Emedan allt som hörde ihop med kroppen kunde bli en fetisch hade den tidigaste magin att göra med hår och naglar. Förtegenhet i samband med kroppsavsöndringar uppkom av rädsla för att en fiende kunde få tag på någonting från kroppen och använda det till skadlig magi; allt exkret från kroppen begravdes därför omsorgsfullt. Offentligt spottande avhöll man sig från då man var rädd att saliv kunde användas till förgörande magi; spottet täcktes alltid över. Även matrester, klädesplagg och prydnader kunde bli magiska instrument. Vilden lämnade aldrig några måltidsrester på bordet. Allt detta gjordes av rädsla för att ens fiender kunde tänkas använda dessa ting vid magiska riter, inte av någon uppskattning för det hygieniska värdet av sådana seder och bruk.
Magiska trollmedel lagades till av ett stort antal olika ingredienser: människokött, tigerklor, krokodiltänder, frön av giftiga växter, ormgift och människohår. De dödas ben var mycket magiska. Till och med stoftet från fotavtryck kunde användas i magin. Forntidens människor trodde mycket på kärlekstrolleri. Blod och andra former av utsöndringar från kroppen kunde säkra kärlekens magiska inverkan.
Avbildningar ansågs vara effektiva i magin. Avbilder gjordes, och när de behandlas illa eller väl trodde man att det hade samma inverkan på den verkliga personen. Vid köptillfällen brukade vidskepliga personer tugga på en bit hårt trä för att mjuka upp säljarens hjärta.
Mjölken från en svart ko var högeligen magisk; det var också svarta katter. Vandringsstaven eller trollstaven var magisk liksom trummor, klockor och knutar. Alla urgamla föremål var magiska trollmedel. En ny eller högre civilisations seder och bruk betraktades med ogillande emedan de antogs vara av ond magisk art. Skrivandet, boktryckandet och bilderna var länge offer för denna inställning.
Den primitiva människan trodde att namn måste behandlas med respekt, i synnerhet gudarnas namn. Namnet behandlades som en entitet, som en faktor med inverkan skilt från den fysiska personligheten. Det värderades lika som själen och skuggan. Namn sattes som pant för lån; en människa kunde inte använda sitt namn förrän hon hade löst ut det genom att betala tillbaka lånet. Nuförtiden skriver man sitt namn under en förbindelse. En individs namn blev snart viktigt i magin. Vilden hade två namn: det viktiga namnet ansågs alltför heligt att användas vid vanliga tillfällen, därför hade han ett andra eller alldagligt namn—ett öknamn. Han sade aldrig sitt riktiga namn till främlingar. Varje ovanlig händelse fick honom att byta sitt namn. Ibland skedde det i ett försök att bota sjukdom eller sätta stopp för dålig tur. Vilden kunde få ett nytt namn genom att köpa det från stammens hövding. Fortfarande investerar människorna i titlar och grader. Bland de mest primitiva stammarna, såsom de afrikanska bushmännen, förekommer inga personnamn.