Det var 1973 år före Jesu födelse som Makiventa utgavs till människoraserna på Urantia. Hans ankomst var inte spektakulär. Hans materialisering bevittnades inte av människoögon. Han sågs för första gången av en dödlig människa den minnesrika dag då han trädde in i tältet till Amdon, en kaldeisk boskapsuppfödare av sumeriskt ursprung. Förkunnelsen av hans uppdrag ingick i det enkla uttalande som han gjorde inför denne herde: ”Jag är Melkisedek, präst åt El Eljon, den Högste, den enaste och ende Guden.”
När herden hade återhämtat sig från sin förvåning och sedan han hade överhopat denna främling med många frågor bjöd han Melkisedek att äta kvällsvard med sig, och detta var för första gången under Makiventas långa universumliv som han intog materiell föda, den sorts näring som skulle hålla honom vid liv under hela hans nittiofyra år som materiell varelse.
Den kvällen medan de talade med varandra ute under stjärnorna, inledde Melkisedek sitt missionsuppdrag med att uppenbara sanningen om Guds verklighet, då han i ett svep med armen vände sig till Amdon och sade: ”El Eljon, den Högste, är den gudomliga skaparen av himlavalvets stjärnor och även av själva denna jord där vi lever, och han är också himlens högste Gud.”
Inom några år hade Melkisedek samlat en skara elever omkring sig, lärjungar och troende som bildade kärnan i det senare samhälle som kallades Salem. Han var snart känd över hela Palestina som präst åt El Eljon, den Högste, och som den vise i Salem. Bland en del av de omgivande stammarna talade man ofta om honom som Salems schejk eller kung. Salem var den plats som efter Melkisedeks försvinnande blev staden Jebus, senare kallad Jerusalem.
Till utseendet liknade Melkisedek de då blandade noditerna och sumererna. Han var ungefär hundra åttio centimeter lång och hade en imponerande hållning. Han talade kaldeiska och ett halvt dussin andra språk. Han klädde sig ungefär som kananiternas präster utom att han på bröstet bar ett emblem med tre koncentriska cirklar, Satanias symbol för Paradistreenigheten. Under loppet av hans omvårdnadsverksamhet kom de tre koncentriska cirklarnas tecken att anses som så heligt av hans anhängare att de aldrig vågade använda det, och efter några få generationer hade det snart glömts bort.
Fastän Makiventa levde så som människorna lever i denna värld gifte han sig aldrig, och inte heller kunde han ha lämnat avkomma på jorden. Fastän hans fysiska kropp liknade manskroppen hörde den i verkligheten till samma klass som de speciellt konstruerade kroppar som användes av de hundra materialiserade medlemmarna av Prins Caligastias stab, utom att den inte hade livsplasma från någon människoras. Inte heller fanns livets träd tillgängligt på Urantia. Om Makiventa hade stannat på jorden för en längre tid skulle hans fysiska mekanism så småningom ha förfallit, men han fullföljde sin utgivningsmission inom nittiofyra år, långt innan hans materiella kropp hade börjat förvittra.
Denne inkarnerade Melkisedek erhöll en Tankeriktare som dvaldes i hans övermänskliga personlighet som en ledsagare i tiden och en rådgivare i köttet, och som sålunda fick den erfarenhet av och praktiska introduktion till problemen på Urantia och till tekniken att bebo en inkarnerad Son, att det blev möjligt för denna Faderns ande att så tappert verka i människosinnet hos den senare Gudssonen, Mikael, när han framträdde på jorden i det dödliga köttets gestalt. Detta är den enda Tankeriktare som någonsin har verkat i två sinnen på Urantia, men båda sinnena var gudomliga såväl som mänskliga.
Under sin köttsliga inkarnation hade Makiventa full kontakt med sina elva kolleger i den planetariska förmyndarkåren, men han kunde inte kommunicera med andra klasser av himmelska personligheter. Bortsett från de konkursförvaltande Melkisedekarna hade han inte mera kontakt med övermänskliga intelligenser än en människa.