Den tidiga kristendomen var helt fri från allt offentligt samröre, alla samhälleliga band och ekonomiska kopplingar. Det var först den senare institutionaliserade kristendomen som blev en organisk del av den västerländska civilisationens politiska och samhälleliga struktur.
Himmelriket är varken en samhällelig eller en ekonomisk ordning. Det är uteslutande ett andligt broderskap av individer som känner Gud. Det är sant att ett sådant broderskap i sig är ett nytt och häpnadsväckande samhällsfenomen åtföljt av förvånande politiska och ekonomiska följdverkningar.
Religionsutövaren förhåller sig inte kallsinnigt till socialt lidande, han är inte likgiltig inför samhällets orättvisor, inte avskärmad från ekonomiskt tänkande, inte heller okänslig inför politiskt förtryck. Religionen påverkar den samhälleliga förnyelsen direkt, ty den förandligar den enskilda medborgaren och förser honom med ideal. Indirekt påverkas den kulturella civilisationen av attityden hos dessa enskilda religionsutövare då de blir aktiva och inflytelserika medlemmar av olika sociala, moraliska, ekonomiska och politiska grupper.
Uppnåendet av en hög kulturell civilisation kräver först och främst en idealisk typ av medborgare och därefter idealiska och ändamålsenliga samhällsmekanismer med vilka dessa medborgare kan övervaka de ekonomiska och politiska institutionerna i ett sådant avancerat mänskligt samhälle.
Till följd av en överdriven och falsk känslosamhet har kyrkan länge vårdat sig om de missgynnade och sämst lottade, och allt detta har varit bra, men denna samma känslosamhet har lett till en oklok fortplantning av rasligt degenererade element som så enormt har fördröjt civilisationens framåtskridande.
Fastän många enskilda samhällsförnyare häftigt tillbakavisar den institutionaliserade religionen är de trots allt nitiskt religiösa i att sprida sina sociala reformer. Så kommer det sig att den personliga och mer eller mindre omedvetna religiösa motivationen spelar en stor roll i dagens program för samhällelig förnyelse.
Den stora svagheten med all denna oerkända och omedvetna typ av religiös aktivitet ligger däri, att den inte kan dra nytta av öppen religiös kritik och därmed nå upp till nyttiga nivåer av självkorrigering. Det är ett faktum att religionen inte växer om den inte disciplineras av konstruktiv kritik, vidgas av filosofi, renas av vetenskap och får näring av en lojal människogemenskap.
Det finns alltid en stor fara för att religionen förvrängs och fördärvas till en strävan att uppnå falska mål, såsom i krigstider då vardera stridande nation förnedrar sin religion till militär propaganda. En kärlekslös iver är alltid till skada för religionen, medan förföljelse avleder religionens verksamhetsformer till att uppnå något sociologiskt eller teologiskt ändamål.
Religionen kan hållas fri från oheliga världsliga allianser endast genom:
1. En kritiskt korrigerande filosofi.
2. Frihet från alla samhälleliga, ekonomiska och politiska bindningar.
3. Skapande, tröstande och kärleksspridande gemenskaper.
4. En fortgående förhöjning av den andliga insikten och av uppskattningen för kosmiska värden.
5. Förhindrandet av fanatism genom motvikten av den vetenskapliga mentala inställningen.
Religionsutövarna bör som grupp aldrig befatta sig med något annat än religion, trots att vilken som helst av dessa religionsutövare som enskild medborgare kan bli en framstående ledare för någon social, ekonomisk eller politisk förnyelserörelse.
Det är religionens uppgift att skapa, stödja och inspirera den enskilda medborgaren till en sådan kosmisk lojalitet att den leder honom till att nå framgång i främjandet av alla dessa svåra men önskvärda samhälleliga tjänster.