◄ 147:2
Kapitel 147
147:4 ►

Ett kort besök i Jerusalem

3. Vid dammen i Betesda

147:3.1

På eftermiddagen under den andra sabbaten i Jerusalem, då Mästaren och apostlarna skulle till att delta i tempelandakterna, sade Johannes till Jesus: ”Kom med mig, det är något jag vill visa dig.” Johannes förde Jesus ut genom en av Jerusalems portar till en vattendamm kallad Betesda. Dammen omgavs av en konstruktion med fem pelargångar, och i dem låg en stor grupp lidande människor som sökte helande. Det här var en het källa vars rödaktiga vatten med oregelbundna intervaller bubblade upp på grund av ansamlingar av gas i bergsgrottorna under dammen. Många trodde att skummandet, som från tid till annan inträffade i det varma vattnet, berodde på övernaturliga krafter, och enligt folktron skulle den första som steg ned i vattnet efter ett sådant skummande helas från sina krämpor, av vad slag de än var.

147:3.2

Apostlarna var något rastlösa under de restriktioner som Jesus hade ålagt dem, och Johannes som var den yngste av de tolv var särskilt otålig under ett sådant återhållande. Han hade fört Jesus till dammen med den tanken att åsynen av de lidande som hade samlats där, skulle väcka Mästarens medlidande så att han skulle röras till att göra ett under: en helbrägdagörelse, och då skulle hela Jerusalem förvåna sig och inom kort vinnas till tro på rikets evangelium. Johannes sade till Jesus: ”Mästare, se alla dessa lidande människor; finns det ingenting som vi kan göra för dem?” Jesus svarade: ”Johannes, varför vill du fresta mig att avvika från den väg jag har valt? Varför envisas du med att vilja ersätta förkunnandet av den eviga sanningens evangelium med utförandet av underverk och botandet av sjuka? Min son, jag får inte göra det som du önskar, men samla ihop dessa sjuka och lidande så att jag får tala ord av uppmuntran och evig tröst till dem.”

147:3.3

Då Jesus talade till de församlade sade han: ”Mången av er här är sjuka och lidande till följd av era många år av oriktigt levnadssätt. En del lider av de olyckor som förekommer i tiden, andra som resultat av de misstag som deras förfäder gjorde, medan vissa av er kämpar med de handikapp som kommer sig av de ofullkomliga förhållandena i er jordiska existens. Men min Fader arbetar, och jag skulle vilja arbeta, för att förbättra er jordiska tillvaro, men i synnerhet för att säkra er eviga tillvaro. Ingen av oss kan göra mycket för att ändra livets svårigheter om vi inte upptäcker att Fadern i himlen vill det. Vi är alla i sista hand skyldiga att göra den Eviges vilja. Om ni alla kunde botas från era fysiska åkommor skulle ni förvisso förundra er, men det är ännu bättre att ni skulle renas från all andlig sjukdom och finna er helade från alla moraliska defekter. Ni är alla Guds barn; ni är den himmelske Faderns söner. Tidens bojor må synas plåga er, men evighetens Gud älskar er. Och när tiden för domen är inne, frukta inte, ni skall alla finna inte endast rättvisa utan även ett överflöd av barmhärtighet. Sannerligen säger jag er: Den som hör rikets evangelium och tror denna förkunnelse om att han är en av Guds söner, han har evigt liv; redan nu går sådana troende från dom och död till ljus och liv. Och den stund närmar sig då även de som vilar i graven skall höra uppståndelsens röst.”

147:3.4

Många av dem som lyssnade trodde på rikets evangelium. Några av de sjuka blev så inspirerade och andligen återupplivade att de gick omkring och kungjorde att de också hade blivit botade från sina fysiska krämpor.

147:3.5

En man som i många år hade varit deprimerad och allvarligt plågad av sitt störda sinnes svagheter blev så glad över Jesu ord att han lyfte upp sin bädd och gick hem, trots att det var sabbatsdag. Denne plågade man hade väntat alla dessa år på att någon skulle hjälpa honom. Han var till den grad ett offer för känslan av sin egen hjälplöshet att det aldrig hade fallit honom in att hjälpa sig själv, vilket visade sig vara det enda han behövde göra för att bli frisk—ta sin bädd och gå.

147:3.6

Sedan sade Jesus till Johannes: ”Låt oss gå innan översteprästerna och de skriftlärde observerar oss och tar anstöt av att vi talade ord av liv till dessa lidande.” De återvände till templet för att förena sig med sina kamrater, och inom kort avlägsnade de sig alla för att tillbringa natten i Betania. Men Johannes berättade aldrig för de andra apostlarna om sitt och Jesu besök denna sabbatseftermiddag vid dammen Betesda.


◄ 147:2
 
147:4 ►