Omkring sex hundra år före Mikaels ankomst föreföll det Melkisedek, som för länge sedan hade lämnat sin köttsliga gestalt, som om renheten i hans undervisning på jorden otillbörligt äventyrades av en allmän absorbering i de äldre trosföreställningarna på Urantia. Det såg för en tid ut som om det fanns risk för att hans mission som föregångare till Mikael kunde misslyckas. Under det sjätte århundradet före Kristus, genom en ovanlig koordinering av andliga krafter som alla inte förstås ens av de planetariska övervakarna, bevittnade Urantia ett högst ovanligt framförande av mångfasetterad religiös sanning. Genom förmedling av flera människor som lärare framställdes Salemevangeliet på nytt och gavs nytt liv, och så som det då framfördes har mycket bestått ända till tiden för denna skrift.
Detta unika århundrade av andligt framåtskridande kännetecknades av stora religions‑, moral‑ och filosofilärare överallt i den civiliserade världen. I Kina var de två främsta lärarna Lao‑tse och Konfutse.
Lao‑tse byggde direkt på salemtraditionens uppfattningar när han förklarade Tao vara hela skapelsens Enda Första Orsakare. Lao var en man med en storartad andlig vision. Han lärde att ”människans eviga bestämmelse var att för evigt förenas med Tao, Gud den Högste och den Universelle Konungen”. Han förstod de yttersta orsakssammanhangen mycket ingående, ty han skrev: ”Enhet uppkommer av den Absoluta Tao, och från Enhet framträder den kosmiska Tvåfalden, och från denna Tvåfald kommer Treenigheten till, och Treenigheten är ursprungskällan till all verklighet.” ”All verklighet är ständigt i balans mellan potentialerna och aktualerna i kosmos, och dessa harmoniseras evigt av gudomlighetens ande.”
Lao‑tse framförde också, som en av de första, läran om att löna ont med gott: ”Godhet föder godhet, men för den som verkligen är god föder också ondskan godhet.”
Han lärde att den skapade återvänder till Skaparen och beskrev livet som en personlighets framträdande från de kosmiska potentialerna, medan döden var likt ett återvändande hem för denna varelses personlighet. Hans uppfattning om sann tro var ovanlig, och även han liknade den vid ”inställningen hos ett litet barn”.
Han förstod klart Guds eviga avsikt, ty han sade: ”Den Absoluta Gudomen kämpar inte men är alltid segerrik; han tvingar inte människosläktet men är alltid redo att reagera på dess sanna önskningar; Guds vilja är evig i tålmodighet och evig i oundvikligheten av dess uttryckande.” Om den sanna religionsutövaren sade han, då han uttryckte sanningen att det är mer välsignat att giva än att mottaga: ”Den goda människan strävar inte efter att hålla sanningen för sig själv utan försöker hellre förläna sina medmänniskor dessa rikedomar, ty det är sanningens förverkligande. Den Absoluta Gudens vilja bringar alltid välsignelse, aldrig förstörelse; den sant troendes uppgift är alltid att verka men aldrig att tvinga.”
Laos undervisning om icke-motstånd och den skillnad han gjorde mellan verkande och tvingande förvrängdes senare till tron på att ”inte se, göra och tänka någonting”. Lao lärde aldrig ut en sådan villfarelse, fastän hans framställning om att inte göra motstånd har varit av betydelse för vidareutvecklingen av den fredliga läggningen hos de kinesiska folken.
Den folkliga taoismen i det tjugonde århundradet på Urantia har föga gemensamt med de ädla känslorna och kosmiska uppfattningarna hos den gamle filosofen som lärde ut sanningen sådan han såg den, nämligen: att tron på den Absoluta Guden är källan till den gudomliga energi som skall omskapa världen och genom vilken människan stiger upp till andlig förening med Tao, den Eviga Gudomen och universernas Skapare‑Absolut.
Konfutse (Kung‑Fu‑tse) var en yngre samtida till Lao i det sjätte århundradets Kina. Konfutse baserade sina läror på de bättre moraltraditionerna från den gula rasens långa historia, och han påverkades också i någon mån Salem-missionärernas kvarlevande traditioner. Hans främsta arbete var en sammanställning av visa utsagor av forntida filosofer. Han avvisades som lärare under sin livstid, men hans skrifter och läror har allt sedan dess utövat ett stort inflytande i Kina och Japan. Konfutse angav en ny ton för shamanerna genom att ersätta magin med moral. Han byggde emellertid alltför väl; han gjorde ordningen till en ny fetisch, och han etablerade en sådan respekt för förfädernas seder att de fortfarande vördas vid den tid då detta skrivs.
Konfutses predikande av moral byggde på teorin om att den jordiska vägen är den förvridna skuggan av den himmelska vägen, att det sanna mönstret för civilisationen i tiden är spegelbilden av den eviga ordningen i himlen. Det potentiella gudsbegreppet i konfucianismen var nästan helt underordnat den tonvikt som lades på den Himmelska Vägen, det kosmiska mönstret.
Laos undervisning har gått förlorad för alla utom några få i Orienten, men Konfutses skrifter har allt sedan dess utgjort ränningen i kulturens moraliska väv för nästan en tredjedel av urantiaborna. Fastän Konfutses föreskrifter bevarade det bästa från det förgångna var de i viss mån skadliga för själva den kinesiska forskningsanda som hade åstadkommit de resultat som så vördades. Inflytandet från dessa lärosatser bekämpades utan framgång både genom Ch’in Shih Huang Ti’s kejserliga strävanden och genom den lära som utgick från Mo Ti, som förkunnade ett broderskap byggt inte på etisk förpliktelse utan på Guds kärlek. Han försökte återuppliva det forntida sökandet efter ny sanning, men hans undervisning misslyckades inför den kraftfulla oppositionen från Konfutses lärjungar.
Likt många andra lärare av andlighet och moral gudaförklarades till slut både Konfutse och Lao‑tse av sina anhängare under de andligt mörka tidsåldrar i Kina som inföll mellan nedgången och förvrängningen av den taoistiska tron och ankomsten av de buddhistiska missionärerna från Indien. Under dessa århundraden av andligt förfall degenererade den gula rasens religion till en ömklig teologi som vimlade av djävlar, drakar och onda andar, vilket allt var ett tecken på att rädslorna höll på att igen ta över i de oupplysta dödligas sinne. Kina som en gång gick i spetsen för människosamfundet på grund av en avancerad religion, blev sedan efter emedan det tills vidare inte lyckades göra framsteg på den sanna vägen för utveckling av det gudsmedvetande som är oundgängligt för sant framåtskridande, inte endast för den enskilda dödliga utan också för de invecklade och mångfasetterade civilisationer som kännetecknar kulturens och samhällets framsteg på en evolutionär planet i tid och rymd.