◄ Kapitel 146
Del 4 ▲
Kapitel 148 ►
Kapitel 147

Ett kort besök i Jerusalem

JESUS och apostlarna anlände till Kafarnaum onsdagen den 17 mars och vistades två veckor i sin operationsbas i Betsaida innan de gav sig i väg till Jerusalem. Under dessa två veckor undervisade apostlarna folket vid sjöstranden, medan Jesus tillbringade mycken tid ensam i bergen med att sköta sin Faders angelägenheter. Under denna period företog Jesus, åtföljd av Jakob och Johannes Sebedaios, två hemliga färder till Tiberias, där de mötte de troende och undervisade dem om rikets evangelium.

147:0.2

Många i Herodes hushåll trodde på Jesus och deltog i dessa möten. Inflytandet från dessa troende inom Herodes officiella familj hade klart hjälpt till att minska denna härskares fientlighet mot Jesus. Dessa troende i Tiberias hade grundligt förklarat för Herodes att det ”rike” som Jesus förkunnade var andligt till sin natur och inte ett politiskt initiativ. Herodes var benägen att tro dessa medlemmar av sitt eget hushåll och lät sig därför inte oskäligt oroas av att berättelserna om Jesu förkunnelse och helbrägdagörelse spred sig över hela landet. Han hade inget att invända mot Jesu verksamhet som helbrägdagörare och religiös förkunnare. Trots den gynnsamma inställningen bland många av Herodes rådgivare, och rentav hos Herodes själv, fanns det en grupp bland hans underordnade som var så påverkade av de religiösa ledarna i Jerusalem att de förblev bittra och hotfulla fiender till Jesus och apostlarna och senare gjorde mycket för att hindra deras offentliga verksamhet. De religiösa ledarna i Jerusalem, inte Herodes, utgjorde den största faran för Jesus. Just av denna orsak tillbringade Jesus och apostlarna så mycket tid i Galiléen och utförde största delen av sin offentliga förkunnelse där, hellre än i Jerusalem och Judéen.

1. Officerens tjänare

147:1.1

Dagen innan de gjorde sig klara att bege sig till Jerusalem för att fira påsk, kom Mangus, en officer eller kapten för den romerska vaktstyrkan stationerad i Kafarnaum, till synagogans styresmän och sade: ”Min trogne ordonnans är dödssjuk. Kan ni därför gå till Jesus å mina vägnar och enträget be honom bota min tjänare?” Den romerske kaptenen gjorde detta då han trodde att judarnas ledare skulle äga mer inflytande hos Jesus. Därför gick de äldste för att träffa Jesus, och deras talesman sade: ”Lärare, vi ber dig innerligt att du går över till Kafarnaum för att rädda den romerske officerens förnämste tjänare. Denne officer är värd din uppmärksamhet emedan han älskar vårt folk och rentav lät bygga åt oss den synagoga där du så många gånger har talat.”

147:1.2

När Jesus hade hört vad de hade att säga sade han: ”Jag skall komma med er.” Och när han gick med dem till officerens hus sände den romerske soldaten, redan innan de hade kommit in på hans gård, sina vänner ut för att välkomna Jesus och med instruktioner att säga: ”Herre, besvära dig inte med att stiga in i mitt hus, för jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Inte heller tyckte jag mig själv vara värdig att komma till dig; därför sände jag de äldste från ditt eget folk. Men jag vet att du kan säga ordet där du står, så blir min tjänare frisk. För jag är själv en som står under befäl och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene ’gå’, så går han, och till den andre ’kom’, så kommer han, och säger jag till mina tjänare ’gör si och så’ så gör de det.”

147:1.3

När Jesus hörde dessa ord vände han sig om och sade till sina apostlar och dem som följde med: ”Jag förundrar mig över tron hos denne icke-jude. Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro.” Jesus vände sig bort från huset och sade: ”Låt oss gå härifrån.” Officerens vänner gick in i huset och berättade för Mangus vad Jesus hade sagt, och från den stunden började tjänaren återhämta sig och blev slutligen återställd till normal hälsa och duglighet.

147:1.4

Men vi fick aldrig veta vad som egentligen hände vid detta tillfälle. Uppteckningen innehåller inget annat, och det avslöjades inte för dem som åtföljde Jesus om osynliga varelser ombesörjde eller inte ombesörjde botandet av officerens tjänare. Vi känner endast till faktumet att tjänaren blev fullständigt frisk.

