Missionärerna från Salem kunde kanske ha byggt upp en storartad religiös struktur bland grekerna, om det inte hade varit för deras stränga tolkning av sin ordinationsed, en förpliktelse som hade ålagts dem av Melkisedek och som förbjöd organiserandet av församlingar för enbart gudsdyrkan, krävde ett löfte av varje lärare att aldrig verka som präst och att aldrig ta emot annan ersättning för religiösa tjänster än mat, kläder och husrum. När Melkisedeks lärare trängde in i det förhellenska Grekland fann de där ett folk som fortfarande omhuldade traditionerna från Adamsson och anditernas tider, men dessa läror hade blivit storligen förvrängda av de föreställningar och trosuppfattningar som var förhärskande bland de skaror av lägrestående slavar som i allt större omfattning hade förts till de grekiska kusterna. Denna förvrängning åstadkom en återgång till en primitiv animism med blodiga riter, och de lägre klasserna gjorde rentav avrättandet av dömda brottslingar till en ceremoni.
Salemlärarnas tidigaste inflytande nästan omintetgjordes av den så kallade ariska invasionen från södra Europa och österifrån. Dessa hellenska inkräktare förde med sig uppfattningar om människoliknande gudar liknande dem som deras ariska fränder hade tagit med sig till Indien. Denna import ledde till att de grekiska gudarnas och gudinnornas familj började utvecklas. Denna nya religion byggde delvis på de inkommande hellenska barbarernas kulter, men där ingick även myter från de tidigare invånarna i Grekland.
De hellenska grekerna fann Medelhavets värld till stor del dominerad av moderskulten, och på dessa folk tvingade de sin mansgud Djaus-Zeus, som likt Jahve bland de henoteistiska semiterna redan hade blivit överhuvud för hela den grekiska gudavärlden av underordnade gudar. Grekerna skulle i sitt Zeus-begrepp till slut ha nått fram till en sann monoteism, om de inte hade hållit fast vid att Ödet hade det slutliga avgörandet. En Gud som representerar ett slutligt värde måste själv vara ödesdomaren och den som skapar allas bestämmelse.
Till följd av dessa faktorer i den religiösa evolutionen utvecklades snart den populära tron på de sorglösa gudarna på Olymposberget, gudar som var mer mänskliga än gudomliga och som de intelligenta grekerna aldrig betraktade särskilt allvarligt. De varken särskilt älskade eller fruktade dessa gudomligheter som de själva hade skapat. De hade en patriotisk och folkmässig känsla för Zeus och hans familj av halvmänniskor och halvgudar, men de vördade eller dyrkade dem knappast.
Hellenerna blev så impregnerade med de tidigare Salemlärarnas läror, som fördömde allt prästvälde, att något prästerskap av betydelse aldrig uppkom i Grekland. Även skapandet av gudabilder blev mera ett konstnärligt arbete än något som anslöt sig till dyrkan.
Olympos’ gudar belyser människans typiska antropomorfism. Den grekiska mytologin var dock mer estetisk än etisk. Den grekiska religionen var till nytta såtillvida att den beskrev ett universum som styrdes av en grupp gudar. Men den grekiska moralen, etiken och filosofin avancerade snart långt förbi gudsuppfattningen, och denna obalans mellan den intellektuella och den andliga tillväxten var lika riskfylld för Grekland som den har visat sig vara i Indien.