Efter Moses död förföll hans nobla uppfattning om Jahve snabbt. Josua och Israels ledare fortfor att omhulda Moses traditioner om den allvetande, välvillige och allsmäktige Guden, men det vanliga folket återgick snabbt till öknens äldre idé om Jahve. Denna tillbakagång av gudomsuppfattningen tilltog alltmer under den tid då de efter varandra följande stamschejkerna, de så kallade domarna, styrde.
I sina anhängares hjärtan hade Moses extraordinära och fängslande personlighet hållit vid liv inspirationen från en mer och mer utvidgad uppfattning on Gud; men då de en gång väl hade nått Palestinas bördiga ängder, utvecklades de inom kort från nomadiska boskapsuppfödare till bofasta och någorlunda stillsamma jordbrukare. Då levnadssättet evolverade och det religiösa synsättet förändrades krävdes en mer eller mindre fullständig förändring i deras sätt att uppfatta sin Guds, Jahves, natur. Under den tid då deras stränga, grovhuggna, krävande och dundrande ökengud från Sinai började omvandlas till den senare framträdande uppfattningen om en kärlekens, rättvisans och nådens Gud förlorade nästan hebréerna Moses ädla förkunnelse ur sikte. De var nära att förlora hela den monoteistiska uppfattningen. De förlorade närapå sitt tillfälle att bli det folk som skulle tjäna som en livsviktig länk i den andliga evolutionen på Urantia, den grupp som skulle bevara Melkisedeks lära om en ende Gud fram till tiden för inkarnationen av en Gåvoson till denne allas Fader.
Förtvivlat försökte Josua hålla uppfattningen om den supreme Jahve levande hos sina stamfränder, och han lät förkunna: ”Så som jag var med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall icke lämna dig eller övergiva dig.” Josua fann det nödvändigt att predika ett strängt evangelium för sitt misstrogna folk, ett folk som blott alltför villigt trodde enligt sin gamla och medfödda religion men som inte ville gå framåt i tillitens och rättfärdighetens religion. Huvudtemat i Josuas undervisning blev: ”Jahve är en helig Gud; han är en svartsjuk Gud; han kommer inte att ha överseende med era överträdelser och synder.” Den högsta uppfattningen under denna tidsålder beskrev Jahve som en ”maktens, domens och rättvisans Gud”.
Men även under denna mörka tidsålder framträdde ändå då och då en enstaka lärare som förkunnade Moses uppfattning om gudomligheten: ”Ni ondskans barn kan icke tjäna Herren, ty han är en helig Gud.” ”Kan då den dödliga människan vara mera rättfärdig än Gud? Kan människan vara renare än sin Skapare?” ”Kan du med att utrannsaka finna Guds djuphet? Kan du fatta den Allsmäktige till fullkomlighet? Ja, Gud är stor och vi känner honom icke. Om vi ock berörde den Allsmäktige, kunde vi icke utrannsaka honom.”