◄ Kapitel 142
Del 4 ▲
Kapitel 144 ►
Kapitel 143

På väg genom Samarien

PÅ GRUND AV den tilltagande motsättningen från judarnas religiösa styresmän gav sig Jesus och de tolv iväg från Jerusalem i slutet av juni år 27 e.Kr., sedan de först hade sänt sina tält och sina få personliga tillhörigheter att förvaras i Lasaros hem i Betania. På vägen norrut mot Samarien stannade de över sabbaten i Betel. Här predikade de i flera dagar för människor som kom från Gofna och Efraim. En grupp invånare från Arimataia och Tamna kom över för att be Jesus besöka deras byar. Mästaren och hans apostlar tillbringade över två veckor med att undervisa judarna och samarierna i denna trakt, och många kom ända från Antipatris för att höra den goda nyheten om Guds rike.

143:0.2

Folket i södra Samarien lyssnade gärna till Jesus, och apostlarna lyckades, med undantag för Judas Iskariot, övervinna mycket av sina fördomar mot samarierna. Det var mycket svårt för Judas att älska dessa samarier. Sista veckan i juli gjorde sig Jesus och hans medarbetare redo för avfärd till de nya grekiska städerna Fasaelis och Arkelais nära Jordanfloden.

1. Förkunnelsen i Arkelais

143:1.1

Den första hälften av augusti månad hade apostlasällskapet sitt högkvarter i de grekiska städerna Arkelais och Fasaelis, där de fick sin första erfarenhet av att predika för samlingar av nästan uteslutande icke-judar—greker, romare och syrier—ty få judar bodde i dessa två grekiska städer. Vid kontakten med dess romerska medborgare stötte apostlarna på nya svårigheter med att förkunna budskapet om det kommande riket, och de mötte nya invändningar mot Jesu förkunnelse. Vid ett av de många kvällsmöten som Jesus höll med sina apostlar, lyssnade han uppmärksamt till dessa invändningar mot rikets evangelium när de tolv berättade vad de hade erfarit i sina personliga kontakter med människor.

143:1.2

En fråga som Filippos ställde var typisk för deras svårigheter. Filippos sade: ”Mästare, dessa greker och romare tar lätt på vårt budskap och säger att sådana läror lämpar sig endast för veklingar och slavar. De hävdar att hedningarnas religion är överlägsen vår förkunnelse, emedan den inspirerar människan att skaffa sig en stark, fast och energisk karaktär. De påstår att vi vill omvända alla människor till svaga oduglingar som passivt underkastar sig allt och som snart skulle försvinna från jordens yta. De gillar dig, Mästare, och de medger gärna att din förkunnelse är himmelsk och idealisk, men de tar oss inte på allvar. De hävdar att din religion inte är för denna värld, att människor inte kan leva så som du lär. Och Mästare, vad skall vi nu säga till dessa hedningar?”

143:1.3

Efter det att Jesus hade hört liknande invändningar mot rikets evangelium framföras av Tomas, Natanael, Simon Seloten och Matteus sade han till de tolv:

143:1.4

”Jag har kommit till denna värld för att göra min Faders vilja och för hela människosläktet uppenbara hans kärleksfulla karaktär. Det, mina bröder, är min mission. Och just det tänker jag göra, oberoende av hur judar eller icke-judar i denna generation eller någon annan generation missförstår min undervisning. Men förbise inte det faktum att även i gudomlig kärlek förekommer sträng disciplin. En fars kärlek till sin son tvingar honom ofta att begränsa sin tanklösa avkomlings okloka handlingar. Barnet begriper inte alltid de kloka och kärleksfulla motiven till faderns tyglande disciplin. Men jag säger er att min Fader i Paradiset förvisst styr ett universum av universer med den fängslande kraften av sin kärlek. Kärleken är den största av alla anderealiteter. Sanningen är en befriande uppenbarelse, men kärleken är den suprema relationen. Och oberoende av vilka tabbar era medmänniskor gör vid förvaltningen av dagens värld, i en kommande tidsålder skall evangeliet jag förkunnar för er styra själva denna värld. Det slutliga målet för det mänskliga framåtskridandet är vördnadsfullt erkännande av Guds faderskap och kärleksfullt förverkligande av människornas broderskap.

