◄ Kapitel 167
Del 4 ▲
Kapitel 169 ►
Kapitel 168

Lasaros uppväcks från de döda

KORT efter tolv gav sig Marta i väg för att möta Jesus medan han kom över krönet av en bergskulle nära Betania. Hennes bror Lasaros hade varit död i fyra dagar och hade sent på söndagseftermiddagen lagts i deras privata gravkammare i bortre ändan av trädgården. Stenen vid gravkammarens öppning hade denna morgon, dvs. på torsdagen, vältrats på plats.

168:0.2

När Marta och Maria sände bud till Jesus om Lasaros sjukdom var de övertygade om att Mästaren skulle göra något åt det. De visste att deras bror var förtvivlat sjuk, och även om de knappast vågade hoppas på att Jesus skulle lämna sitt arbete med att undervisa och predika för att komma till deras undsättning, hade de en sådan tillit till hans förmåga att bota sjukdom att de föreställde sig att han bara skulle uttala de helande orden för att Lasaros genast skulle bli frisk. När Lasaros dog några timmar efter det att budbäraren hade lämnat Betania på väg mot Filadelfia, resonerade de att det berodde på att Mästaren inte fick veta om deras brors sjukdom förrän det var för sent, först efter det att han hade varit död i flera timmar.

168:0.3

Men de och alla deras troende vänner var mycket förbryllade över det budskap som löparen förde med sig tillbaka på tisdagsförmiddagen när han nådde Betania. Budbäraren insisterade på att han hade hört Jesus säga: ”... denna sjukdom leder i verkligheten inte till döden.” Inte heller kunde de förstå varför han inte sände något bud till dem eller annars erbjöd sin hjälp.

168:0.4

Många vänner från närbelägna små byar och en del från Jerusalem kom över för att trösta de av sorgen drabbade systrarna. Lasaros och hans systrar var barn till en förmögen och aktad jude, en som hade varit den ledande invånaren i den lilla byn Betania. Trots att alla tre länge hade varit ivriga anhängare till Jesus respekterades de högt av alla som kände dem. De hade ärvt omfattande vin- och olivodlingar i trakten, och att de var förmögna framgick ytterligare av att de hade råd med en privat gravkammare på sin egen tomt. område. Bägge deras föräldrar hade redan lagts till ro i denna gravkammare.

168:0.5

Maria hade gett upp tanken på att Jesus skulle infinna sig och överlämnat sig åt sorgen, men Marta höll fast vid hoppet om att Jesus skulle komma ända fram till denna morgon då de rullade stenen framför gravkammaren och förseglade öppningen. Ändå instruerade hon en grannpojke att från krönet av en bergskulle öster om Betania hålla utkik över vägen från Jeriko, och det var den pojken som kom med bud till Marta att Jesus och hans vänner närmade sig.

168:0.6

När Marta mötte Jesus föll hon ned vid hans fötter och utropade: ”Mästare, om du hade varit här hade min bror inte dött!” Många farhågor genomkorsade Martas sinne, men hon gav inte uttryck för något tvivel, inte heller tog hon sig för att kritisera eller ifrågasätta Mästarens beteende i förhållande till Lasaros död. När hon hade sagt detta, böjde sig Jesus ned och sade, då han lyfte upp henne på fötterna: ”Håll bara fast vid tron, Marta, och din bror kommer att resa sig igen.” Då svarade Marta: ”Jag vet att han kommer att resa sig igen vid uppståndelsen på den sista dagen, och även nu tror jag att vad du än ber Gud, det skall vår Fader ge dig.”

168:0.7

Då sade Jesus medan han såg rakt in i Martas ögon: ”Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva även om han dör. Sannerligen, den som lever och tror på mig skall aldrig verkligen dö. Marta, tror du detta?” Marta svarade Mästaren: ”Ja, jag har länge trott att du är Befriaren, den levande Gudens Son, han som skulle komma hit till världen.”

