Melkisedek fortsatte under några år att instruera sina elever och undervisa Salemmissionärerna, som sökte sig ut till alla stammar i omgivningen, i synnerhet till Egypten, Mesopotamien och Mindre Asien. Under årtiondenas lopp färdades dessa lärare allt längre från Salem och förde med sig Makiventas evangelium om tro och förtröstan på Gud.
Adamssons ättlingar, som fanns grupperade kring sjön Van, lyssnade gärna till Salemkultens hettitiska lärare. Från detta tidigare anditcentrum sändes lärare till de avlägsna regionerna både i Europa och i Asien. Missionärerna från Salem trängde igenom hela Europa, ända till de Brittiska öarna. En grupp for via Färöarna till andoniterna på Island, medan en annan genomkorsade Kina och nådde fram till japanerna på öarna i öster. De mäns och kvinnors liv och erfarenheter som vågade sig iväg från Salem, Mesopotamien och Van-sjön för att upplysa stammarna på det östra halvklotet, utgör ett heroiskt kapitel i människosläktets annaler.
Uppgiften var så stor och stammarna så efterblivna att resultaten var vaga och obestämda. Från en generation till en annan fick evangeliet från Salem fotfäste här och var, men med undantag för Palestina kunde idén om en ende Gud aldrig vinna fortgående understöd bland en hel stam eller ett helt folk. Långt före Jesu ankomst hade de forna Salemmissionärernas läror allmänt sjunkit ned i de äldre och mera allmänt spridda vidskepelserna och trosföreställningarna. Melkisedeks ursprungliga evangelium hade nästan helt absorberats av tron på den Stora Modern, på Solen eller uppgått i andra forntida kulter.
Det är svårt för er som idag har boktryckarkonstens fördelar att tillgå att förstå hur svårt det var att bevara sanning under dessa forna tider; hur lätt det var att förlora en ny lära ur sikte från en generation till en annan. Den nya läran hade alltid en tendens att införlivas med den äldre samlingen av religiösa läror och magiska riter. En ny uppenbarelse besudlas alltid av de äldre evolutionära trosuppfattningarna.