Fastän det må vara ett misstag att tala om ett ”utvalt folk” är det inget fel att tala om Abraham som en utvald individ. Melkisedek lade verkligen på Abraham ansvaret att hålla vid liv sanningen om den ende Guden till åtskillnad från den förhärskande tron på flera gudomar.
Valet av Palestina som plats för Makiventas aktiviteter grundade sig till en del på önskan att etablera kontakt med någon människofamilj med potential för ledarskap. Vid tiden för Melkisedeks inkarnation fanns det på jorden många familjer som var precis lika väl redo att ta emot salemläran som Abrahams familj. Det fanns lika väl begåvade familjer bland de röda människorna, de gula människorna och bland anditernas efterkommande väster- och norrut. Återigen var dock ingen av dessa trakter så gynnsamt belägen med tanke på Mikaels senare framträdande på jorden som den östra kusten av Medelhavet. Melkisedeks mission i Palestina och Mikaels senare framträdande bland hebréerfolket bestämdes till inte obetydlig del av geografin, av det faktum att Palestina låg centralt med hänsyn till den då existerande handeln, samfärdseln och civilisationen i världen.
Under en längre tid hade de konkursförvaltande Melkisedekarna iakttagit Abrahams förfäder, och de såg med förtröstan fram emot att det i en viss generation skulle uppkomma ättlingar kännetecknade av intelligens, initiativkraft, skarpsinnighet och ärlighet. Barnen till Tera, Abrahams far, uppfyllde i alla avseenden dessa förväntningar. Det var denna möjlighet till kontakt med de mångsidiga barnen till Tera som åtskilligt bidrog till att Makiventa framträdde i Salem och inte i Egypten, Kina, Indien eller bland de norra stammarna.
Tera och hela hans familj hade halvhjärtat omvänt sig till salemreligionen som hade predikats i Kaldén. De fick höra om Melkisedek genom Ovids predikningar, en fenicisk lärare som förkunnade salemlärorna i Ur. De lämnade Ur i avsikt att bege sig direkt till Salem, men Nahor, Abrahams bror, var föga entusiastisk då han inte hade träffat Melkisedek och övertalade dem att stanna i Haran. Det dröjde länge efter deras ankomst till Palestina innan de var villiga att förstöra alla de husgudar som de hade fört med sig. De var långsamma med att ge upp Mesopotamiens många gudar för Salems ende Gud.
Några veckor efter det att Abrahams far Tera hade dött sände Melkisedek en av sina elever, hettiten Jaram, med följande inbjudan till både Abraham och Nahor: ”Kom till Salem där ni skall få höra vår undervisning i sanningen om den evige Skaparen, och i de upplysta efterkommande till er två bröder skall hela världen bli välsignad.” Nu hade Nahor inte helt accepterat Melkisedeks evangelium. Han stannade kvar och byggde upp en stark stadsstat som bar hans namn, men Abrahams brorson Lot bestämde sig för att ge sig av tillsammans med sin farbror till Salem.
Då de hade kommit till Salem valde Abraham och Lot ett fäste bestående av kullar nära staden där de kunde försvara sig mot de många överraskningsattackerna från rövarbanden i norr. Vid denna tid företog hettiterna, assyrierna, filistéerna och andra folkgrupper ständiga plundringståg mot stammarna i mellersta och södra Palestina. Från sitt fäste bland kullarna gjorde Abraham och Lot ofta återkommande pilgrimsfärder till Salem.
Inte länge efter det att de hade etablerat sig nära Salem färdades Abraham och Lot till Nildalen för att införskaffa livsmedel, ty det rådde då torka i Palestina. Under sin korta vistelse i Egypten fann Abraham en avlägsen släkting på Egyptens tron, och hos denna kung tjänade han som befälhavare för två mycket lyckade militära expeditioner. Under senare delen av sin vistelse vid Nilen bodde han och hans hustru Sara vid hovet, och vid avfärden från Egypten gavs han en del av krigsbytet från sina fälttåg.
Det fordrade en stor beslutsamhet av Abraham att avstå från hedersbetygelserna vid det egyptiska hovet och återvända till det mera andliga arbete som stöddes av Makiventa. Men Melkisedek vördades även i Egypten, och när hela berättelsen framlades för faraon uppmuntrade denne starkt Abraham att återvända och fullfölja sina löften i anslutning till salemprojektet.
Abraham hade kungaambitioner och på vägen tillbaka från Egypten framlade han sin plan för Lot om att erövra hela Kanan och lägga dess folk under Salems välde. Lot lutade mera åt affärer, och efter en senare oenighet begav han sig till Sodom för att ägna sig åt handel och boskapsskötsel. Lot gillade varken det militära livet eller herdelivet.
Då Abraham återvände med sin familj till Salem började han utveckla sina militära projekt. Han erkändes snart som civilhärskare i området kring Salem och hade ingått ett förbund med sju närbelägna stammar under sitt ledarskap. Melkisedek hade verkligen stora svårigheter att hålla tillbaka Abraham som brann av iver att dra ut och med svärd föra samman de angränsande stammarna för att de sålunda snabbare måtte få kunskap om sanningarna i Salem.
Melkisedek upprätthöll fredliga relationer med alla de omgivande stammarna. Han var inte militaristisk och blev aldrig angripen av någon av de arméer som drog fram och tillbaka. Han var helt villig till att Abraham skulle utarbeta en sådan försvarsstrategi för Salem som senare också förverkligades, men han godkände inte sin elevs ambitiösa erövringsplaner; därför inträffade ett vänskapligt avbrytande av deras förbindelse och Abraham flyttade över till Hebron för att där etablera sin militära huvudstad.
På grund av sin nära förbindelse med den vida berömde Melkisedek hade Abraham ett stort övertag över de omgivande småkungarna. De vördade alla Melkisedek och fruktade oskäligt Abraham. Abraham visste om denna rädsla och inväntade endast ett lägligt tillfälle att anfalla sina grannar, och denna förevändning kom när några av dessa härskare dristade sig att plundra hans brorson Lots egendom. Denne brorson levde i Sodom. Då Abraham fick höra om detta ryckte han fram i spetsen för sina sju förbundsstammar mot fienden. Hans egen livvakt på 318 man verkade som officerare för den armé på över 4000 man som gick till anfall vid detta tillfälle.
När Melkisedek hörde om Abrahams krigsförklaring gav han sig iväg för att avråda honom men nådde upp sin tidigare lärjunge först när denne återvände segerrik från slaget. Abraham insisterade på att Salems Gud hade gett honom seger över hans fiender och framhärdade i att ge en tiondedel av sitt krigsbyte till Salems statskassa. Den övriga nittio procenten överförde han till sin huvudstad i Hebron.
Efter denna strid i Siddim blev Abraham ledare för ett andra förbund av elva stammar och betalade inte endast tionde till Melkisedek utan såg också till att alla andra i den trakten gjorde lika. Hans diplomatiska köpslående med kungen av Sodom samt den rädsla som allmänt hystes för honom ledde till att kungen av Sodom och andra anslöt sig till Hebrons militära förbund. Abraham var verkligen på god väg att bygga upp en mäktig stat i Palestina.