168:0.8

Då Jesus frågade efter Maria gick Marta genast in i huset och viskade till sin syster: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde detta steg hon genast upp och skyndade sig ut för att möta Jesus, som ännu dröjde kvar på stället, ett stycke borta från huset där Marta först hade träffat honom. Vännerna som var hos Maria och sökte trösta henne, följde efter henne när de såg att hon hastigt steg upp och gick ut, ty de antog att hon gick till gravkammaren för att gråta där.

168:0.9

Många av de närvarande var bittra fiender till Jesus. Därför hade Marta kommit ut för att möta honom ensam, och därför gick hon också in för att i hemlighet informera Maria att han hade kallat på henne. Fastän Marta längtade efter att få vara med Jesus, ville hon också undvika alla möjliga otrevligheter som kunde bli följden om Jesus plötsligt framträdde mitt bland en stor grupp av sina fiender från Jerusalem. Det var Martas avsikt att stanna inne i huset med deras vänner medan Maria gick ut för att träffa Jesus, men hon lyckades inte med det, ty de följde alla efter Maria och så fann sig oväntat stå inför Mästaren.

168:0.10

Marta tog Maria fram till Jesus, och när Maria såg honom föll hon ned vid hans fötter och utropade: ”Om du bara hade varit här hade min bror inte dött!” När Jesus såg hur de alla sörjde över Lasaros död, rördes hans själ av medlidande.

168:0.11

När de sörjande såg att Maria gick fram för att hälsa på Jesus drog de sig tillbaka ett kort stycke, medan både Marta och Maria talade med Mästaren och fick ytterligare ord till tröst samt uppmanades till en stark tro på Fadern och fullständig underkastelse under Guds vilja.

168:0.12

Jesu människosinne upprördes väldigt av kampen mellan hans kärlek till Lasaros och hans systrar, som hade blivit ensamma, och hans förakt och avsky för den yttre uppvisningen av tillgivenhet hos några av dessa icke-troende och mordiskt sinnade judar. Jesus var indignerad över det framtvungna och yttre sörjandet av Lasaros hos några av dessa som gav sig ut för att vara vänner, särskilt som denna falska sorg var förenad i deras hjärtan med så mycken bitter fiendskap mot honom själv. En del av dessa judar var emellertid uppriktiga i sitt sörjande, ty de var verkliga vänner till familjen.

1. Vid Lasaros grav

168:1.1

Efter det att Jesus hade tillbringat någon stund med att avskilt från de sörjande trösta Marta och Maria, frågade han dem: ”Var har ni lagt honom?” Då sade Marta: ”Kom och se.” När Jesus under tystnad följde med de två sörjande systrarna grät han. När de vänligt sinnade judarna, som följde efter dem, såg hans tårar sade en av dem: ”Se, hur mycket han älskade honom. Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat denne man från att dö?” De stod nu framför familjegraven, en liten naturlig grotta eller fördjupning i en avsats i en ungefär tio meter hög klippa i bortre ändan av trädgårdsområdet.

168:1.2

Det är svårt att för människosinnen förklara just varför Jesus grät. Fastän vi har tillgång till registreringen av de sammanlagda mänskliga känslorna och gudomliga tankarna, så som de finns bevarade i den Personaliserade Riktarens sinne, är vi inte helt säkra på den verkliga orsaken till dessa emotionella manifestationer. Vi är benägna att tro att Jesus grät på grund av många tankar och känslor som i denna stund genomkorsade hans sinne, bland dem:

168:1.3

1. Han kände äkta och sorgset medlidande med Marta och Maria. Han hyste en verklig och djup mänsklig tillgivenhet för dessa systrar som hade förlorat sin bror.

168:1.4

2. Han var upprörd över samlingen av sörjande som fanns på plats, en del uppriktiga och andra enbart hycklare. Han kände sig alltid förbittrad över dessa yttre uppvisningar av sörjande. Han visste att systrarna älskade sin bror och att de trodde på de troendes överlevnad. Dessa motstridiga känslor kan möjligen förklara varför han stönade när de kom nära graven.