143:1.5

”Men vem sade er att mitt evangelium var avsett endast för slavar och veklingar? Liknar ni, mina utvalda apostlar, veklingar? Såg Johannes ut som en vekling? Tycker ni att jag ser ut att vara förslavad av rädsla? Det är sant att evangeliet predikas för denna generations fattiga och förtryckta. Religionerna i denna värld har försummat de fattiga, men min Fader ser inte till person. Dessutom är dagens fattiga de första som hörsammar maningen till omvändelse och till att acceptera sonskapet. Rikets evangelium skall förkunnas för alla människor—judar och icke-judar, greker och romare, rika och fattiga, fria och slavar—och likvärdigt för ung och gammal, man och kvinna.

143:1.6

”Fastän min Fader är kärlekens Gud och finner behag i att visa barmhärtighet, skall ni inte tillägna er uppfattningen att rikets tjänande kommer att vara enformigt och lätt. Uppstigningen till Paradiset är ett supremt äventyr under all tid, ett strävsamt uppnående av evigheten. Tjänandet av riket på jorden kommer att kräva all den modiga manlighet som ni och era medarbetare kan uppbåda. Många av er kommer att dödas för er lojalitet till detta rikes evangelium. Det är lätt att dö i stridslinjen vid en fysisk drabbning när modet stärks av närvaron av ens kämpande kamrater, men det kräver en högre och djupare form av mänskligt mod och hängivelse att lugnt och helt ensam lägga ned sitt liv för kärleken till en sanning innesluten i ens dödliga hjärta.

143:1.7

”Idag kan de klentrogna håna er för att ni predikar ett evangelium om att inte göra motstånd och att ni lever ett liv utan våld, men ni är de första frivilliga i den långa raden av dem som uppriktigt tror på detta rikes evangelium och som kommer att förvåna hela mänskligheten med sin heroiska hängivelse för denna förkunnelse. Inga av denna världs arméer har någonsin visat större mod och tapperhet än vad ni och era trogna efterföljare kommer att visa när ni går ut till hela världen för att förkunna den goda nyheten—Guds faderskap och människornas broderskap. Köttets mod är den lägsta formen av tapperhet. Sinnets mod är en högre form av mänskligt mod, men det högsta och suprema modet utgörs av en orubblig lojalitet till de upplysta övertygelserna om djupgående andliga realiteter. Och ett sådant mod är hjältemodet hos den människa som känner Gud. Och ni är alla män som känner Gud; ni är sannerligen personliga medarbetare till Människosonen.”

143:1.8

Det här var inte allt vad Jesus sade vid detta tillfälle, men det är inledningen till hans anförande, och han fortsatte ännu länge med att utvidga och belysa detta uttalande. Det här var ett av de mest lidelsefulla anföranden som Jesus någonsin höll för de tolv. Sällan talade Mästaren med uppenbart starkt känsloengagemang till sina apostlar, men det här var ett av dessa få tillfällen då han talade med manifesterat allvar i förening med märkbar känsla.

143:1.9

Inverkan på apostlarnas offentliga förkunnelse och personliga verksamhet blev omedelbar. Från den dagen fick deras budskap en ny ton av mod över sig. De tolv fortfor att förvärva en säker och energisk framåtanda i det nya evangeliet om riket. Från denna dag framåt höll de inte länge så mycket på med att predika de negativa dygder och passiva föreskrifter som ingick i deras Mästares mångsidiga förkunnelse.

2. Lektion om självkontroll

143:2.1

Mästaren var ett fulländat exemplar av mänsklig självkontroll. När han skymfades, skymfade han inte, när han led uttalade han inga hot mot sina plågoandar, när han fördömdes av sina fiender svarade han endast med att överlämna sig till den himmelske Faderns rättfärdiga dom.

143:2.2

Vid ett av kvällsmötena frågade Andreas Jesus: ”Mästare, skall vi ägna oss åt självförsakelse såsom Johannes lärde, eller borde vi eftersträva självkontroll i enlighet med din undervisning? I vilket avseende skiljer sig din undervisning från det som Johannes lärde?” Jesus svarade: ”Johannes lärde er förvisso rättfärdighetens väg enligt sina fäders upplysning och lagar, och det var självprövningens och självförsakelsens religion. Men jag kommer med ett nytt budskap om osjälviskhet och självbehärskning. Jag visar er livets väg så som min Fader i himlen har uppenbarat den för mig.

143:2.3

”Sannerligen, sannerligen säger jag er: den som härskar över sitt eget jag är större än den som intar en stad. Självbehärskning är måttet på människans moraliska väsen och indikatorn på hennes andliga utveckling. Enligt den gamla ordningen fastade ni och bad böner. Som en av anden pånyttfödd ny varelse får ni lära er att tro och fröjdas. I Faderns rike skall ni bli nya varelser; allt det gamla skall dö bort. Se, jag visar er hur allting skall bli nytt. Och med er kärlek till varandra skall ni övertyga världen om att ni har gått från slaveri till frihet, från död till evigt liv.

