◄ Kapitel 168
Del 4 ▲
Kapitel 170 ►
Kapitel 169

Den sista undervisningen vid Pella

SENT på måndagskvällen den 6 mars anlände Jesus och de tio apostlarna till lägret vid Pella. Detta var den sista veckan av Jesu vistelse där, och han var mycket aktiv i att undervisa folkmassan och instruera apostlarna. Han predikade varje eftermiddag för folket och besvarade varje kväll frågor som ställdes av apostlarna och några av de mer avancerade lärjungar som bodde i lägret.

169:0.2

Bud om Lasaros uppståndelse hade nått lägret två dagar före Mästarens ankomst, och alla som var samlade där var i spänd förväntan. Inte sedan de fem tusen hade förplägats hade någonting hänt som så satte människornas fantasi i rörelse. Och således var det på själva höjdpunkten av den andra fasen i rikets offentliga verksamhet som Jesus planerade att undervisa denna enda korta vecka i Pella, och att sedan påbörja den rundtur i södra Pereen vilken direkt ledde fram till de slutliga och tragiska upplevelserna under den sista veckan i Jerusalem.

169:0.3

Fariséerna och översteprästerna hade börjat formulera sina beskyllningar och kristallisera sina anklagelser. De motsatte sig Mästarens förkunnelse på följande grunder:

169:0.4

1. Han är vän med publikaner och syndare; han tar emot ogudaktiga och rentav äter med dem.

169:0.5

2. Han är en hädare; han talar om Gud som sin Fader och tror sig vara jämlik med Gud.

169:0.6

3. Han är en lagbrytare. Han botar sjukdom på sabbaten och på många andra sätt visar förakt för Israels heliga lag.

169:0.7

4. Han är i förbund med djävlar. Han gör underverk och skenbara mirakel med kraft från djävulsfursten Belsebub.

1. Liknelsen om den förlorade sonen

169:1.1

På torsdagseftermiddagen talade Jesus till folksamlingen om ”Frälsningens nåd”. Under denna predikan berättade han på nytt historien om det förlorade fåret och det förlorade myntet, och därefter tillade han sin favoritliknelse om den förlorade sonen. Jesus sade:

169:1.2

”Ni har uppmanats av profeterna från Samuel till Johannes att söka Gud—söka sanningen. Alltid har de sagt: ’Sök Herren, medan han kan bli funnen.’ Och all sådan undervisning bör allvarligt begrundas och läggas på hjärtat. Men jag har kommit för att visa er att medan ni söker att finna Gud, söker Gud likaså att finna er. Många gånger har jag berättat för er historien om den gode herden som lämnade de nittionio fåren i fållan medan han gick ut för att leta efter det som hade gått vilse, och hur han när han hade hittat fåret som hade förirrat sig, lade det över sina axlar och ömt bar det tillbaka till fållan. Och när det förlorade fåret hade återförts till fållan kommer ni ihåg att den gode herden kallade på sina vänner och bad dem glädjas med honom över att fåret som hade varit förlorat hade hittats. Igen säger jag er att det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvändas. Det faktum att själar har förirrat sig endast ökar den himmelske Faderns intresse. Jag har kommit till denna värld för att göra min Faders vilja, och det har sanningsenligt sagts om Människosonen att han är en vän till publikaner och syndare.

169:1.3

”Ni har blivit lärda att Gud tar emot er efter det att ni har ångrat er och till följd av alla era offer- och botgärningar, men jag försäkrar er att Fadern accepterar er redan innan ni har omvänt er och sänder sin Son och hans medarbetare för att finna er och med glädje föra er tillbaka till fållan, till sonskapets och det andliga framåtskridandets rike. Ni är alla likt får som har gått vilse, och jag har kommit för att söka efter och rädda dem som är förlorade.

169:1.4

”Och ni kommer väl också ihåg berättelsen om kvinnan som hade låtit göra tio silvermynt till ett halsband åt sig och som tappade ett av mynten, och hur hon tände lampan och omsorgsfullt sopade hela huset och fortsatte att leta tills hon fann det förlorade silvermyntet. Och så snart hon hade funnit det borttappade myntet samlade hon sina väninnor och grannar och sade: ’Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat.’ Så jag säger igen, att det alltid är stor glädje bland änglarna i himlen då en enda syndare omvänder sig och återvänder till Faderns fålla. Och jag berättar denna historia för att betona för er att Fadern och Sonen går ut för att leta efter dem som har förirrat sig, och vid detta letande använder vi alla påverkningsmöjligheter som kan vara till hjälp i våra uthålliga försök att finna dem som är förlorade, dem som har behov av frälsning. Och så går alltså Människosonen ut i vildmarken för att leta efter får som har gått vilse, men han letar också efter myntet som har tappats bort inne i huset. Fåret vandrar iväg, oavsiktligt; myntet täcks av tidens damm och skyms av alla ting som människor samlar.