2. Färden till Jerusalem

147:2.1

Tidigt på tisdagsmorgonen den 30 mars inledde Jesus och apostlasällskapet sin färd till Jerusalem längs Jordanfloden, för att fira påsk. De var framme på fredagseftermiddagen den 2 april och etablerade som vanligt sin operationsbas i Betania. Under sin färd genom Jeriko stannade de för att vila medan Judas deponerade en del av deras gemensamma penningmedel i en bank som ägdes av en vän till hans familj. Det här var första gången Judas hade fått ett överskott på pengar, och denna deposition lämnades orörd tills de igen färdades genom Jeriko på den sista och händelserika resan till Jerusalem kort före rättegången mot Jesus och hans död.

147:2.2

Sällskapet hade en händelselös färd till Jerusalem, men de hade knappt hunnit installera sig i Betania förrän de som sökte bot för sin kropp, tröst för sitt plågade sinne och frälsning för sin själ började samlas från när och fjärran, så många att Jesus knappast fick tid för vila. Därför satte de upp tält i Getsemane och Mästaren gick fram och tillbaka mellan Betania och Getsemane för att undvika folkmassorna som ständigt ansatte honom. Apostlasällskapet tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem, men Jesus ålade dem att inte ägna sig åt offentlig förkunnelse, endast åt privatundervisning och personligt arbete.

147:2.3

De firade påsken stillsamt i Betania. Det här var första gången som Jesus och alla tolv apostlar deltog i den påskhögtid som firades utan blodsutgjutelse. Johannes apostlar åt inte påskmåltiden tillsammans med Jesus och hans apostlar; de firade högtiden tillsammans med Abner och många av dem som i ett tidigt skede hade omfattat Johannes förkunnelse. Detta var Jesu andra påsk tillsammans med sina apostlar i Jerusalem.

147:2.4

När Jesus och de tolv gav sig i väg tillbaka till Kafarnaum återvände inte Johannes apostlar med dem. Under Abners ledning stannade de i Jerusalem och den omgivande landsbygden och arbetade där i det tysta för rikets utbredning, medan Jesus och de tolv återvände till arbetet i Galiléen. Aldrig var tjugofyra alla igen samlade förutom en kort tid innan de sjuttio evangelisterna förordnades och utsändes. Men de två grupperna samverkade, och de hyste de bästa känslor för varandra trots sina inbördes meningsskiljaktigheter.

3. Vid dammen i Betesda

147:3.1

På eftermiddagen under den andra sabbaten i Jerusalem, då Mästaren och apostlarna skulle till att delta i tempelandakterna, sade Johannes till Jesus: ”Kom med mig, det är något jag vill visa dig.” Johannes förde Jesus ut genom en av Jerusalems portar till en vattendamm kallad Betesda. Dammen omgavs av en konstruktion med fem pelargångar, och i dem låg en stor grupp lidande människor som sökte helande. Det här var en het källa vars rödaktiga vatten med oregelbundna intervaller bubblade upp på grund av ansamlingar av gas i bergsgrottorna under dammen. Många trodde att skummandet, som från tid till annan inträffade i det varma vattnet, berodde på övernaturliga krafter, och enligt folktron skulle den första som steg ned i vattnet efter ett sådant skummande helas från sina krämpor, av vad slag de än var.

147:3.2

Apostlarna var något rastlösa under de restriktioner som Jesus hade ålagt dem, och Johannes som var den yngste av de tolv var särskilt otålig under ett sådant återhållande. Han hade fört Jesus till dammen med den tanken att åsynen av de lidande som hade samlats där, skulle väcka Mästarens medlidande så att han skulle röras till att göra ett under: en helbrägdagörelse, och då skulle hela Jerusalem förvåna sig och inom kort vinnas till tro på rikets evangelium. Johannes sade till Jesus: ”Mästare, se alla dessa lidande människor; finns det ingenting som vi kan göra för dem?” Jesus svarade: ”Johannes, varför vill du fresta mig att avvika från den väg jag har valt? Varför envisas du med att vilja ersätta förkunnandet av den eviga sanningens evangelium med utförandet av underverk och botandet av sjuka? Min son, jag får inte göra det som du önskar, men samla ihop dessa sjuka och lidande så att jag får tala ord av uppmuntran och evig tröst till dem.”