168:1.5

3. Han var verkligen tveksam om att återföra Lasaros till de dödligas liv. Nog behövde hans systrar honom, men Jesus beklagade att han måste kalla tillbaka sin vän till att uppleva den bittra förföljelse som han visste att Lasaros skulle bli tvungen att utstå till följd av att han var föremålet för den största av alla uppvisningar av Människosonens gudomliga makt.

168:1.6

Här kan vi nu redogöra för ett intressant och informativt faktum: Även om denna berättelse utvecklar sig som om det gällde en naturlig och normal händelse i människornas liv, innehåller den vissa intressanta aspekter. Fastän budbäraren gav sig i väg till Jesus på söndagen och berättade för honom att Lasaros var sjuk, och fastän Jesus sände bud att sjukdomen ”inte skulle leda till döden”, begav han sig dock personligen till Betania och också frågade systrarna: ”Var har ni lagt honom?” Även om allt detta tycks antyda att Mästaren gick till väga så som man gör i livet här och enligt människosinnets begränsade kunskap, avslöjar emellertid universumets register att Jesu Personaliserade Riktare gav order om att Lasaros Tankeriktare skulle kvarhållas på planeten på obestämd tid efter Lasaros död, och att denna order registrerades exakt femton minuter innan Lasaros tog sitt sista andetag.

168:1.7

Visste Jesu gudomliga sinne redan innan Lasaros dog att Jesus skulle uppväcka honom från de döda? Vi vet det inte. Vi vet endast vad vi härmed upptecknar.

168:1.8

Många av Jesu fiender var benägna att hånle åt hans uttryck av tillgivenhet och sade sinsemellan: ”Om han uppskattade denne man så mycket, varför dröjde han så länge innan han kom till Betania? Om han är vad som påstås, varför räddade han inte sin käre vän? Vad tjänar det till att bota främlingar i Galiléen, om han inte kan rädda dem som han älskar?” På många andra sätt hånade och förringade de Jesu förkunnelse och gärningar.

168:1.9

Så denna torsdagseftermiddag vid halv tre tiden var scenen färdigställd i den lilla byn Betania för utförandet av den största av alla gärningar i samband med den nebadonske Mikaels jordiska verksamhet, den största manifestationen av gudomlig makt under hans köttsliga inkarnation, eftersom hans egen uppståndelse inträffade efter det att han hade befriats från den dödliga boningens bojor.

168:1.10

Den lilla grupp som hade samlats framför Lasaros gravkammare hade ingen aning om att det på order av Jesu Personaliserade Riktare fanns nära till hands en väldig mängd himmelska varelser av alla klasser samlade under Gabriels ledning och nu avvaktande i vibrerande förväntan och redo att verkställa sin älskade Härskares befallningar.

168:1.11

När Jesus uttalade befallningen ”Tag bort stenen”, gjorde sig de församlade himmelska härskarorna redo att utföra dramat om Lasaros uppståndelse i sin dödliga, köttsliga gestalt. Att genomföra en sådan form av uppståndelse innebär svårigheter långt överskridande det vanliga förfarandet vid uppväckandet av dödliga varelser i morontiagestalt och kräver betydligt fler himmelska personligheter och en mycket mer omfattande organisation av universumresurser.

168:1.12

När Marta och Maria hörde denna Jesu befallning om att rulla bort stenen framför gravkammaren fylldes de av motstridiga känslor. Maria hoppades på att Lasaros skulle uppväckas från de döda, men fastän Marta i viss mån delade sin systers tro var hon mer upptagen av rädslan för att Lasaros inte skulle vara till sitt yttre presentabel för Jesus, apostlarna och deras vänner. Marta sade: ”Måste vi rulla bort stenen? Min bror har nu varit död i fyra dagar, så att vid det här laget har kroppen redan börjat ruttna.” Marta sade så också för att hon inte var säker på varför Mästaren hade bett att stenen skulle flyttas; hon tänkte att Jesus kanske bara ville kasta en sista blick på Lasaros. Hon var inte stadgad och konstant i sin inställning. När de tvekade att rulla bort stenen sade Jesus: ”Sade jag er inte från första början att den här sjukdomen inte leder till döden? Har jag inte kommit för att infria mitt löfte? Och efter det att jag nu kom till er, sade jag er inte att om ni bara ville tro så skulle ni få se Guds härlighet? Varför tvivlar ni? Hur länge skall det dröja innan ni vill tro och lyda?”

