Teologin behandlar det intellektuella innehållet i religionen, metafysiken (uppenbarelsen) behandlar de filosofiska aspekterna. Den religiösa erfarenheten är det andliga innehållet i religionen. Oberoende av de mytologiska påfunden och de psykologiska illusionerna i religionens intellektuella innehåll, de felaktiga metafysiska antagandena och metoderna för självbedrägeri, de politiska förvrängningarna och de socioekonomiska förvanskningarna av religionens filosofiska innehåll, förblir den personliga religionens andliga erfarenhet genuin och giltig.
Religionen har att göra med att känna, handla och leva, inte endast med att tänka. Tänkandet är närmare förbundet med det materiella livet och bör främst, men inte enbart, domineras av förnuftet och vetenskapens fakta, samt av sanning när det sträcker sig mot det icke-materiella, till andens världar. Oberoende av hur illusorisk och felaktig ens teologi må vara kan ens religion vara helt äkta och evigt sann.
Buddismen i sin ursprungliga form är en av de bästa religioner utan en Gud som har uppkommit under hela Urantias utvecklingshistoria, även om denna tro inte förblev gudlös när den utvecklades. Religion utan tro är en motsägelse; utan Gud är religionen en filosofisk ologiskhet och intellektuell absurditet.
Den naturliga religionens magiska och mytologiska härstamning kullkastar inte verkligheten och sanningen i de senare uppenbarelsereligionerna och i det fullbordade, frälsande evangeliet i Jesu religion. Jesu liv och förkunnelse befriade slutligen religionen från magins vidskepligheter, mytologins illusioner och den traditionella dogmatismens bojor. Denna tidiga magi och mytologi beredde emellertid mycket effektivt vägen för en senare och högrestående religion genom att anta att övermateriella värden och varelser existerar och att de är verkliga.
Fastän den religiösa erfarenheten är ett rent andligt subjektivt fenomen, omfattar denna erfarenhet en positiv och levande trosattityd i förhållande till de högsta världarna i universums objektiva verklighet. Idealet för den religiösa filosofin är en sådan trostillit som får människan att oreserverat ty sig till kärleken hos den infinite Fadern i universernas universum. En sådan genuin religiös erfarenhet sträcker sig långt utöver den filosofiska objektiveringen av en idealistisk längtan. Den tar i själva verket frälsningen för given och befattar sig endast med att utforska och utföra Paradisfaderns vilja. Kännemärkena för en sådan religion är tro på en suprem Gudom, hopp om evig överlevnad, och kärlek, i synnerhet kärlek till ens nästa.
När teologin behärskar religionen dör religionen. Den blir en doktrin i stället för ett liv. Teologins uppgift är endast att underlätta det egna medvetandet och uppfattandet av den personliga andliga erfarenheten. Teologin är den religiösa strävan att definiera, klarlägga, tyda och berättiga religionens erfarenhetsbaserade påståenden, som i sista hand endast kan valideras av levande tro. I universums högre filosofi blir visdomen, liksom även förnuftet, allierad med tron. Förnuft, visdom och tro är det högsta mänskliga som människan kan nå upp till. Förnuftet gör människan hemmastadd i faktas värld, med tingen; visdomen orienterar henne om en värld av sanning, med förhållanden; tron för in henne i en värld av gudomlighet, av andlig erfarenhet.
Tron bär högst villigt förnuftet så långt som förnuftet kan gå och fortsätter sedan med visdomen till filosofins yttersta gräns; därefter dristar sig tron till att ge sig ut på den gränslösa och ändlösa universumresan med sanningen som enda sällskap.
Vetenskapen (kunskap) bygger på ett innevarande (biträdande sinnesandens) antagande att förnuftet är giltigt, att universum kan förstås. Filosofin (koordinerad förståelse) bygger på ett innevarande (visdomandens) antagande att visdomen är giltig, att det materiella universumet kan koordineras med det andliga. Religionen (den personliga andliga erfarenhetens sanning) bygger på ett innevarande (Tankeriktarens) antagande att tron är giltig, att man kan lära känna Gud och nå fram till honom.
Den fulla insikten om verkligheten i den dödligas liv utgörs av en allt större villighet att tro dessa förnuftets, visdomens och trons antaganden. Ett sådant liv motiveras av sanning och domineras av kärlek. Dessa är idealen i den objektiva kosmiska verkligheten vars existens inte materiellt kan påvisas.
Så snart förnuftet uppfattar vad som är rätt och fel uppvisar det visdom. När visdomen väljer mellan rätt och fel, mellan sanning och villfarelse, demonstrerar den andeledning. Sålunda är sinnets, själens och andens funktioner ständigt nära förenade och funktionellt ömsesidigt förbundna. Förnuftet handskas med faktakunskap; visdomen med filosofi och uppenbarelse; tron med levande andlig erfarenhet. Genom sanningen når människan upp till skönheten, och med hjälp av den andliga kärleken stiger hon upp till godheten.
Tron leder till kännedom om Gud, inte endast till en mystisk känsla av den gudomliga närvaron. Tron får inte i alltför hög grad påverkas av dess känslomässiga följder. Sann religion är en erfarenhet av att tro och att veta såväl som en tillfredsställelse av att känna.
I den religiösa erfarenheten finns en verklighet som står i proportion till det andliga innehållet, och en sådan verklighet övergår förnuftet, vetenskapen, filosofin, visdomen och alla andra mänskliga bedrifter. Övertygelserna från en sådan erfarenhet är orubbliga. Logiken i det religiösa livet är obestridlig, vissheten i en sådan kunskap är övermänsklig. Känslorna av tillfredsställelse är superbt gudomliga, modet okuvligt, uttrycken för hängivenhet obetingade, lojalitetsbanden suprema och bestämmelserna slutliga—eviga, ultimata och universella.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.