Så länge människan trodde enbart på vålnader var den religiösa ritualen mera personlig, mindre organiserad, men erkännandet av högre andars existens gjorde det nödvändigt att använda ”högre andliga metoder” vid kontakten med dem. Denna strävan att förbättra och utarbeta sättet att blidka andarna ledde direkt till skapandet av försvarsmekanismer mot andarna. Människan kände sig faktiskt hjälplös inför de okontrollerbara krafter som verkade i jordelivet, och denna känsla av underlägsenhet drev henne till att försöka finna någon kompenserande justering, något sätt att utjämna oddsen i människans ensidiga kamp mot kosmos.
Under kultens första tider inskränkte sig människans försök att påverka vålnadernas verksamhet till att blidka dem, till försök att med mutor köpa sig fri från dålig tur. Då evolutionen av vålnadskulten hade framskridit så långt att man tänkte sig förekomsten av såväl goda som onda andar fick dessa ceremonier en mer positiv natur; de blev försök att vinna god tur. Människans religion var inte längre helt negativistisk, inte heller nöjde hon sig med försöken att vinna god tur. Snart började hon fundera ut system för att tvinga andarna till samarbete med sig. Religionsutövaren står inte längre försvarslös inför de ständiga kraven från de andefantomer som han själv hade skapat. Vilden började uppfinna vapen med vilka han kunde tygla andeverksamheten och tvinga fram andemedverkan.
Människans första försvarssträvanden riktade sig mot vålnaderna. Under tidsåldrarnas lopp började de levande finna på metoder för att stå emot de döda. Många förfaranden utvecklades för att skrämma vålnaderna och driva bort dem, bl.a. följande:
1. Att hugga av huvudet och binda ihop kroppen i graven.
2. Att stena dödshuset.
3. Att kastrera liket eller söndra dess ben.
4. Att begrava under stenar, ett av ursprungen till nutida gravstenar.
5. Att kremera, en senare tiders uppfinning för att förhindra krångel med vålnaderna.
6. Att kasta kroppen i sjön.
7. Att sätta ut kroppen att ätas av vilddjuren.
Vålnaderna antogs bli störda och skrämda av oväsen; att ropa, ringa i klockor och slå på trummor drev bort dem från de levande. Dessa urgamla metoder är fortfarande på modet vid ”vakor” för de döda. Illaluktande hopkokningar användes för att fördriva ovälkomna andar. Otäcka bildstoder av andarna gjordes för att de skulle fly i en hast när de såg sig själva. Man trodde att hundar kunde upptäcka andar som närmade sig och att de varnade genom att yla; och att tupparna gol när andarna var nära. Tuppens användning som vindflöjel är ett bevarande av denna vidskepelse.
Vatten ansågs vara det bästa skyddet mot vålnader. Heligt vatten var överlägset alla andra former, vatten i vilket prästerna hade tvättat sina fötter. Både eld och vatten troddes bilda ogenomträngliga hinder för vålnaderna. Romarna bar vatten tre gånger runt liket; ännu i det tjugonde århundradet bestänks kroppen med heligt vatten, och att tvätta händerna på gravgården är alltjämt en judisk ritual. Dopet var ett inslag i en senare vattenritual. De primitiva tidernas badande var en religiös ceremoni. Först under senaste tider har badandet blivit ett hygieniskt bruk.
Människan nöjde sig inte med att tygla vålnaderna. Med religiösa ritualer och andra metoder försökte hon snart tvinga andarna till verksamhet. Besvärjelse var att använda en ande för att behärska eller fördriva en annan ande, och dessa metoder användes också för att skrämma vålnader och andar. Den dualistiska spiritismens uppfattning om goda och onda krafter gav människan gott om tillfälle att försöka ställa en påverkare mot en annan, ty om en kraftfull man kunde besegra en svagare så kunde en stark ande helt säkert behärska en lägrestående vålnad. Svordomarna under de primitiva tiderna var ett betvingande förfarande som avsåg att överväldiga mindre andar. Senare utvidgades denna sed till att omfatta uttalandet av förbannelser över fiender.
Länge trodde man att om man återgick till mer ålderdomliga seder och bruk, så kunde andarna och halvgudarna tvingas till önskvärt handlande. Den moderna människan gör sig skyldig till samma förfarande. Ni tilltalar varandra med ett vanligt alldagligt språk, men när ni ägnar er åt bön tar ni till den äldre stil som en tidigare generation använde, till så kallad högtidlig stil.
Denna lära förklarar också mången religiöst rituell återgång av sexuell natur, såsom tempelprostitution. Dessa former av återgång till primitiva seder ansågs vara ett säkert skydd mot mångahanda olyckor. Bland dessa enkelt sinnade människor var allt sådant beteende helt fritt från det som den moderna människan skulle kalla promiskuitet.
Härnäst kom bruket av rituella löften, snart följda av religiösa utfästelser och heliga eder. De flesta av dessa eder åtföljdes av självtortyr och stjälvstympande, senare av fasta och bön. Självförsakelse betraktades senare som en säker form av betvingande; detta gällde i synnerhet sexualdriftens undertryckande. På så sätt utvecklade den primitiva människan tidigt en utpräglad stränghet i sina religiösa övningar, en tro på effektiviteten av självtortyr och självförsakelse som ritualer som kunde tvinga de ovilliga andarna att reagera gynnsamt inför alla sådana lidanden och försakelser.
Den moderna människan försöker inte längre att öppet betvinga andarna, fastän hon fortfarande uppvisar en benägenhet att köpslå med Gudomen. Alltjämt svär hon, knackar i trä, korsar fingrarna och uttalar någon utnött fras efter en nysning; en gång var det en magisk formel.