143:2.4

”På den gamla vägen försöker ni undertrycka, lyda och foga er efter levnadsreglerna. På den nya vägen omvandlas ni först av Sanningens Ande och stärks därmed i själen i ert inre av det ständiga andliga förnyandet av ert sinne, och så begåvas ni med förmågan att säkert och glädjefullt utföra Guds goda, välkomna och fullkomliga vilja. Glöm inte att det är er personliga tro på Guds oerhört storartade och värdefulla löften som garanterar er delaktighet i den gudomliga naturen. Sålunda blir ni, genom er tro och genom andens omvandling, i verkligheten Guds tempel, och hans ande bor verkligen inom er. Om anden således bor inom er är ni inte längre köttets slavar utan andens fria och frigjorda söner. Andens nya lag skänker er friheten att behärska er själva i stället för den gamla lagen som byggde på den rädsla som träldomen under den egna naturen medför och på det slaveri som självförsakelsen innebär.

143:2.5

”Mången gång när ni har gjort något som är ont har ni velat tillskriva era handlingar den ondes inflytande, när ni i verkligheten endast har vilseletts av era egna naturliga benägenheter. Berättade inte profeten Jeremia redan för länge sedan för er att människohjärtat är falskt framför allt annat och ibland rentav förtvivlat ondskefullt? Hur lätt är det inte för er att råka ut för självbedrägeri och därmed falla offer för dumma och enfaldiga farhågor, mångahanda lustar, förslavande nöjen och njutningar, illvilja, avund och rentav hämndlystet hat!

143:2.6

”Frälsningen sker genom andens nyskapelse och inte genom köttets egenrättfärdiga gärningar. Ni rättfärdigas genom tro och upptas i gemenskapen genom nåd, inte genom rädsla och självförsakelse av köttet, även om de Faderns barn som har fötts av anden ständigt och alltid behärskar sitt jag och allt som ansluter sig till de köttsliga begären. När ni vet att tron har frälst er har ni verklig frid med Gud. Och alla som följer denna väg av himmelsk frid är bestämda att helgas åt den evinnerliga tjänst som den evige Gudens ständigt avancerande söner utför. Hädanefter är det inte en plikt utan snarare ert höga privilegium att rena ert sinne och er kropp från allt ont, samtidigt som ni söker fulländning i kärlek till Gud.

143:2.7

”Ert sonskap har sin grund i tron, och ni skall förbli oberörda av rädsla. Er glädje föds av er tillit till det gudomliga ordet, och ni skall därför inte förledas till att tvivla på att Faderns kärlek och barmhärtighet är verkliga. Det som leder människor till sann och äkta omvändelse är själva godheten hos Gud. Hemligheten med att ni har kontroll över er själva hänger samman med att ni tror på er inneboende ande, som alltid verkar genom kärlek. Inte ens denna frälsande tro har ni av er själva; också den är en gåva från Gud. Och om ni är barn av denna levande tro är ni inte längre jagets fjättrade slavar utan segerrika mästare över er själva, befriade söner till Gud.

143:2.8

”Om ni således, mina barn, är födda av anden är ni för evigt befriade från den självmedvetna bundenheten i ett liv av självförsakelse och bevakning av köttets begär, och ni överförs till andens glädjefulla rike, varifrån ni spontant bär fram andens frukter i ert dagliga liv; och andens frukter är det väsentliga i den högsta typen av angenäm och förädlande självkontroll, rentav det högsta som de dödliga kan uppnå på jorden—sann självbehärskning.”

3. Avkoppling och omväxling

143:3.1

Vid denna tid utvecklades en väldig nerv- och känslospänning bland apostlarna och de lärjungar som var deras närmaste medarbetare. De hade knappast hunnit vänja sig vid att leva och arbeta tillsammans. De upplevde allt större svårigheter i att upprätthålla harmoniska relationer med Johannes lärjungar. Kontakten med icke-judarna och samarierna var en stor prövning för dessa judar. Förutom allt detta hade de yttranden som Jesus nyss fällt försvårat deras störda sinnestillstånd. Andreas var nästan utom sig. Han visste inte vad han skulle ta sig till, och därför gick han till Mästaren med sina problem och bryderier. Då Jesus hade hört apostlarnas ledare redogöra för sina svårigheter sade han: ”Andreas, man kan inte tala människor fria från deras bryderier när de blir så pass invecklade och när de berör så många personer med starka känslor. Jag kan inte göra det du ber mig om—jag vill inte ta del i dessa personliga svårigheter i umgänget mellan människor—men jag vill förena mig med er för att njuta av en tre dagars period av vila och omväxling. Gå till dina bröder och meddela dem att ni alla skall vandra upp tillsammans med mig på Sartababerget, där jag önskar vila i ett par dagar.

