När barnet först lär sig att använda språket är det benäget att tänka högt, att uttrycka sina tankar i ord även om ingen är närvarande som skulle höra dem. Då den skapande fantasin framträder visar det en tendens att diskutera med inbillade kamrater. Sålunda söker det knoppande jaget umgås med ett fiktivt alter ego. På detta sätt lär sig barnet tidigt att omvandla sina monologkonversationer till skendialoger i vilka detta alter ego svarar på barnets verbala tankar och uttryckta önskningar. En mycket stor del av en vuxen människas tänkande sker mentalt i form av konversation.
Den tidiga och primitiva formen av bön påminde mycket om den nutida toda-stammens halvmagiska recitationer, böner som inte riktas till någon speciell mottagare. Uppkomsten av tanken om ett alter ego tenderar dock att utveckla sådana sätt att be till dialogtypen av kommunikation. Med tiden upphöjs föreställningen om detta alter ego till en högre gudomlig värdighet, och bönen som ett uttryck för religionen har därmed uppkommit. Genom många faser och under långa tidsåldrar måste denna primitiva typ av bedjande utvecklas innan den når den intelligenta och sant etiska bönens nivå.
Så som alter egot uppfattas av på varandra följande generationer av bedjande dödliga utvecklas det genom vålnader, fetischer och andar till polyteistiska gudar och slutligen till den ende Guden, en gudomlig varelse som förkroppsligar det bedjande jagets högsta ideal och ädlaste strävanden. Sålunda fungerar bönen som det starkaste uttrycket för religionen vid bevarandet av de högsta värdena och idealen hos dem som ber. Från det ögonblick då föreställningen om ett alter ego uppkommer ända tills uppfattningen om en gudomlig och himmelsk Fader framträder, är bönen alltid ett samhällsanpassande, moralhöjande och förandligande förfarande.
Den enkla bönen baserad på tro visar på en mäktig utveckling i människans erfarenhet, varvid de forntida samtalen med alter egot, den primitiva religionens fiktiva symbol, har upphöjts till nivån för gemenskap med den Infinites ande och till ett äkta medvetande om verkligheten av den evige Guden och Paradisfadern för all intelligent skapelse.
Vid sidan av allt som i böneupplevelsen står över jaget bör man minnas att etisk bön är ett ypperligt sätt att höja ens ego och stärka sig själv för ett bättre liv och en högre måluppnåelse. Bönen får människoegot att söka hjälp från båda hållen: materiell hjälp från det undermedvetnas reservoar av dödligas erfarenhet, inspiration och ledning från det övermedvetnas gränsområden för det materiellas kontakt med det andliga, med Mysterieledsagaren.
Bönen har alltid varit och kommer alltid att förbli en tvåfaldig mänsklig erfarenhet: ett psykologiskt förfarande i förening med en andlig teknik. Dessa bönens två funktioner kan aldrig helt särskiljas.
En upplyst bön måste erkänna inte endast en yttre och personlig Gud utan också en inre och opersonlig Gudom, Riktaren i människans inre. Det är alldeles lämpligt att människan när hon ber bör sträva efter att fatta begreppet om den Universelle Fadern i Paradiset; men ett effektivare förfarande, för de flesta praktiska ändamål, är att återgå till uppfattningen om ett närstående alter ego, just så som det primitiva sinnet brukade göra, och att sedan inse att idén om detta alter ego har utvecklats från enbart en fiktion till den sanning att Gud bor i den dödliga människan som Riktarens faktiska närvaro, så att människan kan tala, så att säga, ansikte mot ansikte med ett verkligt, genuint och gudomligt alter ego som bor i henne och som är den levande Gudens, den Universelle Faderns, uttryckliga närvaro och väsen.