att han hade tillbringat en hel dag i Mästarens sällskap. Varje försök att få honom att tala visade endast klart att Mästaren hade bett honom att inte säga något.

177:5.4

Även Mästarens goda humör och hans ovanliga sällskaplighet skrämde dem. De kände alla det säkra närmandet av den förfärliga isoleringen, som de förstod att med förkrossande plötslighet och oundviklig skräck höll på att sänka sig över dem. De anade vagt vad som närmade sig, och ingen kände sig redo att möta prövningen. Mästaren hade varit borta hela dagen; de hade saknat honom oerhört mycket.

177:5.5

Denna onsdagskväll nådde deras andliga tillstånd sin lägsta nivå före Mästarens faktiska dödsstund. Fastän nästa dag var en dag närmare den tragiska fredagen, var han i varje fall hos dem, och de klarade sig bättre igenom dess oroliga timmar.

177:5.6

Det var strax före midnatt då Jesus, som visste att det skulle bli den sista natt som han någonsin skulle sova igenom tillsammans med sin utvalda familj på jorden, sade när han skingrade dem för natten: ”Gå och lägg er, mina bröder, och frid vare med er tills vi stiger upp i morgon, ytterligare en dag att göra Faderns vilja och uppleva glädjen av att veta att vi är hans söner.”


◄ Kapitel 176
Toppen
Kapitel 178 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.