143:3.2

”Gå nu till var och en av dina elva bröder och tala enskilt med dem och säg: ’Mästaren vill att vi går iväg för oss själva med honom för att vila och koppla av en tid. Eftersom vi alla nyligen har upplevt mycken oro i anden och stress i sinnet föreslår jag att ingenting nämns om våra prövningar och svårigheter under vår ledighet. Kan jag lita på att du samverkar med mig i denna sak?’ Närma dig på detta sätt enskilt och personligt var och en av dina bröder.” Andreas gjorde så som Mästaren hade instruerat honom.

143:3.3

Detta var en storartad händelse för var och en av dem att uppleva. De glömde aldrig den dag de vandrade upp för berget. Under hela färden sades knappt ett ord om deras svårigheter. När de hade nått bergstoppen bad Jesus dem sätta sig kring honom och sade: ”Mina bröder, ni måste alla lära er vilket värde vilan har och vilken effektivitet omväxlingen medför. Ni måste inse att den bästa metoden att lösa vissa invecklade problem är att för en tid glömma dem. När ni sedan återvänder uppfriskade från er vila eller andakt kan ni angripa era svårigheter med klarare huvud och stadigare hand, för att inte nämna ett mer beslutsamt hjärta. Dessutom finner ni mången gång att ert problem har minskat i sitt omfång och sina proportioner medan ni har vilat ert sinne och er kropp.”

143:3.4

Nästa dag gav Jesus var och en av de tolv ett diskussionsämne. Hela dagen ägnades åt ihågkomster och åt att tala om saker som inte hade anknytning till deras religiösa arbete. För ett ögonblick blev de chockerade när Jesus underlät att—med ord—tacka när han bröt brödet för deras måltid vid middagstiden. Detta var första gången de någonsin hade sett honom försumma sådana formaliteter.

143:3.5

När de gick upp för berget hade Andreas fullt av problem i sitt huvud. Johannes var grundligt förvirrad i sitt hjärta. Jakob var djupt bekymrad i sin själ. Matteus var hårt ansatt av penningbekymmer emedan de hade vistats bland icke-judar. Petrus var överansträngd och hade på sistone varit mer temperamentsfull än vanligt. Judas led av ett periodiskt anfall av överkänslighet och själviskhet. Simon hade ovanligt svårt i sina bemödanden med att göra sin patriotism förenlig med kärleken enligt människornas broderskap. Filippos var allt mer förbryllad över hur saker och ting utvecklade sig. Natanael hade varit mindre skämtsam sedan de hade kommit i kontakt med de icke-judiska befolkningsgrupperna, och Tomas var mitt inne i en svår depressionsperiod. Endast tvillingarna var normala och obekymrade. Alla var de ytterst förbryllade över hur de skulle komma fredligt överens med Johannes lärjungar.

143:3.6

Den tredje dagen på väg ned från berget tillbaka till sitt läger hade en stor förändring kommit över dem. De hade gjort den viktiga upptäckten att många mänskliga bryderier i verkligheten inte existerar, att många pressande svårigheter skapas av överdriven rädsla och uppkommer av uppförstorade farhågor. De hade lärt sig att alla sådana bryderier bäst hanteras genom att de ges upp. Genom att bege sig bort hade de lämnat sådana problem att lösa sig själva.

143:3.7

Deras återkomst från denna ledighet markerade början till en tid av mycket förbättrade relationer med efterföljarna till Johannes. Många av de tolv blev verkligen uppsluppna när de såg hur allas sinnesstämning hade förändrats och märkte hur de hade befriats fån den nervösa retligheten som följd av sina tre semesterdagar borta från livets rutinuppgifter. Det finns alltid en fara för att enformighet i kontakten mellan människor avsevärt mångfaldigar bryderier och förstorar svårigheter.

143:3.8

Det var inte många som trodde på evangeliet bland icke-judarna i de två grekiska städerna Arkelais och Fasaelis, men de tolv apostlarna fick en värdefull erfarenhet i detta deras första omfattande arbete bland uteslutande icke-judiska befolkningsgrupper. En måndagsmorgon vid mitten av månaden sade Jesus till Andreas: ”Vi beger oss till Samarien.” De gav sig genast på väg mot staden Sykar, nära Jakobs brunn.