168:1.13

När Jesus hade slutat tala tog hans apostlar med hjälp av villiga grannar tag i stenen och rullade bort den från ingången till gravkammaren.

168:1.14

Det var den allmänna tron hos judarna att droppen av galla på dödsängelns svärd började verka vid slutet av den tredje dagen, så att den hade nått full effekt på den fjärde dagen. De tillstod att människans själ kunde dröja kvar i närheten av graven till slutet av den tredje dagen för att försöka återuppliva den döda kroppen, men de trodde bestämt att en sådan själ hade farit vidare till de bortgångna andarnas land innan den fjärde dagen grydde.

168:1.15

Dessa trosföreställningar och åsikter om de döda och bortgången av de dödas ande tjänade till att övertyga allas sinnen, som nu var närvarande vid Lasaros grav och alla som senare kunde tänkas höra om vad som just skulle ske, om att detta verkligen och sannerligen var ett fall av uppväckande från de döda genom den personliga verksamheten av en som förkunnade att han var ”uppståndelsen och livet.”

2. Lasaros uppväcks

168:2.1

När detta sällskap om ca fyrtiofem dödliga stod framför gravkammaren kunde de dunkelt se Lasaros gestalt, lindad i en linnesvepning och vilande på den nedre nischen till höger i gravgrottan. Medan dessa jordiska varelser stod där i så gott som andlös tystnad, hade en väldig skara himmelska varelser förflyttat sig till sina platser i förberedelse för att besvara handlingssignalen så snart den gavs av Gabriel, deras befälhavare.

168:2.2

Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag är tacksam för att du har hört mig och beviljat min anhållan. Jag vet att du alltid hör mig, men för deras skull som står här med mig, talar jag sålunda med dig så att de må tro att du har sänt mig till världen och att de må veta att du verkar tillsammans med mig i det som vi står i begrepp att göra.” När han hade bett, ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom fram!”

168:2.3

Fastän dessa mänskliga observatörer förblev orörliga, var hela den väldiga himmelska härskaran i rörelse i en förenad handling i lydnad mot Skaparens ord. Efter endast tolv sekunder enligt jordisk tid började Lasaros hittills livlösa gestalt röra på sig och satte sig inom kort upp på kanten av stenhyllan där den hade legat. Hans kropp var inlindad i gravbindlar och hans ansikte täcktes av en servett. När han reste sig inför dem—levande—sade Jesus: ”Lösgör honom och låt honom gå.”

168:2.4

Alla utom apostlarna samt Marta och Maria flydde tillbaka till huset. De var bleka av skräck och slagna av häpnad. Medan en del stannade skyndade sig mången hem till sig.

168:2.5

Lasaros hälsade på Jesus och apostlarna och frågade om meningen med gravsvepningen och varför han hade vaknat i trädgården. Jesus och apostlarna drog sig åt sidan medan Marta berättade för Lasaros om hans död, begravning och uppståndelse. Hon måste förklara för honom att han hade dött på söndagen och nu hade återförts till livet på torsdagen, eftersom han inte hade något medvetande om tiden sedan han hade fallit i dödens sömn.

168:2.6

När Lasaros kom ut ur graven, gav Jesu Personaliserade Riktare, som nu var ledare för sina gelikar i detta lokala universum, befallning åt Lasaros tidigare och väntande Riktare att åter ta sin boning i den uppståndne mannens sinne och själ.

