De moderna idéerna om den tidiga kannibalismen är helt felaktiga; kannibalism var en del av sedvänjorna i det tidiga samhället. Fastän kannibalismen traditionellt är horribel för den nutida civilisationen, var den en del av den sociala och religiösa strukturen i det primitiva samhället. Gruppens intressen dikterade utövandet av kannibalism. Den utvecklades av nödvändighetens tvång och bestod på grund av slaveriet under vidskepelse och okunskap. Det var fråga om en social, ekonomisk, religiös och militär sed.
Människan under de första tiderna var kannibal; hon gillade människokött och därför offrade hon det som en födogåva till andarna och till sina primitiva gudar. Eftersom vålnadsandarna endast var modifierade människor, och eftersom föda var det som människan mest hade behov av, så måste föda likaså vara det som en ande hade det största behovet av.
Kannibalism förekom en gång så gott som överallt bland de evolverande raserna. Sangikerna var alla människoätare, men ursprungligen var andoniterna det inte, inte heller noditerna och adamiterna; inte heller var anditerna människoätare förrän de hade blivit storligen uppblandade med de evolutionära raserna.
Smaken för människokött ökar. Sedan ätandet av människokött hade fått sin början av hunger, vänskap, hämnd eller religiös ritual fortgick det och blev till vanemässig kannibalism. Människoätandet hade fått sin början av brist på föda, fastän detta sällan var den underliggande orsaken. Eskimåerna och de första andoniterna var emellertid sällan kannibaler, utom i tider av hungersnöd. De röda människorna—i synnerhet i Centralamerika—var kannibaler. Det var en gång allmän sed för mödrarna under de primitiva tiderna att döda och äta sina egna barn för att återvinna de krafter de hade förlorat vid barnafödandet, och i Queensland dödas och uppäts det första barnet fortfarande ofta. Helt nyligen har många afrikanska stammar avsiktligt tillgripit kannibalism som en krigsåtgärd, ett slags förskräcklighet att terrorisera sina grannar med.
En del kannibalism uppkom av att en gång högrestående släkten degenererade, men den förekom främst bland de evolutionära raserna. Människoätandet började vid en tid då människorna hyste intensiva och bittra känslor mot sina fiender. Att äta människokött blev del av en högtidlig hämndceremoni. Man trodde att en fiendes vålnad på detta sätt kunde förintas eller förenas med ätarens vålnadssjäl. Det var en gång en utbredd tro att trollkarlarna fick sina krafter av att äta människokött.
Vissa grupper av människoätare brukade konsumera endast medlemmar av sin egen stam, en föregiven andlig inavel som antogs stärka samhörigheten inom stammen. De åt också fiender som hämnd, för att lägga beslag på deras styrka. Det ansågs vara en ära för en väns eller stamfrändes själ om hans kropp åts upp, medan det endast var ett rättvist straff för en fiende att sålunda sluka honom. Vildens sinne gjorde inga anspråk på att vara konsekvent.
Bland vissa stammar önskade de ålderstigna föräldrarna att deras barn åt upp dem. Bland andra var det sed att avstå från att äta nära släktingar; deras kroppar såldes eller byttes mot främlingars. Det fanns en betydande handel med kvinnor och barn som hade götts för att slaktas. När sjukdom eller krig inte lyckades begränsa folkmängden åts överskottet helt enkelt upp.
Kannibalismen har så småningom försvunnit på grund av följande omständigheter:
1. Den blev ibland en samhällelig ceremoni, ett erkännande av det kollektiva ansvaret för att en stamfrände hade fått dödsstraffet. Blodskulden upphör att vara ett brott när alla—hela samhället—har del i den. Den sista kannibalismen i Asien bestod av detta ätande av avrättade brottslingar.
2. Den blev mycket tidigt en religiös ritual, men ökad rädsla för vålnaderna ledde inte alltid till en minskning av människoätandet.
3. Slutligen utvecklades kannibalismen till den punkt där endast vissa delar eller organ av kroppen åts, de delar som antogs innehålla själen eller delar av anden. Att dricka blod blev vanligt, och det var brukligt att blanda de ”ätliga” delarna av kroppen med mediciner.
4. Den blev tillåten endast för männen; kvinnorna var förbjudna att äta människokött.
5. Därefter blev den tillåten endast för hövdingar, präster och schamaner.
6. Sedan blev kannibalism tabubelagd bland de högrestående stammarna. Tabut som gällde människoätandet fick sin början i Dalamatia och spred sig långsamt ut över världen. Noditerna befrämjade kremering som ett sätt att bekämpa kannibalismen, ty det var en gång allmän sed att gräva upp begravda kroppar för att äta upp dem.
7. Människooffren gav dödsstöten åt kannibalismen. Efter det att människokött först hade blivit föda för överordnade människor, hövdingarna, reserverades det till slut för de ännu mer överordnade andarna. Sålunda gjorde människooffren effektivt slut på kannibalismen, utom bland de lägsta stammarna. När människooffrandet hade blivit allmän sed blev människoätandet tabubelagt. Människokött var föda endast för gudarna. Människan fick äta endast en liten ceremoniell bit, ett sakrament.
Till slut blev det allmän sed att vid offrandet använda djur i stället för människor, och även bland de mer efterblivna stammarna minskade ätandet av hundar avsevärt människoätandet. Hunden var det första djur som tämjdes till husdjur, och värderades högt både som sådan och som föda.