4. Judarna och samarierna

143:4.1

I över sex hundra år hade judarna i Judéen och senare också judarna i Galiléen levt i fiendskap med samarierna. Denna illvilja mellan judarna och samarierna uppkom på följande sätt: Omkring sju hundra år f.Kr. hade Assyriens kung Sargon, då han kuvade en revolt i mellersta Palestina, fört bort i fångenskap över tjugofem tusen judar från det norra kungariket Israel och i deras ställe installerat nästan samma antal avkomlingar till kutiter, sefarviter och hamatiter. Senare sände Assurbanipal ytterligare andra grupper av kolonisatörer att bosätta sig i Samarien.

143:4.2

Den religiösa fiendskapen mellan judarna och samarierna daterade sig från den tid då de förra återvände från den babyloniska fångenskapen och samarierna försökte förhindra återuppbyggandet av Jerusalem. Senare förtörnade de judarna genom att ge vänskaplig hjälp åt Alexanders arméer. För att återgälda samarieras vänskap gav Alexander dem tillåtelse att uppföra ett tempel på Gerissimberget, där de dyrkade Jahve och sina stamgudar samt förrättade offer i stort sett enligt den ordning som gällde för tempeltjänsten i Jerusalem. De fortsatte denna dyrkan åtminstone fram till mackabéertiden, då Johannes Hyrkanos förstörde deras tempel på Gerissimberget. När aposteln Filippos efter Jesu död verkade bland samarierna höll han många möten på denna plats för samariernas forna tempel.

143:4.3

Motsättningarna mellan judarna och samarierna hade långa och historiska anor. Sedan Alexanders dagar hade de haft allt mindre att göra med varandra. De tolv apostlarna hade inget emot att predika i de grekiska och andra icke-judiska städerna i Dekapolis och Syrien, men det var en svår prövning av deras trohet mot Mästaren när han sade: ”Låt oss bege oss till Samarien.” Men under det år och mer som de hade tillbringat tillsammans med Jesus hade de utvecklat en form av personlig lojalitet, som översteg till och med deras tro på hans förkunnelse och deras fördomar mot samarierna.

5. Kvinnan från Sykar

143:5.1

När Mästaren och de tolv anlände till Jakobs brunn stannade Jesus vid brunnen, trött efter färden, medan Filippos tog med sig apostlarna för att hjälpa till med att skaffa mat och tält från Sykar, ty de hade för avsikt att för en tid stanna i denna trakt. Petrus och Sebedaios söner skulle ha stannat hos Jesus, men han bad dem gå med deras bröder och sade: ”Var inte rädda för min skull. Dessa samarier är vänskapliga, endast våra bröder, judarna, söker skada oss.” Klockan var närmare sex denna sommarkväll då Jesus satte sig ned vid brunnen för att invänta apostlarnas återkomst.

143:5.2

Vattnet i Jakobs brunn var inte lika mineralhaltigt som vattnet i de andra brunnarna i Sykar och värderades därför högt som dricksvatten. Jesus var törstig, men det fanns inget att hämta upp vatten med från brunnen. Därför när en kvinna från Sykar kom upp med sin vattenkruka och skulle till att hämta upp vatten från brunnen sade Jesus till henne: ”Ge mig något att dricka.” Denna samarierkvinna visste av Jesu utseende och klädsel att han var jude, och av hans accent slöt hon sig till att han var en galileisk jude. Hon hette Nalda, och hon var en vacker varelse. Hon var mycket förvånad över att en jude på detta sätt tilltalade henne vid brunnen och bad om vatten, ty det ansågs på den tiden inte passande för en man med självrespekt att tilltala en kvinna offentligt, än mindre för en jude att samtala med en samarier. Nalda frågade därför Jesus: ”Hur kan du, som är jude, be mig, en samarierkvinna, om vatten?” Jesus svarade: ”Jag har förvisso bett dig om något att dricka, men om du blott kunde förstå skulle du be mig om en dryck av det levande vattnet.” Då sade Nalda: ”Men, herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup; varifrån får du då detta levande vatten? Är du större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?”

143:5.3

Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen, men den som dricker av den levande andens vatten skall aldrig mer törsta. Och detta levande vatten blir en uppfriskande källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Nalda sade då: ”Ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hela vägen hit efter vatten. Dessutom, vadhelst en samarierkvinna kunde få av en så lovvärd jude vore ett nöje.”