168:2.7

Sedan gick Lasaros över till Jesus och knäböjde tillsammans med sina systrar vid Mästarens fötter för att tacka och prisa Gud. Jesus tog Lasaros vid handen, lyfte upp honom och sade: ”Min son, det som har hänt dig skall också upplevas av alla som tror detta evangelium, utom att de skall uppväckas i en mycket härligare gestalt. Du skall vara ett levande vittne till den sanning som jag har uttalat: Jag är uppståndelsen och livet. Men låt oss nu alla gå in i huset för att få näring för dessa våra fysiska kroppar.”

168:2.8

Medan de vandrade mot huset sände Gabriel bort iväg de extra grupperna bland de församlade himmelska skarorna samtidigt som han registrerade det första—och det sista—fallet på Urantia då en dödlig varelse hade uppväckts från de döda i skepnaden av den fysiska kroppen som dog.

168:2.9

Lasaros kunde knappast fatta vad som hade hänt. Han visste att han hade varit mycket sjuk, men han kunde minnas bara att han hade fallit i sömn och att han hade blivit väckt. Han kunde aldrig berätta något om dessa fyra dygn i graven, ty han var totalt medvetslös. Tiden existerar inte för dem som sover dödens sömn.

168:2.10

Fastän mången trodde på Jesus till följd av denna mäktiga gärning, fanns det andra som endast förhärdade sina hjärtan för att ännu häftigare avvisa honom. Vid middagen nästa dag hade berättelsen spritt sig över hela Jerusalem. Massor av män och kvinnor begav sig till Betania för att se på Lasaros och tala med honom, och de alarmerade och förvirrade fariséerna sammankallade hastigt judarnas råd för att besluta vad som borde göras i förhållande till dessa nya tilldragelser.

3. Judarnas råd sammanträder

168:3.1

Även om vittnesbördet från denne man som uppväckts från de döda gjorde mycket för att stärka tron hos den stora massan av dem som trodde på rikets evangelium, hade det föga eller ingen inverkan på attityden hos de religiösa ledarna och styresmännen i Jerusalem, utom att det påskyndade deras beslut att förgöra Jesus och sätta stopp för hans arbete.

168:3.2

Nästa dag, på fredagen vid ett-tiden, sammanträdde judarnas råd för att igen behandla frågan: ”Vad skall vi göra med Jesus från Nasaret?” Efter över två timmars diskussion och bitter debatt framlade en viss farisé en resolution som krävde Jesu omedelbara död, fastslog att han var ett hot mot hela Israel och officiellt band judarnas råd till beslutet om en dödsdom utan rättegång och tvärtemot all tidigare rättspraxis.

168:3.3

Gång på gång hade denna upphöjda sammanslutning av judiska ledare beslutat att Jesus skulle häktas och föras inför domstol anklagad för hädelse och talrika andra överträdelser av judarnas heliga lag. De hade faktiskt en gång tidigare gått så långt att de hade uttalat sig för att han borde dö, men detta var första gången då det i rådet framfördes en önskan om att besluta om hans död redan före en rättegång. Men resolutionen kom inte till omröstning, emedan fjorton medlemmar av rådet avgick i grupp när en sådan oerhörd åtgärd föreslogs. Fastän dessa avskedsansökningar inte formellt behandlades på närmare två veckor, utträdde denna grupp om fjorton den dagen och satt aldrig mera med i rådet. När avskedsansökningarna senare behandlades uteslöts även fem andra medlemmar emedan deras fränder trodde att de sympatiserade med Jesus. När dessa nitton män hade avlägsnats var judarnas råd i stånd att förhöra och döma Jesus med en sammanhållning som gränsade till enhällighet.

168:3.4

Följande vecka kallades Lasaros och hans systrar inför judarnas råd. När deras vittnesmål hade hörts kunde det inte råda något tvivel om att Lasaros hade uppväckts från de döda. Fastän rådets handlingar praktiskt taget medgav Lasaros uppståndelse, upptog protokollet en resolution som tillskrev detta och andra under som Jesus hade utfört djävulsfursten, som Jesus förklarades vara i lag med.