147:3.3

Då Jesus talade till de församlade sade han: ”Mången av er här är sjuka och lidande till följd av era många år av oriktigt levnadssätt. En del lider av de olyckor som förekommer i tiden, andra som resultat av de misstag som deras förfäder gjorde, medan vissa av er kämpar med de handikapp som kommer sig av de ofullkomliga förhållandena i er jordiska existens. Men min Fader arbetar, och jag skulle vilja arbeta, för att förbättra er jordiska tillvaro, men i synnerhet för att säkra er eviga tillvaro. Ingen av oss kan göra mycket för att ändra livets svårigheter om vi inte upptäcker att Fadern i himlen vill det. Vi är alla i sista hand skyldiga att göra den Eviges vilja. Om ni alla kunde botas från era fysiska åkommor skulle ni förvisso förundra er, men det är ännu bättre att ni skulle renas från all andlig sjukdom och finna er helade från alla moraliska defekter. Ni är alla Guds barn; ni är den himmelske Faderns söner. Tidens bojor må synas plåga er, men evighetens Gud älskar er. Och när tiden för domen är inne, frukta inte, ni skall alla finna inte endast rättvisa utan även ett överflöd av barmhärtighet. Sannerligen säger jag er: Den som hör rikets evangelium och tror denna förkunnelse om att han är en av Guds söner, han har evigt liv; redan nu går sådana troende från dom och död till ljus och liv. Och den stund närmar sig då även de som vilar i graven skall höra uppståndelsens röst.”

147:3.4

Många av dem som lyssnade trodde på rikets evangelium. Några av de sjuka blev så inspirerade och andligen återupplivade att de gick omkring och kungjorde att de också hade blivit botade från sina fysiska krämpor.

147:3.5

En man som i många år hade varit deprimerad och allvarligt plågad av sitt störda sinnes svagheter blev så glad över Jesu ord att han lyfte upp sin bädd och gick hem, trots att det var sabbatsdag. Denne plågade man hade väntat alla dessa år på att någon skulle hjälpa honom. Han var till den grad ett offer för känslan av sin egen hjälplöshet att det aldrig hade fallit honom in att hjälpa sig själv, vilket visade sig vara det enda han behövde göra för att bli frisk—ta sin bädd och gå.

147:3.6

Sedan sade Jesus till Johannes: ”Låt oss gå innan översteprästerna och de skriftlärde observerar oss och tar anstöt av att vi talade ord av liv till dessa lidande.” De återvände till templet för att förena sig med sina kamrater, och inom kort avlägsnade de sig alla för att tillbringa natten i Betania. Men Johannes berättade aldrig för de andra apostlarna om sitt och Jesu besök denna sabbatseftermiddag vid dammen Betesda.

4. Levnadsregeln

147:4.1

På kvällen denna samma sabbatsdag i Betania, när Jesus, de tolv och en grupp troende var samlade kring elden i Lasaros trädgård, ställde Natanael denna fråga till Jesus: ”Mästare, även om du har lärt oss den positiva versionen av den gamla levnadsregeln och instruerat oss att göra mot andra så som vi vill att de skall göra mot oss, inser jag inte helt hur vi alltid kan följa ett sådant påbud. Låt mig illustrera mitt påstående med att nämna som exempel en åtråfull man som på detta sätt lastbart ser på sin tilltänkta medverkare i synden. Hur kan vi lära att denne man med ont i sinnet skall göra mot andra så som han vill att de skulle göra mot honom?”

147:4.2

När Jesus hörde Natanaels fråga stod han genast upp, pekade finger åt aposteln och sade: ”Natanael, Natanael, vad för slags tankar hyser du i ditt hjärta? Tar du inte emot min förkunnelse som en som är född av anden? Hör du inte sanningen likt män med visdom och andlig förståelse? När jag uppmanade er att göra mot andra så som ni vill att de skall göra mot er, talade jag till människor med höga ideal, inte till dem som skulle känna sig frestade att förvränga min undervisning till frihet att uppmuntra till att göra det som är ont.”

147:4.3

När Mästaren hade talat stod Natanael upp och sade: ”Men Mästare, du skall inte tro att jag samtycker till en sådan tolkning av din undervisning. Jag ställde frågan därför att jag gissar att många sådana män kunde tänkas misstolka din uppmaning på detta sätt, och jag hoppades att du skulle ge oss ytterligare undervisning i dessa saker.” När Natanael hade satt sig ned fortsatte Jesus att tala: ”Jag vet mycket väl, Natanael, att du inte godkänner någon sådan ondskefull tanke i ditt sinne, men jag är besviken på att ni alla så ofta försummar att göra en genuint andlig tolkning av mina alldagliga uttryck, av min undervisning som måste meddelas er på människors språk och så som människor måste tala. Låt mig nu undervisa er om de olika betydelsenivåer som ansluter sig till tolkningen av denna levnadsregel, denna uppmaning att ’göra mot andra det som ni vill att de skall göra mot er’:

147:4.4

”1. Köttets nivå. En sådan rent självisk och åtråfull tolkning skulle väl exemplifieras av antagandet i din fråga.

