Rädslan för vålnader var ursprungskällan till all religion i världen. Under tidsålder efter annan höll många stammar fast vid den gamla tron på en enda klass av vålnader. De påstod att människan hade god tur när vålnaden var nöjd och dålig tur när den var förargad.
När kulten som byggde på rädslan för vålnader utvecklades, uppkom erkännandet av högre typers andar, andar som inte klart kunde identifieras med någon enskild människa. De var graduerade eller förhärligade vålnader som hade avancerat bortom spöklandets område till de högre rikena i andelandet.
Föreställningen om två slags andevålnader spred sig långsamt men säkert över hela världen. Denna nya dualistiska spiritism behövde inte sprida sig från stam till stam; den uppkom självständigt över hela världen. En idés förmåga att påverka det expanderande evolutionära sinnet beror inte på hur realistisk eller förnuftig idén är, utan snarare hur livfull den är och hur färdig och enkel för en världsomfattande tillämpning.
Ännu senare skapade människan i sin fantasi uppfattningen om både goda och onda övernaturliga påverkare. En del vålnader utvecklade sig aldrig till de goda andarnas nivå. Den tidiga monistiska spiritismen i form av fruktan för vålnader utvecklade sig så småningom till en dualistisk spiritism, en ny uppfattning om den osynliga kontrollen över de jordiska angelägenheterna. Slutligen ansågs den goda turen och den dåliga turen ha sina respektive övervakare. Av dessa två klasser troddes den grupp som förde med sig dålig tur vara aktivare och talrikare.
När läran om de goda och de onda andarna slutligen hade mognat blev den av alla religiösa trosföreställningar den mest vittutbredda och ståndaktiga. Denna dualism representerade ett stort religionsfilosofiskt framsteg, ty det gav människan en möjlighet att finna en förklaring till både god tur och dålig tur samtidigt som hon trodde på varelser som stod ovanför de dödliga och som i viss mån var konsekventa i sitt beteende. Man kunde räkna med att andarna var antingen goda eller onda; man tänkte sig inte längre att de var helt nyckfulla såsom man hade föreställt sig de tidigaste vålnaderna enligt den monistiska spiritismen i de flesta primitiva religioner. Människan kunde slutligen föreställa sig sådana krafter som stod över de dödliga och som var konsekventa i sitt uppträdande, och detta var en av de mest betydelsefulla upptäckter av sanningen i hela religionsutvecklingens historia och i den mänskliga filosofins expansion.
Den evolutionära religionen har emellertid betalt ett förfärligt pris för den dualistiska spiritismens begrepp. Människans tidigaste filosofi kunde överbrygga motsättningen mellan andekonstansen och tidens skiftande öden endast genom att förutsätta två slags andar, de goda och de onda. Fastän denna tro gjorde det möjligt för människan att förena slumpens växlingar med uppfattningen om oföränderliga överjordiska krafter, har denna lära allt sedan dess gjort det svårt för religionsutövare att fatta den kosmiska enheten. Den evolutionära religionens gudar har i allmänhet motarbetats av mörkrets krafter.
Tragedin i allt detta ligger däri att när dessa idéer slog rot i människans primitiva sinne fanns det faktiskt inga onda eller disharmoniska andar i hela världen. En sådan olycklig situation uppkom först efter Caligastias uppror, och den bestod endast till den första pingsten. Uppfattningen om gott och ont som kosmiska jämlika storheter är ännu i det tjugonde århundradet mycket levande i människans filosofi. De flesta av världens religioner bär fortfarande detta kulturella födelsemärke från de länge sedan svunna tider då vålnadskulterna uppkom.