169:1.5

”Och nu vill jag berätta för er en historia om en tanklös son till en förmögen jordbrukare som avsiktligt lämnade sin faders hus och gav sig iväg till ett främmande land, där han råkade ut för många svårigheter. Ni kommer ihåg att fåret förirrade sig oavsiktligt, men denne yngling lämnade sitt hem efter föregående överläggning. Det hände sig så här:

169:1.6

”En man hade två söner: den yngre var lätt om hjärtat och sorglös, ville alltid ha roligt och inte ta något ansvar, den äldre brodern var allvarsam, behärskad, hårt arbetande och villig att bära ansvar. Nu kom dessa två bröder inte väl överens med varandra; de grälade och tvistade alltid. Den yngre pojken var gladlynt och livfull men lat och opålitlig. Den äldre sonen var stadgad och arbetsam men samtidigt självcentrerad, butter och egenkär. Den yngre sonen gillade lek men skydde arbete; den äldre ägnade sig åt arbete men sällan åt något annat. Denna samvaro blev så otrevlig att den yngre sonen kom till sin far och sade: ’Far, ge mig den tredjedel av din förmögenhet som skulle tillfalla mig och låt mig gå ut i världen för att söka min egen lycka.’ Och när fadern hörde vad han bad om, och då han visste hur olycklig den yngre mannen var hemma och med sin äldre bror, skiftade han sin egendom och gav ynglingen hans andel.

169:1.7

”Inom några veckor hade den unge mannen samlat ihop alla sina penningmedel och gav sig iväg till ett avlägset land. Och då han inte fann något nyttigt att göra som samtidigt var roligt, hade han snart slösat bort sitt arv på ett liv i utsvävningar. Och när han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Och så, när han led av hunger och hans nöd var stor fick han arbete hos en av det landets invånare, som sände honom ut på sina ägor för att mata svin. Och den unge mannen hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

169:1.8

”En dag när han var mycket hungrig kom han till besinning och tänkte: ’Hur många anställda tjänare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl medan jag matar svin här borta i ett främmande land! Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son; låt mig bara få anställning som en av dina tjänare.’ Och när den unge mannen hade fattat sitt beslut gav han sig av hem till sin far.

169:1.9

”Nu hade denne far mycket sörjt sin son; han hade saknat den gladlynte om än tanklöse gossen. Fadern älskade sin son och höll alltid utkik ifall han skulle återvända, så att den dag då han var på väg hem fick fadern redan på långt håll syn på honom, fylldes av ömt medlidande, sprang ut för att möta honom och med kärleksfullt välkomnande omfamnade och kysste honom. Och när de så hade träffats, såg sonen upp i sin fars tårfyllda ansikte och sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig; jag är inte längre värd att kallas din son—’ men pojken fick inte tillfälle att avsluta sin bekännelse, ty den överlycklige fadern sade till sina tjänare som nu hade sprungit dit: ’Skynda er att ta fram hans finaste dräkt, den som jag har sparat, och klä honom i den och sätt sonens ring på hans hand och sandaler på hans fötter.’

169:1.10

”Och när den lycklige fadern hade lett den sårfotade och trötte gossen in i huset sade han till sina tjänare: ’Hämta en gödkalv och slakta den, så skall vi hålla fest, ty denna min son var död och lever igen; han var förlorad och nu återfunnen.’ Och de samlades alla kring fadern och gladdes med honom över upprättelsen av hans son.

169:1.11

”Vid det här laget, medan de höll på och festade, kom den äldre sonen hem från sitt dagsverke ute på fälten, och när han närmade sig huset hörde han musik och dans. Och då han kom fram till bakdörren kallade han ut en av tjänarna och frågade vad som var meningen med allt detta festande. Och då sade tjänaren: ’Din bror som länge har varit förlorad har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven i glädjen över att hans son har återvänt välbehållen. Kom in så att du också får träffa din bor och välkomna honom tillbaka till din faders hus.’

