Offerhelgad återlösning och tempelprostitution var i själva verket modifikationer av människooffrandet. Därefter kom skenoffrandet av döttrar. Denna ceremoni bestod av åderlåtning med invigning till livslång jungfrudom och var en moralisk reaktion mot den tidigare tempelprostitutionen. Under mer närliggande tider var det jungfrur som vigde sig till tjänsten att vårda de heliga tempeleldarna.
Människorna kom till slut på idén att offrandet av någon del av kroppen kunde ersätta det tidigare offrandet av hela människan. Fysisk lemlästning ansågs också vara en acceptabel ersättning. Hår, naglar, blod och även finger och tår offrades. Den senare och så gott som överallt förekommande forntida omskärelseriten var en vidareutveckling av delofferkulten; den var enbart en offerhandling, ingen tanke på hygien anslöt sig till den. Männen omskars, kvinnorna gjorde hål i sina öron.
Senare blev det sed att binda ihop fingrar i stället för att hugga av dem. Att raka huvudet och att klippa håret var likaså former av religiös hängivelse. Att kastrera till eunuck var först en modifikation av människooffrandets idé. Att göra hål i näsa och läppar förekommer fortfarande i Afrika, och tatuerandet är en artistisk utveckling av det tidigare primitiva sargandet av kroppen.
Offerseden blev slutligen, som ett resultat av mer avancerad undervisning, sammankopplad med förbundsidén. Äntligen kunde man föreställa sig att gudarna ingick verkliga avtal med människan. Detta var ett betydande steg vid stabiliserandet av religionen. Lagen, ett förbund, trädde i stället för tur, rädsla och vidskepelse.
Människan kunde aldrig ens drömma om att ingå ett avtal med Gudomen förrän hennes begrepp om Gud hade nått upp till den nivå där universums övervakare sågs som tillförlitliga. Människans tidigaste uppfattning om Gud var så människoliknande att hon inte kunde tänka sig en tillförlitlig Gudom förrän hon själv hade blivit relativt tillförlitlig, moralisk och etisk.
Idén att ingå ett förbund med gudarna fick dock till slut fotfäste. Den evolutionära människan förvärvade slutligen en sådan moralisk värdighet att hon vågade köpslå med sina gudar. Så utvecklades offerverksamheten så småningom till det spel där människan filosofiskt köpslår med Gud. Allt detta innebar ett nytt sätt att försäkra sig mot dålig tur, eller snarare ett bättre förfarande att köpa sig en säkrare framgång. Tro inte att dessa forna tiders offer var en fri gåva till gudarna, ett spontant offrande av tacksamhet eller tacksägelse; de var inte uttryck för en sann gudsdyrkan.
De primitiva formerna av bön var ingenting annat än ett köpslående med andarna, en ordväxling med gudarna. Bönen var ett slags byteshandel där vädjan och övertalning ersattes med någonting mera gripbart och dyrbart. Handeln som utvecklades bland människoraserna hade inpräglat handelns anda hos människorna och utvecklat slugheten vid byteshandel. Nu började dessa drag framträda i människans sätt att dyrka. Så som en del människor var bättre handelsmän än andra, så ansågs en del vara bättre bedjare än andra. En rättfärdig mans bön värderades högt. En rättfärdig man var en som hade utjämnat alla konton med andarna, en som hade utfört varje rituell skyldighet gentemot gudarna.
Bönen under de första tiderna var knappast en form av gudsdyrkan; det var en köpslående anhållan om hälsa, rikedom och liv. I många avseenden har bönerna inte förändrats under tidsåldrarnas förlopp. De läses fortfarande ur böcker, reciteras formellt och skrivs ut för att placeras på hjul och hängas i träd där vindens fläktar besparar människan besväret att offra sin egen andedräkt.