147:4.5

”2. Känslornas nivå. Detta plan ligger en nivå högre än köttets och antyder att empati och medlidande höjer ens tolkning av denna levnadsregel.

147:4.6

”3. Sinnets nivå. Nu inverkar sinnets förnuft och erfarenhetens samlade information. Ett gott omdöme föreskriver att en sådan levnadsregel bör tolkas i samklang med den högsta idealism som är införlivad i ädelheten av en djupgående självrespekt.

147:4.7

”4. Den broderliga kärlekens nivå. Ännu högre upptäcks nivån för osjälvisk tillgivenhet för ens medmänniskors välbefinnande. På detta högre plan för helhjärtat socialt tjänande, som växer fram av medvetenheten om att Gud är vår Fader och som följd därav av insikten om att människan är vår broder, upptäcks en ny och långt vackrare tolkning av denna grundläggande levnadsregel.

147:4.8

”5. Den moraliska nivån. När ni sedan når upp till sant filosofiska tolkningsnivåer, när ni får en verklig förståelse för vad som är rätt och vad som är fel, när ni inser vad som är evigt rätt i de mänskliga relationerna, börjar ni betrakta ett sådant tolkningsproblem så som ni föreställer er att en högsinnad, idealistisk, vis och opartisk tredje person skulle se på och tolka en sådan föreskrift tillämpad på era personliga problem vid anpassningen till era livssituationer.

147:4.9

”6. Den andliga nivån. Och sedan sist, men den ädlaste av dem alla, uppnår vi nivån för andeinsikt och andlig tolkning, vilket förmår oss att i denna levnadsregel se en gudomlig befallning att behandla alla människor så som vi föreställer oss att Gud skulle behandla dem. Sådant är idealet för de mänskliga relationerna i universum. Och sådan är er inställning till alla dessa problem när er högsta önskan är att ständigt göra Faderns vilja. Jag vill därför att ni skulle göra mot alla människor det som ni vet att jag under liknande omständigheter skulle göra.”

147:4.10

Inget som Jesus hade sagt till apostlarna fram till denna tid hade förvånat dem mer än detta. De fortsatte att diskutera Mästarens ord länge efter det att han hade gått till vila. Fastän det dröjde länge för Natanael att återhämta sig från sitt antagande att Jesus hade missförstått den rätta andan i hans fråga, var de andra mer än tacksamma att deras filosofiske medapostel hade haft mod att ställa en sådan tankeväckande fråga.

5. Besöket hos farisén Simon

147:5.1

Fastän Simon inte var medlem av judarnas råd var han en inflytelserik farisé i Jerusalem. Han trodde halvhjärtat, och trots att han kunde bli hårt kritiserad för det vågade han bjuda in Jesus och hans personliga medarbetare Petrus, Jakob och Johannes till sitt hem för en gemensam måltid. Simon hade länge iakttagit Mästaren, och han var mycket imponerad av hans förkunnelse och ännu mer av hans personlighet.

147:5.2

De förmögna fariséerna ägnade sig åt att ge allmosor, och de skydde inte offentlighet i samband med sin filantropi. Ibland brukade de rentav blåsa i en trumpet när de stod i beråd att utöva välgörenhet för någon tiggare. Det var sed bland dessa fariséer, när de ordnade en bankett för prominenta gäster, att lämna dörrarna till huset öppna så att även tiggarna från gatan kunde komma in och, där de stod utmed rummets väggar bakom middagsgästernas liggsoffor, vara i tillfälle att få del av maten, som middagsgästerna kanske kunde kasta åt dem.

147:5.3

Vid detta särskilda tillfälle i Simons hus fanns bland dem som kom in från gatan en illa beryktad kvinna som nyligen hade blivit en som hade börjat tro på den goda nyheten om rikets evangelium. Denna kvinna var välkänd över hela Jerusalem som en tidigare innehavare av en av de så kallade högklassiga bordeller, som låg nära intill tempelgården för icke-judar. Då hon accepterade Jesu förkunnelse hade hon stängt sin nedriga affärsförelse och förmått flertalet av de kvinnor som hade varit knutna till henne att acceptera evangeliet och ändra sitt levnadssätt. Trots detta hölls hon i stort förakt av fariséerna och var tvungen att låta sitt hår hänga löst—tecknet på prostitution. Denna ej namngivna kvinna hade tagit med sig en stor flaska parfymerad smörjelseolja, och där hon stod bakom Jesus medan han låg lutad till bords började hon smörja hans fötter, samtidigt som hon också vätte dem med sina tårar av tacksamhet och torkade dem med sitt hår. När hon hade avslutat denna smörjelse fortfor hon att gråta och kyssa hans fötter.