169:1.12

”Men när den äldre brodern hörde detta blev han så sårad och arg att han inte ville gå in i huset. När hans far fick höra om hans grämelse över välkomstfesten för hans yngre bror gick han ut och försökte tala honom till rätta. Men den äldre sonen ville inte låta sig övertalas av sin far. Han svarade sin far och sade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Jag har stannat här för att ta hand om dig alla dessa år, men du ställde aldrig till med en glädjefest för mitt trogna tjänande. Men när han kommer hem, din son som har slösat bort din egendom tillsammans med horor, då slaktar du en gödkalv och ordnar fest för honom.’

169:1.13

”Eftersom denne far verkligen älskade båda sina söner, försökte han vädja till den äldre: ’Men min son, du har alltid varit hos mig, och allt som är mitt är ditt. Du kunde ha tagit en killing närsomhelst, om du hade fått vänner att ha roligt tillsammans med dig. Men nu är det endast rätt och riktigt att du skall komma med och glädjas och festa med mig för att din bror har kommit tillbaka. Tänk dig, min son, din bror var förlorad och är nu återfunnen; han har återvänt levande till oss!’”

169:1.14

Detta var en av de mest rörande och effektiva av alla liknelser som Jesus någonsin framförde för att hos sina åhörare inpränta Faderns villighet att ta emot alla som söker inträde i himmelriket.

169:1.15

Jesus framförde helst dessa tre berättelser vid samma tillfälle. Han berättade historien om det förlorade fåret för att visa att när människor oavsiktligt förvillar sig från livets stig är Fadern uppmärksam på sådana vilsegångna och går ut med sina Söner, flockens sanna herdar, för att leta efter de förlorade fåren. Han brukade därefter berätta historien om myntet som tappats bort i huset för att illustrera hur grundligt Gud letar efter alla som är förvirrade, förbryllade eller annars andligen förblindade av materiella omsorger och anhopningar i livet. Sedan brukade han fortsätta med att berätta denna liknelse om den förlorade sonen, mottagandet av den återvändande slösaren, för att visa hur fullständig upprättelsen av den förlorade sonen är i hans Faders hus och hjärta.

169:1.16

Många, många gånger under sina år av undervisning berättade och återberättade Jesus denna historia om den förlorade sonen. Den här liknelsen och berättelsen om den barmhärtige samariten var de medel som han helst använde för att undervisa om Faderns kärlek och människors grannsämja.

2. Liknelsen om den knipsluge förvaltaren

169:2.1

En kväll kommenterade Simon Seloten ett av Jesu uttalanden och sade: ”Mästare, vad menade du när du idag sade att många av världens barn är visare i sin generation än gudsrikets barn emedan de är skickliga på att göra sig till vän med orättfärdighetens mammon?” Jesus svarade:

169:2.2

”Innan ni steg in i gudsriket var några av er mycket skickliga i att handskas med era affärsförbindelser. Även om ni var orättvisa och ofta ohederliga, var ni ändå såtillvida förståndiga och framsynta att ni drev era affärer med ögonen fästa endast på er vinst i nuet och er trygghet i framtiden. Likaså bör ni nu ordna ert liv i gudsriket så att det ger er glädje i nuet samtidigt som ni försäkrar er om att i framtiden få njuta av de skatter som ni har lagrat i himlen. Om ni var så flitiga i att skaffa er vinning när ni tjänade jaget, varför skulle ni vara mindre flitiga i att vinna själar för gudsriket, nu när ni är det mänskliga broderskapets tjänare och Guds förvaltare?

169:2.3

”Ni kan alla lära er något av berättelsen om en rik man som hade en slug men orättfärdig förvaltare. Förvaltaren hade inte endast för egen självisk vinning bedrivit utpressning mot sin herres kunder utan även direkt förslösat och förskingrat sin herres förmögenhet. När hans herre till slut fick höra om allt detta kallade han till sig förvaltaren och frågade vad dessa rykten betydde samt krävde att han genast skulle redovisa för sitt förvaltarskap och bereda sig på att överföra sin herres angelägenheter att skötas av en annan.

