En Skaparson inkarnerade inte i de dödligas köttsliga gestalt och utgav sig inte till mänskligheten på Urantia för att blidka en ilsken Gud, men snarare för att vinna hela mänskligheten till att inse Faderns kärlek och till att förverkliga sitt sonskap till Gud. I alla fall insåg till och med den stora förespråkaren för försoningsdoktrinen något av denna sanning, ty han förkunnade att ”det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv”.
Det hör inte till ämnesområdet för detta kapitel att behandla uppkomsten och spridningen av den kristna religionen. Det må vara nog sagt att den är uppbyggd kring personen Jesus från Nasaret, Nebadons Mikaelson inkarnerad som människa, känd på Urantia som Kristus, den smorde. Kristendomen spreds över hela Levanten och västerlandet av anhängarna till denne galilé, och deras missionsiver var lika stor som hos deras frejdade föregångare, de setiska prästerna och salemlärarna samt hos deras allvarligt sinnade asiatiska samtida, de buddhistiska lärarna.
Den kristna religionen, som ett trossystem på Urantia, uppkom genom en sammanflätning av följande läror, inflytanden, trosföreställningar, kulter och personliga, enskilda ställningstaganden:
1. Melkisedeks förkunnelse, som är en grundläggande faktor i alla västerländska och österländska religioner som har uppkommit under de senaste fyra tusen åren.
2. Det hebreiska moral-, etik- och teologisystemet samt tron både på Försynen och som den supreme Jahve.
3. Zarathustras uppfattning om kampen mellan det goda och det onda i kosmos, vilken redan hade satt sin prägel både på judendomen och på mithraismen. Genom den långvariga kontakten mellan mithraismen och kristendomen i anslutning till kampen mellan dem blev den iranska profetens läror en inflytelserik faktor vid bestämmandet av den teologiska och filosofiska formen och strukturen för dogmerna, lärosatserna och kosmologin i de helleniserade och latiniserade versionerna av Jesu förkunnelse.
4. Mysteriekulterna, särskilt Mithraismen men även dyrkan av den Stora Modern i den frygiska kulten. Till och med berättelserna om Jesu födelse på Urantia blev befläckade av den romerska versionen av legenderna om den mirakulösa födelsen av den iranska frälsaren och hjälten Mithra, vars ankomst till jorden förmodades ha bevittnats endast av en handfull herdar som förde med sig gåvor och som hade informerats om den förestående händelsen av änglar.
5. Det historiska faktum som utgjordes av Joshua ben Josefs liv som människa, den verklighet som bestod i att Jesus från Nasaret var den förhärligade Kristus, Guds Son.
6. Det personliga synsättet hos Paulus från Tarsos. Det bör noteras att Mithraismen var den dominerande religionen i Tarsos i hans ungdom. Paulus kunde inte drömma om att hans välmenande brev till sina proselyter en dag av senare kristna skulle anses vara ”Guds ord”. Sådana välmenande lärare kan inte ställas till svars för hur deras skrifter har använts av senare tiders efterföljare.
7. Det filosofiska tänkandet bland de hellenska folken, från Alexandria och Antiochia via Grekland till Syrakusa och Rom. Grekernas filosofi var mer i harmoni med Paulus´ version av kristendomen än med något annat dåtida religionssystem, och den blev en viktig faktor för kristendomens framgång i västerlandet. Grekisk filosofi i förening med Paulus´ teologi bildar fortfarande grunden för den europeiska etiken.
Då Jesu ursprungliga förkunnelse trängde in i västerlandet blev den allt mer västerländsk, och när den blev västerländsk började den förlora sin potentiellt universella dragningskraft för alla raser och sorter av människor. Kristendomen har numera blivit en religion som är väl anpassad till de vita folkens sociala, ekonomiska och politiska sedvänjor. Den har för länge sedan upphört att vara Jesu religion, fastän den fortfarande tappert återger en vacker religion om Jesus för sådana individer som uppriktigt strävar efter att följa dess läras väg. Den har förhärligat Jesus som Kristus, den messianske smorde från Gud, men den har till stor del glömt Mästarens personliga evangelium: Guds Faderskap och alla människors universella broderskap.
Detta är den långa berättelsen om Makiventa Melkisedeks förkunnelse på Urantia. Det är nästan fyra tusen år sedan denna Nödfallsson i Nebadon utgav sig till Urantia, och under denna tid har den förkunnelse som utgick från ”El Eljons, Gud den Högstes, präst” trängt fram till alla raser och folk. Makiventa lyckades uppnå syftet med sin ovanliga utgivning; när Mikael beredde sig att framträda på Urantia fanns uppfattningen om Gud i mäns och kvinnors hjärtan, samma gudsuppfattning som fortfarande flammar upp i den levande andliga upplevelsen hos de mångahanda barnen till den Universelle Fadern, medan de lever sina spännande liv i tiden på de virvlande planeterna i rymden.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.