147:5.4

När Simon såg allt detta sade han till sig själv: ”Om denne man var en profet skulle han ha insett vilken och vad slags kvinna det är som på detta sätt rörde vid honom: att hon är en beryktad synderska.” Jesus, som visste vad som rörde sig i Simons sinne, höjde rösten och sade: ”Simon, jag har något att säga dig.” Simon svarade: ”Säg det, lärare.” Då sade Jesus: ”Två män stod i skuld hos en viss förmögen penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När ingendera kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem, tror du Simon, skulle älska honom mest?” Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” ”Du har rätt”, sade Jesus och fortsatte vänd mot kvinnan: ”Simon, se noga på denna kvinna. Jag kom in i ditt hus som inbjuden gäst, men du gav mig inte vatten för mina fötter. Denna tacksamma kvinna har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men denna kvinna har kysst mina fötter hela tiden sedan hon kom in. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med dyrbara balsamer. Och vad betyder allt detta? Helt enkelt att hon har fått förlåtelse för sina många synder, och det har fått henne att visa stor kärlek. Men de som har fått endast litet förlåtet visar ibland endast liten kärlek.” Han vände sig om mot kvinnan, tog henne i hand, lyfte upp henne och sade: ”Du har förvisso ångrat dina synder, och de är förlåtna. Bli inte missmodig av den tanklösa och ovänliga inställningen hos dina medmänniskor; vandra vidare i himmelrikets glädje och frihet.”

147:5.5

När Simon och hans vänner som satt till bords med honom hörde dessa ord var de mer än förvånade, och de började viska sinsemellan: ”Vem är denne man som till och med vågar förlåta synder?” Och när Jesus hörde hur de mumlade vände han sig för att sända bort kvinnan och sade: ”Kvinna, gå i frid; din tro har frälst dig.”

147:5.6

När Jesus reste sig med sina vänner för att ta avsked vände han sig till Simon och sade: ”Jag känner ditt hjärta, Simon, hur du slits mellan tro och tvivel, hur du oroas av rädsla och besväras av högmod. Men jag ber för dig att du måtte böja dig för ljuset och i din ställning i livet få uppleva sådana mäktiga omvandlingar till sinne och ande att de kan jämföras med de väldiga förändringar som rikets evangelium redan har åstadkommit i hjärtat på din objudna och ovälkomna gäst. Och jag förkunnar för er alla att Fadern har öppnat dörrarna till himmelriket för alla som har den tro som behövs för att stiga in, och ingen människa eller sammanslutning av människor kan stänga dessa dörrar för ens den ringaste själ eller den förment mest flagranta syndare på jorden om dessa uppriktigt vill komma in.” Jesus, Petrus, Jakob och Johannes tog avsked av sin värd och gick för att förena sig med de övriga apostlarna i lägret i Getsemanes trädgård.

147:5.7

Samma kväll höll Jesus ett oförgätligt tal till apostlarna om det relativa värdet av ens ställning i förhållande till Gud och av ens framåtskridande under den eviga uppstigningen till Paradiset. Jesus sade: ”Mina barn, om det finns en sann och levande förbindelse mellan barnet och Fadern, är det säkert att barnet ständigt utvecklas i riktning mot Faderns ideal. Förvisso kan barnet till en början göra långsamma framsteg, men framåtskridandet är det oaktat säkert. Det viktiga är inte hur fort ert framåtskridande går utan dess säkerhet. Er faktiska uppnåelse är inte lika viktig som det faktum att ert framåtskridande sker i riktning mot Gud. Det som ni från dag till dag blir, är av oändligt mycket större betydelse än det som ni idag är.