169:2.4

”Den trolöse förvaltaren började nu säga till sig själv: ’Vad skall jag nu göra när jag förlorar mitt arbete som förvaltare? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. Jag vet vad jag skall göra för att förvissa mig om att alla som gör affärer med min herre skall välkomna mig i sina hus, när jag mister min tjänst.’ Och sedan kallade han in dem som var skuldsatta hos hans herre, en i sänder, och frågade den förste: ’Hur mycket han var skyldig?’ ’Hundra krus olja’, svarade mannen. Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev på vaxtavlan, sätt dig genast ned och ändra det till femtio.’ Sedan frågade han näste gäldenär: ’Hur mycket är du skyldig?’ Och denne svarade: ’Hundra tunnor vete.’ Då sade förvaltaren: ’Här är ditt skuldebrev. Skriv åttio.’ Och så gjorde han även med talrika andra skuldsatta. Och på så sätt försökte denne ohederlige förvaltare skaffa sig vänner för tiden efter det att han hade förlorat sin tjänst. Till och med hans herre och mästare måste medge, när han senare fick veta om det, att hans trolöse förvaltare åtminstone hade visat sig skarpsinnig i sitt sätt att försöka rusta sig för framtida dagar av nöd och motgångar.

169:2.5

”Och det är på så sätt denna världs människor ibland beter sig klokare, när de bereder sig för framtiden, än ljusets barn gör. Jag säger till er som gör anspråk på att samla skatter i himlen: Tag lärdom av dem som gör sig till vän med orättfärdighetens mammon, och likaledes led era liv så att ni för evigt blir vän med rättfärdighetens krafter och sålunda, när allt det jordiska sviker, skall ni glädjefullt välkomnas till de eviga boningarna.

169:2.6

”Jag försäkrar er att den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Om ni inte har visat framsynthet och redlighet i denna världens angelägenheter, hur kan ni hoppas på att vara trogna och förståndiga när ni anförtros förvaltandet av himmelrikets sanna rikedomar? Om ni inte är goda förvaltare och trofasta bankirer, om ni inte har varit trogna i fråga om andras egendom, vem skulle då vara dum nog att ge er en stor skatt i ert eget namn?

169:2.7

”Och igen försäkrar jag er att ingen kan tjäna två herrar; antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att ty sig till den ene och inte ringakta den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

169:2.8

När de närvarande fariséerna hörde detta började de hånle och hånskratta, då de var mycket begivna på att samla rikedomar. Dessa ovänligt sinnade åhörare försökte engagera Jesus i en fruktlös debatt, men han vägrade att debattera med sina fiender. När fariséerna började gräla med varandra lockade deras högröstade tal till sig ett stort antal av den folksamling som hade slagit läger i närheten. När de började tvista med varandra drog sig Jesus tillbaka och gick in i sitt tält för natten.

3. Den rike mannen och tiggaren

169:3.1

När mötet blev alltför högljutt reste sig Simon Petrus och tog tyglarna i sin hand med orden: ”Män och bröder, det passar sig inte att ni tvistar så här sinsemellan. Mästaren har talat, och det är bättre att ni begrundar hans ord. Detta är ingen ny lära som han har förkunnat för er. Har ni inte också hört nasirernas allegori om den rike mannen och tiggaren? En del av oss hörde Johannes Döparen dundra fram denna varnande liknelse till dem som älskar rikedomar och åtrår ohederlig förmögenhet. Och medan denna gamla liknelse inte är i enlighet med det evangelium som vi predikar, är det däremot skäl för er alla att fästa avseende vid dess lärdom tills ni förstår himmelrikets nya ljus. Berättelsen, så som Johannes framförde den, lydde så här:

169:3.2

”Det fanns en rik man som hette Dives vilken klädde sig i purpur och fint linne och levde uppsluppet i fest och prakt varenda dag. Men det fanns också en tiggare som hette Lasaros och som låg vid hans port full av sår och önskade bara att han skulle få att äta smulorna som föll från den rike mannens bord; ja, till och med hundarna kom och slickade hans sår. Så hände det att tiggaren dog och fördes av änglarna att vila vid Abrahams sida. Och inom kort dog också den rike mannen och begravdes med pomp och kunglig ståt. När den rike mannen lämnade denna värld vaknade han i dödsriket, och när han märkte att han hade plågor lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham och Lasaros vid hans sida. Och då ropade Dives högt: ’Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka hit Lasaros för att doppa sitt finger i vatten och fukta min tunga, ty jag plågas här svårt på grund av mitt straff.’ Men Abraham svarade: ’Kom ihåg, min son, att du fick njuta av det goda i livet medan Lasaros fick lida av ondskan. Men nu är allt detta förändrat, då Lasaros har funnit tröst här medan du plågas. Dessutom finns det en stor klyfta mellan oss och dig, så att vi inte kan ta oss över till dig eller du till oss.’ Då sade Dives till Abraham: ’Jag ber att du skickar Lasaros tillbaka till min faders hus, då jag har fem bröder, och han kan vittna så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.’ Men Abraham sade: ’Min son, de har Mose och profeterna; de kan lyssna till dem.’ Då svarade Dives: ’Nej, nej, Fader Abraham! Men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.’ Men Abraham sade: ’Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon uppstår från de döda.’”

