Den uppenbarade sanningen hotades av utplåning under de årtusenden som följde efter det att den adamiska missionen på Urantia hade misslyckats. Fastän människoraserna gjorde framsteg intellektuellt höll de långsamt på att andligen förlora mark. Omkring år 3000 f.Kr. hade uppfattningen om Gud blivit mycket dimmig i människornas sinnen.
De tolv konkursförvaltande Melkisedekarna kände till Mikaels förestående utgivning på deras planet, men de visste inte hur snart den skulle ske, därför sammankom de till ett högtidligt rådslag och anhöll hos de Högste i Edentia om att åtgärder måtte vidtas för att hålla sanningens ljus levande på Urantia. Denna anhållan avslogs med påbudet att ”skötseln av angelägenheterna på 606 i Satania ligger helt i Melkisedek-förmyndarnas händer”. Konkursförvaltarna vädjade då till Melkisedekfadern om hjälp, men de fick endast budet att de skulle fortsätta att hålla sanningen vid liv på det sätt som de själva såg bäst ”tills en Gåvoson anländer” som ”skulle rädda de planetariska titlarna från förverkande och osäkerhet”.
Det var som följd av att de så fullständigt hade satts att förlita sig på sina egna resurser som Makiventa Melkisedek, en av de tolv konkursförvaltarna, erbjöd sig att göra något som hade gjorts endast sex gånger i Nebadons historia: att personalisera sig på jorden som en tillfällig människa i världen, att utge sig som en världsomvårdande Nödfallsson. Tillstånd till detta äventyr gavs av myndigheterna i Salvington, och den faktiska inkarnationen av Melkisedek fullbordades nära den plats som skulle bli staden Salem i Palestina. Hela åtgärden med att materialisera denne Melkisedekson genomfördes av de planetariska konkursförvaltarna i samverkan med Livsbärarna, vissa av de Ledande Fysiska Övervakarna och andra himmelska personligheter bosatta på Urantia.