Den civiliserade människan angriper problemen i en reell omgivning med sin vetenskap; vilden försökte lösa de reella problemen i en illusorisk vålnadsomgivning med magi. Magin var det förfarande med vilket man manipulerade en förmodad andeomgivning vars intriger ändlöst förklarade det oförklarliga. Det var konsten att få till stånd frivilligt samarbete med andarna och att tvinga dem till ofrivillig hjälp genom att använda fetischer eller andra och mera kraftfulla andar.
Magins, trolldomens och andebesvärjelsens syfte var tvåfaldigt:
1. Att få insyn i framtiden.
2. Att inverka gynnsamt på omgivningen.
Vetenskapens syften är desamma som magins. Människosläktet framskrider från magi till vetenskap, inte genom meditation och resonemang, utan snarare genom lång erfarenhet, så småningom och mödosamt. Människan kommer efterhand och med ryggen före in i sanningen. Hon börjar i villfarelsen, går vidare i villfarelsen och når slutligen tröskeln till sanningen. Först med den vetenskapliga metodens uppkomst har hon vänt sig framåt. De primitiva tidernas människa måste experimentera eller gå under.
Tjusningen i forna tiders vidskepelse var moder till den senare vetenskapliga vetgirigheten. Det fanns en progressiv, dynamisk känsloladdning—rädsla och nyfikenhet—i dessa primitiva vidskepelser. Det fanns en drivkraft som förde framåt i den forna magin. Dessa vidskepelser representerade ett framträdande av människans önskan att lära känna och behärska den planetariska omgivningen.
Magin fick ett så starkt grepp om vilden för att han inte kunde fatta tanken om en naturlig död. Den senare uppfattningen om arvssynd bidrog mycket till att försvaga magins grepp om människosläktet då den innebar en förklaring till den naturliga döden. Det var en tid inte alls ovanligt att tio oskyldiga personer dödades för att de antogs vara ansvariga för en persons naturliga död. Detta är en av orsakerna till varför de forntida folken inte förökade sig snabbare, och det är alltjämt sant för en del afrikanska stammars del. Den anklagade individen erkände sig vanligen skyldig, även då han hade att vänta sig döden.
Magin är naturlig för vilden. Han tror att en fiende faktiskt kan dödas av att man utsätter hårtestar från hans huvud eller nagelkanter från hans fingrar för trolldom. Ormbettens ödesdigra följder tillskrevs trollkarlens magi. Svårigheten i att kämpa mot magi kommer sig av att rädsla kan döda. Primitiva folk var så rädda för magi att den faktiskt dödade, och sådana följder var tillräckliga för att underbygga denna felaktiga tro. Ifall av misslyckande fanns det alltid någon rimlig förklaring; botemedlet mot brister i magin var mera magi.