169:3.3

Efter det att Petrus hade berättat denna urgamla liknelse från nasirernas brödraskap, och då folksamlingen hade lugnat ned sig, reste sig Andreas och sände bort människorna för natten. Fastän både apostlarna och lärjungarna ofta ställde frågor till Jesus om liknelsen om Dives och Lasaros gick han aldrig med på att kommentera den.

4. Fadern och hans rike

169:4.1

Jesus hade alltid besvär med att försöka förklara för apostlarna att även fast de förkunnade etablerandet av Guds rike, var Fadern i himlen inte en konung. Vid den tid då Jesus levde på jorden och undervisade i köttslig gestalt kände människorna på Urantia främst till kungar och kejsare som nationernas styre, och judarna hade redan länge begrundat Guds rikes ankomst. Av dessa och andra orsaker ansåg Mästaren det vara bäst att beteckna människans andliga broderskap som himmelriket och andeledaren för detta samfund som Fadern i himlen. Aldrig talade Jesus om sin Fader som en konung. I sina förtroliga samtal med apostlarna talade han alltid om sig själv som Människosonen och deras äldre broder. Han betecknade alla sina anhängare som mänsklighetens tjänare och budbärare för rikets evangelium.

169:4.2

Jesus gav aldrig sina apostlar någon systematisk undervisning om den himmelske Faderns personlighet och egenskaper. Han bad aldrig människorna att tro på sin Fader; han tog det för givet att de gjorde det. Jesus förringade aldrig sig själv genom att komma med argument som bevis för att Fadern var verklig. Hela hans undervisning om Fadern koncentrerade sig på förkunnelsen att han och Fadern är ett, att den som har sett Sonen har sett Fadern, att Fadern, likt Sonen, vet allting, att endast Sonen och den för vilken Sonen uppenbarar Fadern verkligen känner Fadern, att den som känner Sonen också känner Fadern, att Fadern sände honom till världen för att uppenbara deras kombinerade naturer och framvisa deras förenade verksamhet. Han gjorde aldrig några andra uttalanden om sin Fader, utom till den samariska kvinnan vid Jakobs brunn, då han sade: ”Gud är ande.”

169:4.3

Ni kan lära er om Gud av Jesus genom att iaktta gudomligheten i hans liv, inte genom att ty er till hans förkunnelse. Från Mästarens liv kan ni var och en införliva den gudsuppfattning som motsvarar måttet på er förmåga att inse andliga och gudomliga realiteter, verkliga och eviga sanningar. Den finite kan aldrig hoppas på att förstå den Infinite, utom så som den Infinite var fokuserad hos tid-rymd-personligheten med finit erfarenhet i det människoliv som Jesus från Nasaret levde.

169:4.4

Jesus visste mycket väl att det är möjligt att lära känna Gud endast genom erfarenhetens realiteter; aldrig kan han förstås enbart genom undervisningen av sinnet. Jesus lärde sina apostlar att även om de aldrig helt kunde förstå Gud, kunde de helt säkert lära känna honom, just så som de hade lärt känna Människosonen. Du kan lära känna Gud, inte genom att förstå vad Jesus sade, utan genom att veta vad Jesus var. Jesus var en uppenbarelse av Gud.

169:4.5

Utom när Jesus citerade de hebreiska skrifterna talade han om Gudomen endast med två namn: Gud och Fader. När Jesus talade om sin Fader som Gud, använde han vanligtvis det hebreiska ord som betecknade den plurala Guden (Treenigheten) och inte ordet Jahve, vilket stod för den vidareutvecklade uppfattningen av judarnas stamgud.