143:5.4

Nalda visste inte hur hon skulle ta Jesu villighet att tala med henne. Hon såg i Mästarens ansikte dragen hos en oförvitlig och helig man, men hon misstog vänligheten för alldaglig förtrolighet och missförstod hans bildiga uttryck för ett sätt att göra närmanden till henne. Hon var en kvinna med slapp moral och därför redo för ett öppet flörtande, då Jesus såg henne rakt i ögonen och med befallande röst sade: ”Kvinna, gå och hämta hit din äkta man.” Denna befallning fick Nalda att besinna sig. Hon såg att hon hade felbedömt Mästarens vänlighet. Hon insåg att hon hade misstolkat hans sätt att tala. Hon blev skrämd. Hon började inse att hon stod inför en ovanlig person, och famlande i sitt sinne efter ett lämpligt svar sade hon mycket förvirrad: ”Men, herre, jag kan inte hämta min äkta man, ty jag har ingen äkta man.”Då sade Jesus: ”Det är sant som du säger, ty fastän du en gång må ha haft en äkta man är den som du nu lever med inte din äkta man. Det vore bättre om du slutade att leka med mina ord och sökte det levande vatten som jag denna dag har erbjudit dig.”

143:5.5

Nalda var nu igen sansad och hennes bättre jag hade vaknat. Hon var inte en omoralisk kvinna helt av eget val. Hon hade obarmhärtigt och orättvist kastats ut av sin äkta man och svårt trängd samtyckt till att leva med en viss grek som hans hustru men utan äktenskap. Nalda kände sig nu mycket skamsen för att hon hade talat så tanklöst till Jesus, och hon vände sig högst ångerfullt till Mästaren och sade: ”Min Herre, jag ångrar mitt sätt att tala till dig, ty jag inser att du är en helig man eller måhända en profet.” Hon stod just i beråd att söka direkt och personlig hjälp av Mästaren, då hon gjorde vad så många före och efter henne har gjort—undvek frågan om personlig frälsning genom att övergå till en diskussion om teologi och filosofi. Hon vände snabbt samtalet från sina egna behov till en teologisk tvistefråga. Pekande mot Gerissimberget fortsatte hon: ”Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom är i Jerusalem. Vilken är då den rätta platsen att tillbe Gud?”

143:5.6

Jesus insåg att kvinnans själ försökte undvika direkt och utforskande kontakt med sin Skapare, men han såg också att det i hennes själ fanns en längtan att lära känna en bättre väg i livet. När allt kommer omkring fanns det i Naldas hjärta en verklig törst efter det levande vattnet. Därför behandlade han henne med tålamod och sade: ”Kvinna, låt mig säga dig att den dag snart kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Men nu tillber ni vad ni inte vet eller känner, en blandning av många hedniska gudars religion och främlingars filosofier. Judarna vet åtminstone vem de tillber. De har avlägsnat all förvirring genom att koncentrera all sin dyrkan till en enda Gud, Jahve. Men du borde tro mig när jag säger att den tid snart är inne—ja den är redan här—då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning, ty det är just sådana tillbedjare som Fadern söker. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. Din frälsning kommer inte av att du vet hur eller var andra borde tillbe, utan av att du i ditt eget hjärta tar emot detta levande vatten som jag även nu erbjuder dig.”

143:5.7

Men Nalda ville göra ytterligare ett försök att undvika en diskussion om den pinsamma fråga som gällde hennes personliga liv på jorden och hennes själs ställning inför Gud. Än en gång tog hon sin tillflykt till frågor om religion i allmänhet och sade: ”Ja jag vet, herre, att Johannes har predikat om att Omvändaren skall komma, han som skall kallas Befriaren, och att när han kommer skall han förklara allt för oss”—och Jesus avbröt Nalda och sade med överraskande förvissning: ”Jag som talar till dig är han.”

143:5.8

Detta var det första direkta, uttryckliga och ohöljda uttalande om sin gudomliga natur och sitt gudomliga sonskap som Jesus gjorde på jorden, och det riktades till en kvinna, en samaritkvinna, och en kvinna som i människornas ögon fram till denna stund hade haft ett tvivelaktigt anseende, men en kvinna som det gudomliga ögat såg att det hade syndats mot mer än vad hon hade syndat av egen önskan, och som nu var en människosjäl som önskade frälsning, önskade det uppriktigt och helhjärtat, och det var tillräckligt.