147:5.8

”Den förvandlade kvinna som några av er idag såg i Simons hus lever i denna stund på en nivå som ligger väldigt långt under Simons och hans välmenande vänners nivå; men medan fariséerna ägnar sig åt ett falskt framåtskridande enligt ett illusoriskt genomgående av bedrägliga kretsar av meningslösa ceremoniella riter, har denna kvinna på dödligt allvar påbörjat det långa och händelserika sökandet efter Gud, och hennes väg till himlen blockeras inte av andlig stolthet och moralisk självgodhet. Mänskligt sett är kvinnan mycket längre från Gud än Simon, men hennes själ befinner sig i rörelse framåt; hon är på väg mot ett evigt mål. Det finns hos denna kvinna enormt stora andliga möjligheter för framtiden. En del av er står kanske inte så högt när det gäller själens och andens faktiska nivå, men ni gör dagliga framsteg på den levande väg som tron har öppnat upp till Gud. Det finns stora möjligheter i var och en av er för framtiden. Det är långt bättre att ha en liten men levande och växande tro än ett stort intellekt med dess döda lager av världslig visdom och andlig otro.”

147:5.9

Men Jesus varnade allvarligt sina apostlar för dåraktigheten hos det gudsbarn som förlitar sig för mycket på Faderns kärlek. Han förkunnade att Fadern inte är någon slapp, obestämd eller dumt eftergiven förälder som ständigt är redo att tolerera synd och förlåta ansvarslöshet. Han varnade sina åhörare att inte tillämpa hans exempel med far och son felaktigt, så att det förefaller som om Gud vore lik vissa alltför eftergivna och okloka föräldrar som samverkar med världens dåraktiga till att åstadkomma en moralisk upplösning hos sina tanklösa barn, och som därigenom säkert och direkt bidrar till brottslighet och tidig demoralisering hos sina egna efterkommande. Jesus sade: ”Min Fader överser inte eftergivet med sina barns gärningar och förfaranden som är av den art att de förstör dem själva och omintetgör all moralisk tillväxt och allt andligt framåtskridande. Sådana syndfulla tillvägagångssätt är en styggelse i Guds ögon.”

147:5.10

I många andra delvis privata möten och banketter deltog Jesus tillsammans med hög och låg, rik och fattig, i Jerusalem innan han och apostlarna slutligen återvände till Kafarnaum. Många var det, förvisso, som började tro på rikets evangelium och som senare döptes av Abner och hans medarbetare, vilka stannade kvar för att främja rikets intressen i Jerusalem och dess omgivning.

6. Återfärden till Kafarnaum

147:6.1

Sista veckan i april gav sig Jesus och de tolv i väg från sin operationsbas i Betania nära Jerusalem och började sin färd tillbaka till Kafarnaum via Jeriko och Jordanfloden.

147:6.2

Judarnas överstepräster och religiösa ledare höll många hemliga möten för att avgöra vad de skulle göra med Jesus. De var alla överens om att något borde göras för att sätta stopp för hans förkunnelse, men de kunde inte enas om metoden. De hade hoppats att civilmyndigheterna skulle göra sig av med honom, såsom Herodes hade gjort slut på Johannes, men de observerade att Jesus bedrev sin verksamhet på ett sådant sätt att de romerska myndighetspersonerna inte var särskilt oroade över hans predikningar. Följaktligen beslöt man vid ett möte, som hölls dagen före Jesu avfärd till Kafarnaum, att han måste anhållas enligt en anklagelse som gällde religionen och dömas av judarnas råd. Därför utsågs en kommission om sex hemliga spioner som skulle följa Jesus, observera hans ord och handlingar och, när de hade samlat tillräckligt med bevis för lagbrott och hädande, skulle de återvända till Jerusalem med sin rapport. Dessa sex judar hann upp apostlasällskapet, som bestod av ett trettiotal medlemmar, i Jeriko, och föregivande att de ville bli lärjungar anslöt de sig till Jesu familj av anhängare och stannade hos gruppen ända fram till början av den andra predikoresan i Galiléen. Därefter återvände tre av dem till Jerusalem för att rapportera till översteprästerna och judarnas råd.

147:6.3

Petrus predikade för den församlade folkmassan vid övergångsstället över Jordanfloden, och nästa morgon förflyttade de sig upp längs floden mot Amathus. De ville fortsätta raka vägen till Kafarnaum, men en sådan människomassa samlade sig här att de stannade i tre dagar medan de predikade, undervisade och döpte. Först tidigt på sabbatsmorgonen den första dagen i maj färdades de vidare hemåt. Spionerna från Jerusalem var säkra på att de nu skulle få sin första anklagelse mot Jesus—anklagelsen för sabbatsbrott—eftersom han dristade sig till att påbörja sin färd på sabbatsdagen. Men de var dömda till besvikelse, ty just före avfärden kallade Jesus till sig Andreas och instruerade honom inför dem alla att förflytta sig endast en sträcka om knappt tusen meter, den lagliga dagsresan under judarnas sabbat.