169:4.6

Jesus kallade aldrig Fadern konung, och han beklagade mycket att judarnas hopp om ett återupprättat kungadöme och Johannes förkunnelse om ett kommande kungarike gjorde det nödvändigt för honom att kalla sitt tillämnade andliga broderskap himmelriket. Med ett enda undantag—förkunnelsen att ”Gud är ande”—talade Jesus aldrig om Gudomen på något annat sätt än i termer som beskrev hans eget personliga förhållande till det Första Ursprunget och Centret i Paradiset.

169:4.7

Jesus använde ordet Gud för att beteckna Gudomens idé och ordet Fader för att beteckna erfarenheten av att känna Gud. När ordet Fader används för att ange Gud bör det förstås i den mest vidsträckta bemärkelse. Ordet Gud kan inte definieras och står därför för det infinita begreppet om Fadern, medan termen Fader, som delvis kan definieras, kan användas för att uttrycka människans uppfattning av den gudomliga Fadern så som han har anknytning till människan under loppet av hennes dödliga existens.

169:4.8

För judarna var Elohim gudarnas Gud, medan Jahve var Israels Gud. Jesus accepterade begreppet Elohim och kallade denna suprema grupp av varelser Gud. I stället för begreppet Jahve, stamguden, introducerade han idén om Guds faderskap och människornas världsomfattande broderskap. Han upplyfte Jahve-begreppet om en förgudligad Fader för en ras till idén om alla människornas Fader, den enskilda troendes gudomlige Fader. Han förkunnade vidare att denna universernas Gud och denne alla människors Fader var en och samma Paradisgudom.

169:4.9

Jesus hävdade aldrig att han var en köttslig manifestation av Elohim (Gud). Han förkunnade aldrig att han var en uppenbarelse av Elohim (Gud) för världarna. Han lärde aldrig att den som hade sett honom hade sett Elohim (Gud). Men han tillkännagav sig däremot som uppenbarelsen av Fadern i köttslig gestalt, och han sade faktiskt att den som hade sett honom hade sett Fadern. Som den gudomlige Sonen gjorde han anspråk på att representera endast Fadern.

169:4.10

Han var faktiskt Son även till Elohim-Guden, men i sin dödliga, köttsliga gestalt och för Guds dödliga söner valde han att begränsa sin livsuppenbarelse till att åskådliggöra sin Faders karaktär i den mån en sådan uppenbarelse kunde tänkas vara förståelig för den dödliga människan. Vad beträffar karaktären hos de andra personerna i Paradistreenigheten får vi nöja oss med undervisningen om att de är alltigenom lika Fadern, som har uppenbarats i en personlig porträttering av det liv som hans inkarnerade Son, Jesus från Nasaret, levde.

169:4.11

Även om Jesus i sitt jordiska liv uppenbarade den himmelske Faderns sanna natur, undervisade han inte mycket om honom. I själva verket lärde han endast två saker: att Gud i sig själv är ande, och att i allt som gäller Guds relationer till sina skapade varelser är han en Fader. Denna kväll gjorde Jesus sitt slutliga uttalande om sitt förhållande till Gud när han förkunnade: ”Jag har kommit ut från Fadern, och jag har kommit in i världen, men jag skall igen lämna världen och bege mig till Fadern.”

169:4.12

Men observera! Jesus sade aldrig: ”Den som har hört mig har hört Gud.” Men han sade faktiskt: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Att höra Jesu förkunnelse är inte detsamma som att känna Gud, men att se Jesus är en upplevelse som i sig själv är en uppenbarelse av Fadern för själen. Universernas Gud härskar över den vittomfattande skapelsen, men det är Fadern i himlen som sänder ut sin ande att bo i ert sinne.

169:4.13

Jesus är i människogestalt den andliga lins som för den materiella varelsen synliggör Honom som är osynlig. Han är er äldre broder som i köttslig gestalt gör en Varelse med infinita attribut bekant för er, en Varelse som inte ens de himmelska härskarorna kan påstå att de helt förstår. Men allt detta måste bestå i den personliga erfarenheten hos den enskilda troende. Gud som är ande kan bli bekant endast som en andlig erfarenhet. Gud kan uppenbaras för de finita sönerna i de materiella världarna, av den gudomliga Sonen från de andliga världarna, endast som en Fader. Du kan lära känna den Evige som en Fader; du kan dyrka honom som universernas Gud, den infinita Skaparen av alla existenser.


◄ Kapitel 168
Toppen
Kapitel 170 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.