Religionen är den mest rigida och obevekliga av människans alla institutioner, men den anpassar sig dock så småningom när samhället förändras. Till slut återspeglar utvecklingsreligionen de föränderliga sedvänjorna, som i sin tur kan ha påverkats av uppenbarelsereligion. Långsamt och säkert, men motvilligt, följer religionen (dyrkan) i släptåg efter visdomen—kunskap styrd av erfarenhetsmässigt förnuft och upplyst av gudomlig uppenbarelse.
Religionen klänger sig fast vid sedvänjorna. Det som var är forntida och förmodas vara heligt. Av denna och ingen annan orsak bibehölls stenverktygen långt in i brons- och järnåldern. Detta uttalande finns upptecknat: ”Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke bygga det av huggen sten; ty om du rör vid stenen med din mejsel så orenar du den.” Ännu idag tänder hinduerna sina altareldar genom att använda ett primitivt elddon. Under utvecklingsreligionens gång har det nya alltid ansetts vara vanhelgande. Sakramentet får inte bestå av nya och tillverkade livsmedel utan av den mest primitiva föda: ”Köttet skall vara stekt på eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.” Alla typer av sociala seder och även rättsförfarandena håller sig till de gamla formerna.
När den moderna människan förundrar sig över att de olika religionernas heliga skrifter innehåller så mycket som kan anses anstötligt, bör hon betänka att gångna generationer har varit rädda för att eliminera sådant som deras förfäder har hållit heligt och helgat. En hel del av det som en generation kan se som anstötligt har föregående generationer ansett vara en del av sina accepterade sedvänjor, rentav godkända religiösa ritualer. En ansenlig mängd religiösa motsättningar har orsakats av de ständiga försöken att förlika gamla men motbjudande seder och bruk med nyligen uppkommet förnuft, att finna rimliga teorier som skulle berättiga forntida och föråldrade seder att bevaras som en del av trosläran.
Det är emellertid endast dumt att försöka sig på ett alltför plötsligt accelererande av den religiösa tillväxten. Ett folk eller en nation kan från en avancerad religion tillgodogöra sig endast det som någotsånär överensstämmer med och motsvarar dess nuvarande utvecklingsnivå och dess anpassningsförmåga. Sociala, klimatiska, politiska och ekonomiska förhållanden har alla betydelse för bestämmandet av den religiösa utvecklingens riktning och framsteg. Samhällsmoralen bestäms inte av religionen, dvs. av utvecklingsreligionen; snarare bestäms religionsformerna av den rasliga moralen.
Människosläktena accepterar endast ytligt en främmande och ny religion. I själva verket anpassar de den till sina sedvänjor och sitt gamla sätt att tro. Detta illustreras väl av exemplet med en viss nyzeeländsk stam vars präster, sedan de till namnet hade antagit kristendomen, påstod att de från Gabriel hade fått direkta uppenbarelser som innebar att denna samma stam hade blivit Guds utvalda folk och som föreskrev att de tillåts fritt ägna sig åt lösa sexuella förbindelser och talrika andra av sina gamla och klandervärda seder. Omedelbart gick alla de nyligen omvända kristna över till denna nya och mindre fordrande form av kristendom.
Religionen har vid en eller annan tid sanktionerat alla slags motstridiga och inkonsekventa beteenden, under någon tid godkänt praktiskt taget allt det som nu anses som omoraliskt eller syndigt. Samvetet, utan erfarenhetens lärdom och förnuftets hjälp, har aldrig varit och kan aldrig vara en trygg och ofelbar guide för människans beteende. Samvetet är inte en gudomlig röst som talar till människans själ. Det är endast totalsumman av det moraliska och etiska innehållet i sedvänjorna under det pågående utvecklingsskedet. Det företräder helt enkelt det som mänskligt sett är den idealiska reaktionen under givna omständigheter.