168:3.5

Oberoende av källan till hans undergörande kraft var dessa judiska ledare övertygade om att om man inte genast satte stopp för honom, så skulle mycket snart allt vanligt folk tro på honom; och dessutom, att allvarliga komplikationer skulle uppkomma med de romerska myndigheterna eftersom så många av hans anhängare ansåg honom vara Messias, Israels befriare.

168:3.6

Det var vid samma möte i judarnas råd som översteprästen Kajafas för första gången gav uttryck åt det gamla judiska talesättet, som han senare så många gånger upprepade: ”Det är bättre att en enda man dör än att hela samhället går under.”

168:3.7

Även fast Jesus hade blivit varnad för vad judarnas råd höll på med denna dystra fredagseftermiddag, var han inte det minsta oroad och fortsatte att vila över sabbaten hos vänner i Betfage, en liten by nära Betania. Tidigt på söndagsmorgonen samlades Jesus och apostlarna enligt överenskommelse i Lasaros hem, tog farväl av familjen i Betania och gav sig i väg tillbaka till lägret vid Pella.

4. Bönhörelse

168:4.1

På färden från Betania till Pella ställde apostlarna många frågor till Jesus, och Mästaren besvarade villigt alla utom dem som gällde detaljer om de dödas uppståndelse. Sådana saker översteg fattningsförmågan hos hans apostlar; därför avböjde Mästaren att diskutera dessa frågor med dem. Eftersom de hade gett sig i väg från Betania i hemlighet var de ensamma. Jesus tog därför tillfället i akt att tala till de tio om många saker som han tänkte kunde förbereda dem för de prövande dagar som strax väntade dem.

168:4.2

Apostlarnas sinnen var mycket aktiva och de använde en ansenlig tid till att diskutera sina senaste erfarenheter till den del de gällde bön och bönhörelse. De kom alla ihåg Jesu uttalande i Filadelfia till budbäraren från Betania, när han klart hade sagt: ”Den sjukdomen leder i verkligheten inte till döden.” Men trots detta löfte dog Lasaros faktiskt. Hela den dagen återvände de om och om igen till att diskutera denna fråga om bönesvar.

168:4.3

Jesu svar på deras många frågor kan sammanfattas som följer:

168:4.4

1. Bön är något som det finita sinnet uttrycker i en strävan att närma sig den Infinite. Bönens framförande måste därför begränsas av den finita varelsens kunskap, visdom och egenskaper. Likaså måste svaret betingas av den Infinites syn, syften, ideal och privilegier. Man kan aldrig iaktta en obruten kontinuitet av materiella fenomen mellan framförandet av en bön och mottagandet av det fullständiga andliga svaret på den.

168:4.5

2. När en bön ser ut att förbli obesvarad bebådar dröjsmålet ofta ett bättre svar, fastän ett svar som av någon god orsak storligen fördröjs. När Jesus sade att Lasaros sjukdom i verkligheten inte leder till döden hade Lasaros redan varit död i elva timmar. Ingen uppriktig bön lämnas obesvarad förutom när den andliga världens överlägsna synsätt har funnit ett bättre svar, ett svar som motsvarar det som människans ande ber om i motsats till bönen som endast uppstiger från människans sinne.

168:4.6

3. När bönerna i tiden avfattas av anden och uttrycks i tro är de ofta så vittomfattande och heltäckande att de kan besvaras endast i evigheten. Den finita bönen är ibland så full av förståelse för den Infinite att svaret länge måste framskjutas för att invänta skapandet av en tillräcklig kapacitet för mottagandet. En bön i tro kan så innesluta allting att svaret inte kan tas emot förrän i Paradiset.