143:5.9

Just då Nalda skulle ge uttryck åt sin verkliga och personliga längtan efter något bättre och efter ett ädlare levnadssätt, just då hon var redo att uttrycka sitt hjärtas verkliga önskan, återvände de tolv apostlarna från Sykar, och då de stötte på denna scen där Jesus talade så förtroligt med denna kvinna—denna samaritkvinna, och ensam—blev de mer än förvånade. De ställde snabbt ifrån sig sina förnödenheter och drog sig tillbaka utan att någon vågade förebrå honom, medan Jesus sade till Nalda: ”Kvinna, gå din väg, Gud har förlåtit dig. Hädanefter skall du leva ett nytt liv. Du har fått det levande vattnet, och en ny glädje skall flöda fram i din själ och du skall bli en dotter till den Högste.” Kvinnan som såg apostlarnas ogillande, lämnade sitt vattenkrus och flydde in till staden.

143:5.10

När hon kom in i staden kungjorde hon för alla som hon mötte: ”Gå ut till Jakobs brunn, och gå snabbt, ty där får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Omvändaren?” Innan solen gick ned hade en stor folkmassa samlats vid Jakobs brunn för att höra Jesus. Mästaren talade till dem mer om livets vatten, gåvan från anden i människans inre.

143:5.11

Apostlarna upphörde aldrig att chockeras av att Jesus var villig att tala med kvinnor, kvinnor med tvivelaktig karaktär, rentav omoraliska kvinnor. Det var mycket svårt för Jesus att lära sina apostlar att kvinnor, även så kallade omoraliska kvinnor, har en själ som kan välja Gud till sin Fader och därmed bli Guds döttrar och kandidater för det eviga livet. Ännu nitton århundraden senare visar mången samma ovillighet att fatta Mästarens förkunnelse. Även den kristna religionen har ihärdigt byggts upp kring sakförhållandet om Kristi död istället för sanningen om hans liv. Världen borde befatta sig mer med hans lyckliga och gudsuppenbarande liv än med hans tragiska och sorgliga död.

143:5.12

Nästa dag berättade Nalda hela denna historia för aposteln Johannes, men han avslöjade den aldrig helt för de andra apostlarna, och Jesus beskrev den aldrig i detalj för de tolv.

143:5.13

Nalda berättade för Johannes att Jesus hade sagt henne ”allt som hon hade gjort”. Johannes ville mången gång fråga Jesus om detta samtal med Nalda, men han gjorde det aldrig. Jesus hade sagt henne endast en sak om henne själv, men hans blick in i hennes ögon och det sätt på vilket han behandlade henne hade fört upp i hennes sinne för ett ögonblick hela hennes brokiga liv som en panoramaöverblick, så att hon associerade hela denna självuppenbarelse av sitt gångna liv med Mästarens blick och ord. Jesus sade henne aldrig att hon hade haft fem män. Hon hade levt med fyra olika män efter det att hennes äkta man hade kastat ut henne, och detta, tillsammans med hela hennes förflutna kom så livfullt upp i hennes sinne den stund då hon insåg att Jesus var en gudsman, att hon senare upprepade för Johannes att Jesus verkligen hade sagt henne allt om henne själv.

6. Den samariska väckelsen

143:6.1

På kvällen, då Nalda drog ut folkmassan från Sykar för att se Jesus, hade de tolv nyss återvänt med mat och enträget bad Jesus att äta med dem i stället för att tala till folket, ty de hade varit utan mat hela dagen och var hungriga. Men Jesus visste att mörkret snart skulle falla över dem. Därför framhärdade han i sin beslutsamhet att tala till människorna innan han sände iväg dem. När Andreas försökte övertala honom att äta en bit innan han talade till folksamlingen sade Jesus: ”Jag har mat att äta som ni inte känner till.” När apostlarna hörde detta sade de till varandra: ”Har någon kommit med mat till honom? Kan det vara så att kvinnan gav honom mat såväl som dryck?” När Jesus hörde dem tala med varandra, innan han talade till folket, steg han åt sidan och sade till de tolv: ”Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att fullborda Hans verk. Ni borde inte längre säga att det är så och så lång tid till skörden. Se dessa människor som kommer ut från en samarisk stad för att höra oss; jag säger er att fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön och bärgar denna gröda till evigt liv. Därför kan de som har sått och de som skördar glädja sig tillsammans. För häri är ordstävet sant: ’En sår och en annan skördar’. Jag sänder er nu att skörda där ni inte har behövt arbeta; andra har arbetat, och ni skall snart ta upp deras arbete.” Detta sade han med avseende på Johannes Döparens förkunnelse.

