Samtidigt med Lao‑tse och Konfutse i Kina framträdde en annan stor sanningslärare i Indien. Gautama Siddhartha föddes i det sjätte århundradet f. Kr. i den nordindiska provinsen Nepal. Hans anhängare lät senare förstå att han var son till en omåttligt rik härskare, men i verkligheten var han den obestridlige tronarvingen till en liten stamhövding som enligt tyst medgivande härskade över en liten och avsides belägen bergsdal i södra Himalaya.
Gautama formulerade de teorier som växte till buddhismens filosofi, sedan han i sex år hade ägnat sig åt ett fåfängt utövande av yoga. Siddhartha kämpade beslutsamt men förgäves mot det växande kastväsendet. Denne unge profetprins var ädelt uppriktig och på ett enastående sätt osjälvisk vilket i hög grad tilltalade den tidens människor. Han förringade bruket att söka individuell frälsning genom fysiskt lidande och personlig smärta. Han uppmanade sina anhängare att föra ut hans evangelium till hela världen.
Bland förvirringen och de extrema kultsederna i Indien kom Gautamas sundare och mer måttfulla läror som en uppfriskande lättnad. Han fördömde gudar, präster och deras offer, men inte heller han uppfattade den Enda Universellas personlighet. Då Gautama inte trodde på att det i människan existerade en individuell själ är det naturligt att han kämpade tappert mot den urgamla tron på själavandringen. Han gjorde ett ädelt försök att befria människorna från fruktan, att få dem att känna sig väl till mods och hemma i det stora universum, men han lyckades inte visa dem vägen till det verkliga och himmelska hemmet för de uppstigande dödliga—Paradiset—och till det allt vidsträcktare tjänandet i den eviga tillvaron.
Gautama var en verklig profet, och om han hade tagit fasta på eremiten Godads undervisning kunde han ha väckt hela Indien med den inspiration som återuppväckandet av evangeliet från Salem om frälsning genom tro hade medfört. Godad härstammade från en släkt som aldrig hade förlorat traditionerna om Melkisedeks missionärer.
I Benares grundade Gautama sin skola, och det var under dess andra verksamhetsår som en elev vid namn Bautan delgav sin lärare traditionerna från salemmissionärerna om Melkisedeks förbund med Abraham. Fastän Siddhartha inte hade någon särskilt klar uppfattning om den Universelle Fadern tog han en avancerad ställning till frälsning genom tro—enkel tro. Han kungjorde denna inställning inför sina anhängare och började sända ut sina elever i grupper om sextio för att för Indiens folk förkunna ”det glada budskapet om fri frälsning: att alla människor, höga som låga, kunde uppnå salighet genom tro på rättfärdighet och rättvisa.”
Gautamas hustru trodde på sin mans evangelium och grundade en nunneorden. Hans son efterträdde honom och gav kulten en avsevärt större spridning. Sonen förstod den nya idén om frälsning genom tro, men under sina senare år tvekade han beträffande evangeliet från Salem om gudomlig ynnest genom tro allena, och som gammal på dödsbädden var hans sista ord: ”Utarbeta er egen frälsning.”
När Gautamas evangelium om universell frälsning, utan offer, tortyr, ritualer och präster, förkunnades som bäst var det en revolutionerande och häpnadsväckande lära för sin tid. Den kom förvånansvärt nära att vara ett återupplivande av evangeliet från Salem. Den gav undsättning åt miljoner förtvivlade själar, och trots att den på ett groteskt sätt förvrängdes under senare århundraden förblir den fortfarande ett hopp för miljoner människor.
Siddhartha lärde ut långt mera sanning än vad som har fortlevt i de nutida kulter som bär hans namn. Den nutida buddhismen innehåller inte mer av Gautama Siddharthas läror än kristendomen innehåller av Jesus från Nasarets förkunnelse.