147:6.4

Men spionerna behövde inte länge vänta på ett tillfälle att anklaga Jesus för sabbatsbrott. När sällskapet drog fram längs den smala vägen var det böljande vetet, som just då höll på att mogna, nära till hands på vardera sidan, och några av apostlarna som var hungriga plockade av de mogna sädesaxen och åt sädeskornen. Det var brukligt för resenärer att plocka åt sig några sädesax när de drog fram längs vägen, och det ansågs därför inte ligga något felaktigt i ett sådant beteende. Men spionerna tog fasta på detta som en förevändning att komma åt Jesus. När de såg Andreas gnugga sädesaxet i sin hand gick de fram till honom och sade: ”Vet du inte att det är olagligt att plocka och gnugga sädesax på sabbatsdagen?” Andreas svarade: ”Men vi är hungriga och vi gnuggar endast tillräckligt för vårt behov; och sedan när har det blivit syndigt att äta säd på sabbatsdagen?” Fariséerna svarade: ”Ni gör inget fel i att äta, men ni bryter mot lagen när ni plockar axen och gnuggar ut sädeskornen mellan era händer. Er Mästare skulle förvisst inte godkänna sådana handlingar.” Då sade Andreas: ”Men om det inte är fel att äta sädeskornen, så är det knappast heller mer arbete att gnugga ut dem mellan händerna än att tugga dem, vilket ni tillåter; varför krånglar ni om sådana småsaker?” När Andreas antydde att fariséerna var krångelmakare blev de förnärmade, rusade tillbaka till det ställe där Jesus samtalande med Matteus vandrade fram längs vägen och protesterade med orden: ”Se Lärare, dina apostlar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten; de plockar, gnuggar och äter sädeskorn. Du befaller väl dem att sluta med det.” Och då sade Jesus till anklagarna: ”Ni håller verkligen nitiskt på lagen, och det är bra att ni kommer ihåg att helga sabbaten, men har ni aldrig läst i skrifterna att en dag när David var hungrig gick han och de som var med honom in i Guds hus och åt upp skådebröden, som enligt lagen ingen annan än prästerna fick äta av? Och David gav även av detta bröd åt dem som var med honom. Och har ni inte läst i vår lag att det är lovligt att uträtta många nödvändiga ärenden på sabbaten? Och skall jag inte förrän dagen är till ända få se er äta det som ni har tagit med er för denna dags behov? Gode män, ni gör väl i att ivra för sabbaten, men ni skulle göra än bättre i att ha omsorg om era medmänniskors hälsa och välbefinnande. Jag säger er att sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Och om ni är här tillsammans med oss för att vakta på mina ord, då vill jag öppet förkunna att Människosonen är herre också över sabbaten.”

147:6.5

Fariséerna blev förvånade och förbryllade över hans skarpsinniga och visa ord. Under återstoden av dagen höll de sig för sig själva och vågade inte ställa några flera frågor.

147:6.6

Jesu motstånd mot de judiska traditionerna och trälaktiga ceremonierna var alltid positivt. Det bestod av det han gjorde och det han intygade. Mästaren slösade inte mycken tid på negativa fördömanden. Han lärde att de som känner Gud kan njuta av livets frihet utan att bedra sig själva med att tro sig ha tillstånd att synda. Jesus sade till apostlarna: ”Män, om ni är upplysta av sanningen och verkligen vet vad ni gör, är ni välsignade. Men om ni inte känner den gudomliga vägen är ni olycksaliga och redan lagbrytare.”

7. Tillbaka i Kafarnaum

147:7.1

Vid tolvtiden måndagen den 3 maj kom Jesus och de tolv från Tarikea med båt till Betsaida. De färdades med båt för att undgå dem som följde efter dem. Men nästa dag hade de andra, inklusive de officiella spionerna från Jerusalem, igen hittat Jesus.