168:4.7

4. Svaren på det dödliga sinnets böner är ofta av den art att de inte kan tas emot och uppfattas förrän detta samma bedjande sinne har uppnått odödligt tillstånd. Den materiella varelsens bön kan mången gång besvaras först när denna individ har avancerat till andenivån.

168:4.8

5. En gudsmedveten persons bön kan vara så förvriden av okunskap och så förvrängd av vidskepelse att dess besvarande vore högst ovälkommet. Då måste de förmedlande andevarelserna så översätta en sådan bön att den bedjande, när svaret kommer, inte alls känner igen det som svar på sin bön.

168:4.9

6. Alla sanna böner riktas till andliga varelser, alla sådana vädjanden måste besvaras i andliga termer och alla sådana svar måste bestå av andliga realiteter. Andevarelser kan inte ge materiella svar ens på materiella varelsers andevädjanden. Materiella varelser kan be effektivt endast när de ”ber i anden”.

168:4.10

7. Ingen bön kan hoppas på svar om den inte föds av anden och närs av tron. Din uppriktiga tro anger att du faktiskt på förhand har beviljat dem som hör din bön full rätt att besvara dina petitioner enligt den suprema visdom och gudomliga kärlek som din tro anger att alltid motiverar de varelser till vilka du ber.

168:4.11

8. Barnet handlar alltid enligt sin fulla rätt när det vågar sig på att be om något av sin förälder; och föräldern fungerar alltid inom sina föräldraskyldigheter i förhållande till det omogna barnet när hans eller hennes högre visdom kräver att svaret på barnets bön fördröjs, modifieras, segregeras, transcenderas eller uppskjuts till ett annat stadium i det andliga uppstigandet.

168:4.12

9. Tveka inte att be böner som uttrycker andelängtan; tvivla inte på att du får svar på dina petitioner. Dessa svar finns i förvar; de väntar på att du uppnår de framtida andliga nivåerna av faktiskt kosmiskt framåtskridande, i denna värld eller i andra världar, där det blir möjligt för dig att uppfatta och tillgodogöra dig de sedan länge väntande svaren på dina tidigare men olägliga vädjanden.

168:4.13

10. Alla äkta av anden födda böner besvaras med säkerhet. Be och ni skall få. Men ni bör komma ihåg att ni är varelser som avancerar i tid och rymd; därför måste ni ständigt räkna med tid-rymdfaktorns inverkan på er upplevelse av att personligen ta emot de fullständiga svaren på era mångahanda böner och petitioner.

5. Vad som hände med Lasaros

168:5.1

Lasaros stannade kvar i hemmet i Betania, och han var föremål för ett stort intresse bland många uppriktiga troende och otaliga nyfikna individer, ända tills veckan då Jesus korsfästes. Han blev då varnad om att judarnas råd hade beslutat om hans död. Judarnas styresmän var fast beslutna att sätta stopp för en ytterligare spridning av Jesu förkunnelse, och de resonerade helt riktigt att det var lönlöst att döda Jesus om de tillät Lasaros, som representerade själva höjdpunkten av Jesu undergörande, att leva och vittna om att han hade uppväckt honom från de döda. Redan nu hade Lasaros fått lida bittra förföljelser från dem.

168:5.2

Så tog Lasaros ett hastigt farväl av sina systrar i Betania, flydde ned genom Jeriko och över Jordanfloden och tillät sig inga långa vilopauser innan han nådde Filadelfia. Lasaros kände Abner väl, och här kände han sig säker för det skändliga rådets mordiska intriger.

168:5.3

Snart härefter avyttrade Marta och Maria sina ägor i Betania och förenade sig med sin bror i Pereen. Under tiden hade Lasaros blivit kassör för församlingen i Filadelfia. Han blev en av dem som kraftigt stödde Abner i hans kontrovers med Paulus och församlingen i Jerusalem, och han dog slutligen vid 67 års ålder av samma sjukdom som hade fört honom i graven i Betania när han var yngre.


◄ Kapitel 167
Toppen
Kapitel 169 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.