Äkta religion gör religionsutövaren socialt väldoftande och ger insikter i gemenskapen mellan människor. Formaliseringen av religiösa grupper förintar dock ofta själva de värden som gruppen bildades för att främja. Vänskap mellan människor och gudomlig religion är ömsesidigt hjälpsamma och mycket upplysande om tillväxten i bägge fallen är utjämnad och harmonisk. Religionen ger en ny mening åt alla gruppbildningar—familjer, skolor och klubbar. Den ger leken nya värden och förädlar all sann humor.
Socialt ledarskap omvandlas av andlig insikt. Religionen hindrar alla kollektiva rörelser från att förlora sina verkliga syften ur sikte. Religionen är vid sidan av barnen den stora förenaren av familjelivet, förutsatt att det rör sig om en levande och växande tro. Familjeliv kan inte has utan barn. Det kan levas utan religion, men ett sådant handikapp mångfaldigar högeligen svårigheterna i denna intima förening mellan människor. Under det tjugonde århundradets första decennier lider familjelivet mest, näst efter den personliga religiösa erfarenheten, av det förfall som uppkommer som följd av övergången från gamla religiösa lojaliteter till de uppkommande nya betydelserna och värdena.
Sann religion är ett meningsfullt sätt att dynamiskt leva ansikte mot ansikte med det dagliga livets vardagliga realiteter. Om religionen skall kunna stimulera den individuella karaktärsutvecklingen och öka personlighetsintegreringen får den emellertid inte standardiseras. Om den skall stimulera till en utvärdering av erfarenheten och tjäna som en värdelockelse får den inte göras schablonmässig. Om religionen skall främja de högsta lojaliteterna får den inte formaliseras.
Oberoende av vilka omvälvningar civilisationens samhälleliga och ekonomiska tillväxt kan tänkas medföra är religionen äkta och värdefull om den hos individen främjar en erfarenhet där sanningens, skönhetens och godhetens överhöghet råder, ty sådan är den sanna andliga uppfattningen om den högsta verkligheten. Genom kärlek och gudsdyrkan blir detta meningsfullt som gemenskap med människorna och sonskap till Gud.
I sista hand är det vad man tror snarare än vad man vet som bestämmer ens beteende och dominerar de personliga prestationerna. Ren faktakunskap utövar föga inflytande på den genomsnittliga människan om den inte aktiveras känslomässigt. Den aktivering som religionen åstadkommer ligger emellertid ovanför känslan och förenar människans hela erfarenhet på transcendenta nivåer genom kontakt med och frigörande av andliga energier i den dödligas liv.
Under det tjugonde århundradets psykologiskt instabila tider, bland de ekonomiska omvälvningarna, de moraliska tvärströmmarna och de sociologiska brottsjöarna från de cyklonartade förändringarna i en vetenskaplig tidsålder har tusende och åter tusende män och kvinnor rubbats ur sin mänskliga jämvikt. De är bekymrade, oroliga, räddhågade, osäkra och instabila. Som aldrig förr i världens historia behöver de tröst och stadga av sund religion. Mitt ibland en aldrig tidigare skådad vetenskaplig framgång och utveckling av mekaniska tillämpningar råder andlig stagnation och filosofiskt kaos.
Det är ingen fara med att religionen blir mer och mer en privat angelägenhet—en personlig erfarenhet—förutsatt att den inte förlorar sin motivation för osjälvisk och kärleksfull samhällelig tjänst. Religionen har lidit av många andrahandsinflytelser: plötslig blandning av olika kulturer, sammanblandning av olika trosuppfattningar, minskad kyrklig auktoritet, förändring av familjelivet tillsammans med urbaniseringen och mekaniseringen.
Människans största andliga fara ligger i partiell framgång, den svåra situation då tillväxten är ofullbordad: utvecklingsreligionerna som bygger på rädsla överges utan att man genast griper tag i uppenbarelsereligionen som bygger på kärlek. Den moderna vetenskapen, i synnerhet psykologin, har försvagat endast de religioner som till så stor del är beroende av rädsla, vidskepelse och känslosvall.
Ett övergångsskede åtföljs alltid av förvirring, och det kommer att finnas föga lugn och ro i religionens värld innan den stora kampen är till ända mellan de tre tävlande religionsfilosofierna:
1. Den spiritistiska tron (på en försynens Gudom) inom många religioner.
2. Den humanistiska och idealistiska tron inom många filosofier.
3. De mekanistiska och naturalistiska uppfattningarna inom många vetenskaper.
Dessa tre partiella sätt att närma sig den kosmiska verkligheten måste till slut bringas i harmoni med varandra av den uppenbarelsebaserade framställningen av religion, filosofi och kosmologi som skildrar hur den trefaldiga existensen av ande, sinne och energi utgår från Paradistreenigheten och uppnår förening i tid och rymd i den Supremes Gudom.