147:7.2

På tisdagskvällen höll Jesus en av sina sedvanliga lektioner med frågor och svar, då ledaren för de sex spionerna sade till honom: ”Jag talade idag med en av Johannes lärjungar, som är här för att följa med din undervisning, och vi kunde inte förstå varför du aldrig befaller dina lärjungar att fasta och be, så som vi fariséer fastar och så som Johannes bad sina anhängare göra.” Och Jesus, som hänvisade till ett uttalande av Johannes, svarade sin frågeställare: ”Kan sönerna i brudens hem fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge de har brudgummen hos sig kan de knappast fasta. Men den tid närmar sig då brudgummen tas ifrån dem, och under de tiderna kommer barnen i brudens hem utan tvivel att fasta och be. Att be är naturligt för ljusets barn, men fastandet är inte en del av himmelrikets evangelium. Kom ihåg att en vis skräddare inte syr fast en bit nytt och okrympt tyg på ett gammalt plagg, så att det inte när det blir vått krymper och åstadkommer en värre reva. Och inte häller man nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet vinsäckarna och både vinet och säckarna förstörs. Den vise slår nytt vin i nya vinsäckar. Det är därför klokt av mina lärjungar att inte föra över för mycket från den gamla ordningen till den nya förkunnelsen om rikets evangelium. För er som har förlorat er lärare kan det vara berättigat att fasta en tid. Fastan kan vara en ändamålsenlig del av Mose lag, men i det kommande riket skall Guds söner uppleva frihet från fruktan och glädje i den gudomliga anden.” När de hade fått höra dess ord kände sig Johannes´ lärjungar tröstade, medan fariséerna själva var än mer förbryllade.

147:7.3

Sedan fortsatte Mästaren med att varna sina åhörare för att hysa en sådan uppfattning att all gammal undervisning helt skulle ersättas av nya läror. Jesus sade: ”Det som är gammalt och tillika sant måste bli kvar. Likaså måste det som är nytt men falskt förkastas. Men ha tro och mod att acceptera det som är nytt och tillika sant. Kom ihåg att det är skrivet: ”Överge inte en gammal vän, ty den nye kan inte jämföras med honom. En ny vän är som nytt vin; om det blir gammalt dricker du det med glädje.”

8. Den andliga godhetens fest

147:8.1

Den kvällen fortsatte Jesus, länge efter det att de vanliga åhörarna hade dragit sig tillbaka, att undervisa sina apostlar. Han började denna speciella undervisning med att citera profeten Jesaja:

147:8.2

”’Varför har ni fastat? Varför späker ni er själ när ni fortfar att finna nöje i förtryck och glädjas åt orättvisa. Se, för kiv och split håller ni er fasta och för att slå med gudlös näve. Men ni skall inte fasta på sådant sätt för att göra er röst hörd i höjden.

147:8.3

”’Är det en sådan fasta som jag vill ha—en dag då människan späker sin själ? Att man hänger med huvudet som ett sävstrå, och sätter sig i säck och aska? Vågar du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag? Nej, är inte detta den fasta som jag vill ha: att ni lossar orättfärdiga bojor och löser okets band, att ni ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok? Är det inte att bryta mitt bröd åt de hungriga och att skaffa de fattiga och husvilla husrum hos mig? Och när jag ser dem som är nakna, klär jag dem.

147:8.4

”’Då skall ditt ljus bryta fram som morgonen, och din hälsa sprudla fram med hast. Din rättfärdighet skall gå framför dig, medan Herrens härlighet skall vakta dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar honom; när du ropar skall han säga: Här är jag. Och allt detta skall han göra om du avstår från att förtrycka och fördöma, och från fåfänga. Fadern önskar hellre att du av ditt hjärta delar med dig åt den hungrige och att du vårdar dig om de betryckta själarna; då skall ditt ljus skina i dunklet, och även ditt mörker skall bli likt middagens sken. Då skall Herren ständigt leda dig; han skall förnöja din själ och förnya dina krafter. Och du skall bli lik en vattnad trädgård, lik en källa vars vatten aldrig tryter. Och de som gör så skall återupprätta den förlorade härligheten; de skall bygga upp grundvalarna från många släkten; de skall kallas återuppbyggare av raserade murar, återställare av trygga stigar, som man kan bo invid.’”

147:8.5

Sedan betonade Jesus långt in på natten för sina apostlar sanningen att det var deras tro som gjorde dem trygga i det nuvarande och det kommande riket, inte deras späkande av själen och fastande för kroppen. Han uppmanade sina apostlar att åtminstone leva upp till den forntida profetens tankar och hoppades att de skulle avancera långt förbi även Jesajas och de äldre profeternas ideal. Hans sista ord för kvällen var: ”Väx till i nåd med hjälp av den levande tro som fattar det faktum att ni är Guds söner samtidigt som den erkänner varje människa som en broder.”

147:8.6

Först efter klockan två på morgonen avslutade Jesus sin diskussion, och varje man gick till sin plats för att sova.


◄ Kapitel 146
Toppen
Kapitel 148 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.