Då majoriteten av folket i den grekisk-romerska världen hade förlorat sin primitiva familje- och statsreligion och då de var oförmögna eller ovilliga att fatta meningen i den grekiska filosofin, vände de sin uppmärksamhet mot de dramatiska och känslobetonade mysteriekulterna från Egypten och Levanten. Det vanliga folket längtade efter löften om frälsning—religiös tröst för dagen och försäkran om hopp om odödlighet efter döden.
De tre mysteriekulter som blev mest populära var:
1. Den frygiska kulten om Kybele och hennes son Attis.
2. Den egyptiska kulten om Osiris och hans mor Isis.
3. Den iranska kulten som dyrkade Mithra som den syndfulla mänsklighetens frälsare och återlösare.
De frygiska och egyptiska mysterierna lärde att den gudomliga sonen (Attis respektive Osiris) hade genomgått döden och hade återuppväckts av gudomlig kraft samt att alla som rätteligen invigdes i mysteriet och som med vördnad högtidlighöll årsdagen av gudens död och återuppståndelse därmed skulle bli delaktiga av hans gudomliga natur och hans odödlighet.
De frygiska ceremonierna var imponerande men förnedrande. Deras blodiga festligheter anger hur förfallna och primitiva dessa levantinska mysterier blev. Den heligaste dagen var Svarta Fredagen, ”blodsdagen”, till åminnelse av Attis’ död för egen hand. Efter tre dagars firande av Attis´ offer och död omvandlades högtidligheten till en glädjefest för att hedra hans uppståndelse.
Ritualerna vid dyrkan av Isis och Osiris var mer förfinade och imponerande än den frygiska kultens ritualer. Denna egyptiska ritual var uppbyggd kring legenden om Nilens forna gud, en gud som dog och återuppstod; ett begrepp som härstammade från iakttagelsen att växtlighetens tillväxt årligen upphörde och följdes av vårens förnyelse av alla levande växter. Vanvettet vid utövandet av dessa mysteriekulter och orgierna i samband med deras ceremonier, som förmodades leda upp till gudomlighetsinsiktens ”entusiasm”, var ibland högst motbjudande.