Det väsentliga i ritualen är fulländningen i dess utförande. Bland vildarna måste den utövas med exakt precision. Endast när ritualen utförts på rätt sätt har ceremonin betvingande makt över andarna. Om ritualen är felaktig väcker den endast gudarnas ilska och missnöje. Eftersom människans långsamt evolverande sinne uppfattade ritualens teknik som den avgörande faktorn för dess effektivitet, var det därför ofrånkomligt att forntidens schamaner förr eller senare skulle utvecklas till ett prästerskap som var tränade att leda det ytterst noggranna utförandet av ritualen. Så har ändlösa ritualer i tiotusentals år hämmat samhället och förbannat civilisationen, en outhärdlig börda för varje handling i livet, för människosläktets varje företag.
Ritualen är ett förfarande som helgar seden. Ritualen skapar och bibehåller myter såväl som bidrar till bevarandet av sociala och religiösa seder. Ritualen själv, å andra sidan, har fått sitt upphov av myterna. Ofta är ritualerna först sociala, sedan blir de ekonomiska och till slut får de helgden och värdigheten av religiöst ceremoniel. Ritualen kan i sin tillämpning vara personlig eller gruppbaserad, eller båda, såsom illustreras av bön, dans och drama.
Ord blir en del av ritualen, liksom användningen av termerna amen och selah. Vanan att svära, hädandet, representerar en prostitution av en tidigare ritualistisk upprepning av heliga namn. Pilgrimsfärder till heliga platser är en mycket gammal ritual. Ritualen växte härnäst ut till invecklade renings-, tvagnings- och helgelseceremonier. Upptagningsceremonierna till de primitiva stammarnas hemliga sällskap var i själva verket en primitiv religiös rit. Sättet att dyrka i de gamla mysteriekulterna var ett enda långt framförande av ansamlad religiös ritual. Ritualen utvecklade sig till sist till de nutida typerna av sociala ceremonier och religionsutövningar, gudstjänster som omfattar bön, sång, responsorisk läsning och andra enskilda och gruppbaserade andliga övningar.
Prästerna utvecklades från schamaner vidare genom orakel, siare, sångare, dansare, vädermakare, väktare av religiösa reliker, tempelväktare och spåmän till ställningen som faktiska ledare av religionsutövningen. Till slut blev ämbetet ärftligt; en bestående prästkast uppkom.
Då religionen utvecklades började prästerna specialisera sig enligt inneboende talang eller speciella preferenser. En del blev sångare, andra bedjare, och ytterligare andra offerförrättare; senare kom oratorerna—predikanterna. När religionen blev institutionaliserad hävdade dessa präster att de ”hade nycklarna till himmelriket”.
Prästerna har alltid försökt göra intryck på och väcka vördnad hos vanligt folk genom att utföra den religiösa ritualen på ett forntida språk och genom diverse magiska gester så förbrylla religionsutövarna att deras egen fromhet och auktoritet höjs. Den stora faran i allt detta är att ritualen tenderar att bli en ersättning för religionen.
Prästerskapet har gjort mycket för att fördröja den vetenskapliga utvecklingen och hindra det andliga framåtskridandet, men prästerna har bidragit till att stabilisera civilisationen och höja vissa former av kultur. Många nutida präster har upphört att fungera som ledare för ritualen för dyrkandet av Gud och vänt sitt intresse mot teologin—försöket att definiera Gud.
Det skall inte förnekas att prästerna har varit en kvarnsten kring halsen på människosläkterna, men de sanna religiösa ledarna har varit ovärderliga för att visa vägen till högre och bättre realiteter.
[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.