Andebesvärjelse var ett mycket noggrant och högst komplicerat förfarande, jämförbart med nutida kyrkoritualer utförda på ett uråldrigt språk. Människosläktet sökte mycket tidigt efter övermänsklig hjälp, efter uppenbarelse; och människorna trodde att schamanen faktiskt fick sådana uppenbarelser. Fastän schamanerna utnyttjade suggestionens stora kraft i sitt arbete, var det nästan utan undantag fråga om negativ suggestion; först helt nyligen har den positiva suggestionens teknik tagits i bruk. Redan i den tidiga utvecklingen av sitt yrke började schamanerna specialisera sig på sådana områden som att åstadkomma regn, bota sjukdomar och utreda brott. Att bota sjukdomar var emellertid inte den främsta uppgiften för en schamanistisk medicinman; den var närmast att känna till och behärska livets osäkerhetsfaktorer.
Forntidens svartkonst—både den religiösa och den världsliga—kallades vitkonst när den utövades av antingen präster, siare, schamaner eller medicinmän. Utövarna av svartkonst kallades trollkarlar, magiker, förtrollare, häxor, tjusare, andebesvärjare, taskspelare och spåmän. Med tiden blev alla sådana föregivna kontakter med det övernaturliga klassificerade antingen som häxeri eller schamanism.
Häxeriet omfattade den magi som utfördes av tidigare, irreguljära och icke-erkända andar; schamanismen gällde mirakel som utfördes av reguljära andar och av gudar som stammen erkände. Under senare tider associerades häxorna med djävulen, och sålunda var scenen färdig för de många relativt sentida uttrycken för religiös intolerans. Häxeriet var en religion hos många primitiva stammar.
Schamanerna trodde mycket på slumpens uppgift som uppenbarare av andarnas vilja; de kastade ofta lott för att fatta ett beslut. Exempel på nutida kvarlevor av denna förkärlek för att kasta lott är inte endast de många slumpbetonade spelen utan också de välkända räkneramsorna. En gång måste den person som blev uträknad dö; nu är han endast den i någon barnslig lek. Det som var en allvarlig sak för de primitiva tidernas människor har fortlevt som en förströelse för nutida barn.
Medicinmännen satte stor tilltro till tecken och omen, sådana som ”När du hör ljudet av ett susande i mullbärsträdens toppar, då skall du skynda iväg”. Mycket tidigt i människosläktets historia riktade schamanerna sitt intresse mot stjärnorna. Primitiv astrologi var en världsomfattande tro och trosutövning. Drömtydning fick också en omfattande spridning. Efter allt detta framträdde snart de lynniga kvinnliga schamaner som försäkrade att de kunde kommunicera med de avlidnas andar.
Fastän regnmakarna eller väderschamanerna har sitt ursprung i den avlägsna forntiden har de funnits i alla tider sedan dess. En svår torka betydde döden för forna tiders jordbrukare; väderkontrollen var förknippad med mycken forntida magi. Den civiliserade människan har fortfarande vädret som allmänt samtalsämne. Forntidens folk trodde alla på schamanens förmåga att åstadkomma regn, men det var brukligt att döda honom när han misslyckades, om han inte kunde ge en godtagbar förklaring till misslyckandet.
Gång på gång förvisade de romerska kejsarna astrologerna, men de kom ständigt tillbaka på grund av den folkliga tron på deras förmåga. De kunde inte drivas iväg, och ännu under femtonhundratalet e.Kr. var den västerländska kyrkans och statens ledare astrologins beskyddare. Tusentals förment intelligenta människor tror fortfarande att man kan födas under inflytandet av en lycko- eller olycksbringande stjärna, att himlakroppars läge i förhållande till varandra bestämmer utgången av olika jordiska företag. Spågummorna besöks fortfarande av de godtrogna.
Grekerna trodde att oraklens svar var ändamålsenliga, kineserna använde magi som skydd mot demoner, schamanismen blomstrade i Indien, och den utövas fortfarande öppet i Centralasien. Först nyligen har man upphört med schamanismen i en stor del av världen.
Från tid till annan framträdde sanna profeter och lärare som fördömde och avslöjade schamanismen. Även den röda människan, som håller på att försvinna, hade en sådan profet under de senaste hundra åren, nämligen en shawnee, Tenskwatawa, som förutsade 1806 års solförmörkelse och fördömde den vita människans laster. Många sanna lärare har framträtt bland de olika stammarna och folkslagen under den evolutionära historiens många och långa tidsåldrar. De kommer fortsättningsvis att framträda för att utmana de schamaner och präster som under någon tidsålder motarbetar allmän utbildning och försöker hindra det vetenskapliga framåtskridandet.
På många sätt och med bedrägliga metoder lade de forntida schamanerna grunden till sitt rykte som Guds röst och försynens beskyddare. De bestänkte de nyfödda med vatten och gav dem namn; de omskar pojkarna. De ledde alla begravningsceremonier, och de förkunnade vederbörligen de avlidnas trygga ankomst till andelandet.
Schamanprästerna och medicinmännen blev ofta mycket förmögna som följd av de olika avgifter som de samlade och som skenbart var offer till andarna. Det var inte ovanligt att en schaman samlade praktiskt taget stammens hela materiella rikedom i sina händer. Då en förmögen man dog var det brukligt att dela hans egendom jämnt mellan schamanen och något offentligt projekt eller välgörenhetsändamål. Denna sed förekommer fortfarande i vissa delar av Tibet, där hälften av den manliga befolkningen hör till denna klass av icke-producerande individer.
Schamanerna klädde sig väl och hade vanligen ett antal hustrur. De var den ursprungliga aristokratin som var befriade från att följa alla de begränsningar som gällde för stammen. De var ofta lågtstående till sitt sinne och sin moral. De undertryckte sina rivaler genom att stämpla dem som häxor eller trollkarlar, och mycket ofta fick de ett sådant inflytande och en sådan makt att de kunde dominera hövdingarna eller kungarna.
Den primitiva människan såg schamanen som ett nödvändigt ont; hon fruktade men älskade honom inte. Människan under forna tider hade respekt för kunskapen; hon höll visdomen i ära och belönade den. Schamanen var mest en bedragare, men vördnaden för schamanismen belyser på ett utmärkt sätt det värde som man satte på visdomen under människosläktets utveckling.