Melkisedeks ursprungliga förkunnelse slog verkligen djupast rot i Egypten, därifrån den senare spred sig till Europa. Den evolutionära religionen i Nildalen utvidgades vid olika tillfällen av att högrestående raselement av noditer, adamiter och senare anditiska folk anlände från Eufratdalen. Från tid till annan var många av civiladministratörerna i Egypten sumerer. Så som Indien vid denna tid hyste den mest omfattande blandningen av världens raser, så fanns i Egypten den mest grundliga blandning av religionsfilosofi som någonsin har funnits på Urantia, och från Nildalen spred den sig till många delar av världen. Judarna erhöll mycket av sin uppfattning om världens skapelse från babylonierna, men deras uppfattning om den gudomliga Försynen härstammade från egyptierna.
Det var politiska och moraliska tendenser snarare än filosofiska eller religiösa som gjorde Egypten mer gynnsamt än Mesopotamien för Salem-läran. Varje stamhövding i Egypten, sedan han hade tillkämpat sig tronen, försökte befästa sin dynasti genom att förkunna sin stamgud som den ursprungliga gudomen och skaparen av alla andra gudar. På detta sätt blev egyptierna så småningom vana vid tanken på en övergud, ett trappsteg på vägen mot den senare läran om en universell Skapargudom. Monoteismens tanke böljade fram och tillbaka under många århundraden i Egypten, och tron på en ende Gud vann ständigt terräng men lyckades aldrig helt få herraväldet över de polyteistiska uppfattningar som var under utveckling.
Sedan urminnes tider hade folken i Egypten ägnat sig åt dyrkan av naturgudar; närmare bestämt hade var och en av de omkring fyrtio stammarna sin egen speciella gruppgud, varvid en stam dyrkade tjuren, en annan lejonet, en tredje bocken osv. Ännu tidigare hade de varit totemstammar, i stort sett så som indianerna i Amerika.
Med tiden lade egyptierna märke till att de döda kroppar som placerades i gravar utan tegel bibehölls—balsamerades—av den sodablandade sandens inverkan, medan de som begravdes i tegelvalv förmultnade. Dessa iakttagelser ledde till de experiment som resulterade i det senare bruket att balsamera de döda. Egyptierna trodde att kroppens bevarande underlättade ens färd genom det kommande livet. För att individen vederbörligen skulle kunna identifieras i en avlägsen framtid sedan kroppen hade förmultnat placerade de en staty i graven med liket och graverade den avlidnes bild på kistan. Framställningen av dessa gravstatyer ledde till en avsevärd förbättring av den egyptiska konsten.
I hundratals år satte egyptierna sin tro till gravkamrarna som skydd för kroppen och garanti för ett angenämt liv efter döden. Den senare utvecklingen av magiska sedvänjor befriade dem emellertid, fastän de var en börda i livet från vaggan till graven, mycket effektivt från gravkammarreligionen. Prästerna brukade ingravera kistorna med besvärjelsetexter som troddes vara ett skydd mot att ”människans hjärta togs bort från henne i den undre världen”. Snart samlades ett urval av dessa magiska texter och bevarades som De dödas bok. I Nildalen kom de magiska ritualerna tidigt i beröring med samvetets och karaktärens värld i en utsträckning som ofta inte uppnåddes av den tidens ritualer. Senare var det dessa etiska och moraliska ideal man förlitade sig på för frälsning, snarare än på omsorgsfullt färdigställda gravkamrar.
Vidskepelserna under dessa tider illustreras väl av den allmänna tron på spottets helande verkan, en idé som uppkom i Egypten och därifrån spred sig till Arabien och Mesopotamien. I legenden om striden mellan Horus och Set förlorade den unge guden sitt öga, men när Set var besegrad återinsattes detta öga av den vise guden Toth som spottade på såret och helade det.
Egyptierna trodde länge att stjärnorna som blinkade på natthimlen representerade framstående dödas själar som hade överlevt. De tänkte sig att andra överlevande upptogs i solen. Under en viss period blev vördnad för solen en form av dyrkan av förfäderna. Den sluttande ingångspassagen i den stora pyramiden pekade direkt mot Polstjärnan, så att konungens själ när den steg upp från gravkammaren kunde bege sig direkt till de stationära och etablerade konstellationerna av fixstjärnor som antogs vara konungarnas boning.
När solens sneda strålar sågs tränga mot jorden genom en öppning i molnen trodde man att de betydde ett nedsänkande av en himmelsk trappa längs vilken konungen och andra rättfärdiga själar kunde stiga upp till himlen. ”Kung Pepi har satt ner sin strålglans som en trappa under sina fötter för att längs den stiga upp till sin moder.”
När Melkisedek framträdde i köttslig gestalt hade egyptierna en religion som stod betydligt högre än de omgivande folkens. De trodde att om en själ som hade lämnat kroppen var rätt utrustad med magiska formler, kunde den undvika de mellankommande onda andarna och bana sig väg till Osiris´ domsal, där den om den var oskyldig till ”mord, rån, lögnaktighet, äktenskapsbrott, stöld och själviskhet” släpptes in till salighetens riken. Om denna själ när den vägdes på vågen befanns för lätt sändes den till helvetet, till Uppslukerskan. Detta var en relativt avancerad uppfattning om ett kommande liv jämfört med trosföreställningarna bland många av de omgivande folken.
Uppfattningen om domen i livet efter detta för synder under ens jordeliv överfördes till den hebreiska teologin från Egypten. Ordet dom förekommer endast en gång i hela den hebreiska Psaltaren, och den speciella psalmen skrevs av en egyptier.