Under Melkisedeks dagar var Indien ett kosmopolitiskt land som nyligen hade kommit att politiskt och religiöst domineras av de arisk‑anditiska inkräktarna från norr och väster. Vid denna tid hade arierna spritt sig i större utsträckning endast över de norra och västra delarna av halvön. Dessa vediska nykomlingar hade fört med sig sina många stamgudar. Deras religiösa former för dyrkan hade nära anknytning till ceremoniella bruk bland deras tidigare anditförfäder däri, att fadern fortfarande fungerade som präst och modern som prästinna, och familjehärden användes alltjämt som altare.
Den vediska kulturen befann sig då i en tillväxt‑ och omvandlingsprocess under ledning av brahminkastens lärarpräster, som så småningom tog kontroll över den expanderande gudstjänstritualen. Sammansmältningen av de tidiga trettiotre ariska gudarna var på god väg när missionärerna från Salem trängde in i norra Indien.
Polyteismen bland dessa arier representerade en degenerering av deras tidigare monoteism och hade orsakats av att de hade delat sig i stamenheter där varje stam hade sin gud som vördades. Denna bakvända utveckling av den ursprungliga monoteismen och treenighetsläran från anditernas Mesopotamien genomgick en ny återföreningsprocess under de första århundradena av det andra årtusendet före Kristus. De många gudarna organiserades till en gudavärld under trefaldigt ledarskap av himlens herre Djaus pitar, atmosfärens stormige herre Indra och den trehövdade eldguden Agni, jordens herre och den rudimentära symbolen för ett tidigare treenighetsbegrepp.
Klart henoteistiska utvecklingstendenser jämnade vägen för en utvecklad monoteism. Agni, den äldsta guden, upphöjdes ofta till fader och överhuvud för hela gudavärlden. Principen för en gudom‑fader, ibland kallad Prajapati, ibland Brahma, sjönk under ytan under den teologiska strid som brahminprästerna senare utkämpade med salemlärarna. Brahman uppfattades som principen för energi‑gudomlighet som aktiverade hela den vediska gudavärlden.
Missionärerna från Salem predikade Melkisedeks ende Gud, den Högste i himlen. Denna framställning var inte helt i disharmoni med det framväxande begreppet om Fader‑Brahma som ursprunget till alla gudar, men salemläran saknade ritualer och stötte därför direkt emot brahminprästerskapets dogmer, traditioner och läror. Brahminprästerna ville aldrig acceptera den salemska läran om frälsning genom tro, Guds ynnest utan ritualistiska aktiviteter och offerceremonier.
Det faktum att Melkisedeks evangelium om förtröstan på Gud och frälsning genom tro förkastades markerade en avgörande vändpunkt för Indien. Missionärerna från Salem hade bidragit mycket till förlusten av tron på alla de urgamla vediska gudarna, men ledarna, vedalärans präster, vägrade att acceptera Melkisedeks lära om en ende Gud och en enda enkel tro.
Brahminerna sållade bland sin egen tids heliga skrifter i ett försök att bekämpa salemlärarna, och denna senare reviderade sammanställning har bevarats till nutiden som Rigveda, en av de mest forntida bland heliga böcker. Den andra, tredje och fjärde Vedan följde därefter, då brahminerna försökte kristallisera, formalisera och etablera sina gudstjänst‑ och offerritualer för den tidens folk. Till sina bästa delar är dessa skrifter jämbördiga med vilken som helst annan likartad skriftsamling när det gäller begreppsskönheten och insiktssanningen. När denna högrestående religion blev besudlad med södra Indiens tusende och åter tusende vidskepligheter, kulter och ritualer omvandlades den så småningom till det mest brokiga teologiska system som de dödliga någonsin har utvecklat. En granskning av vedaböckerna avslöjar en del av de högsta såväl som en del av de lägsta uppfattningarna som någonsin har kommit till uttryck om Gudomen.