143:6.2

Jesus och apostlarna gick in till Sykar och predikade i två dagar innan de slog upp sitt läger på Gerissimberget. Många av dem som bodde i Sykar trodde på evangeliet och bad om att bli döpta, men Jesu apostlar döpte ännu inte.

143:6.3

Den första kvällen i lägret på Gerissimberget väntade sig apostlarna att Jesus skulle tillrättavisa dem för deras inställning till kvinnan vid Jakobs brunn, men han sade inget om den saken. I stället höll han för dem det minnesvärda talet om ”De realiteter som är centrala i Guds rike.” I varje religion är det mycket lätt att låta värden bli illa avvägda och att låta fakta inta sanningens plats i den egna teologin. Korsets faktum blev själva centrum i den senare uppkomna kristendomen; men det är inte den centrala sanningen i den religion som kan härledas från Jesu liv och förkunnelse.

143:6.4

Temat för Jesu undervisning på Gerissimberget var att han vill att alla människor skall se Gud som sin Fader och vän precis som han (Jesus) är en broder och vän. Om och om igen inpräntade han hos dem att kärleken är den förnämsta relationen i världen—i universum—precis så som sanningen är det förnämsta uttrycket för iakttagelsen av dessa gudomliga relationer.

143:6.5

Jesus tillkännagav sig så fullständigt för samarierna, därför att han tryggt kunde göra det och därför att han visste att han inte på nytt skulle besöka hjärtat av Samarien för att förkunna rikets evangelium.

143:6.6

Jesus och de tolv slog läger på Gerissimberget till slutet av augusti. Under dagarna predikade de om rikets goda nyhet—Guds faderskap—för samarierna i städerna och tillbringade kvällarna i lägret. Det arbete som Jesus och de tolv utförde i dessa samariska städer vann många själar för riket och gjorde mycket för att bereda vägen för det storartade arbete som Filippos utförde i dessa trakter efter Jesu död och uppståndelse, efter att apostlarna hade skingrats till jordens alla hörn av den bittra förföljelsen av de troende i Jerusalem.

7. Lärdomar om bön och gudsdyrkan

143:7.1

Under kvällsmötena på Gerissimberget lärde Jesus ut många stora sanningar, och i synnerhet betonade han följande:

143:7.2

Sann religion är en enskild själs aktivitet i dess medvetna relationer med Skaparen. Organiserad religion är människans försök att socialt anpassa de enskilda religionsutövarnas gudsdyrkan.

143:7.3

Gudsdyrkan—kontemplation av det andliga—måste alternera med tjänande, kontakt med den materiella verkligheten. Arbete borde alternera med avkoppling. Religion borde balanseras av humor. Djupsinnig filosofi borde avlösas av rytmisk poesi. Livets påfrestning—den spänning som personligheten utsätts för i tiden—borde lösas av vilsamheten i gudsdyrkan. De känslor av osäkerhet som uppkommer av rädslan för personlighetens isolering i universum borde motverkas av att man i tro begrundar Fadern och försöker förstå den Supreme.

143:7.4

Bönen är avsedd att göra människan mindre tänkande men mer inseende. Den är inte avsedd att öka kunskapen utan snarare att vidga insikten.

143:7.5

Gudsdyrkan är avsedd att ge en föraning om det bättre framtida livet och att sedan återspegla dessa nya andliga betydelser tillbaka till det nuvarande livet. Bön är andligen upprätthållande, men dyrkan är gudomligt skapande.

143:7.6

Gudsdyrkan är det förfarande med vilket man ser till den Ende för inspiration att tjäna de många. Gudsdyrkan är den måttstock som mäter omfattningen av själens lösgörelse från det materiella universumet och dess samtidiga och trygga anknytning till de andliga realiteterna i hela skapelsen.

143:7.7

Bön är självpåminnande—sublimt tänkande. Dyrkan är självförglömmande—supertänkande. Dyrkan är uppmärksamhet utan ansträngning, sann och idealisk vila för själen, en form av vilsam andlig motion.

143:7.8

Gudsdyrkan är den verksamhet där en del identifierar sig med Helheten, den finite med den Infinite, sonen med Fadern, tiden på väg mot samklang med evigheten. Dyrkan är den verksamhet där sonen personligen kommunicerar med den gudomlige Fadern, där människans själ-ande intar uppfriskande, skapande, broderliga och romantiska inställningar.

143:7.9

Fastän apostlarna förstod endast några få av hans lärdomar i lägret, fanns det andra världar som förstod, och andra generationer på jorden kommer att förstå.


◄ Kapitel 142
Toppen
Kapitel 144 ►
Urantiaboken

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.