Fortplantningsdriften för ofelbart män och kvinnor samman för att fortplanta släktet, men den garanterar inte ensam att de också stannar tillsammans i ömsesidig samverkan—för att grunda ett hem.
I varje framgångsrik mänsklig institution finns motsättningar mellan personliga intressen som har anpassats till en praktisk harmoni i arbetet. Uppbyggandet av ett hem är inget undantag. Äktenskapet, som är grunden för hemmets uppbyggnad, är den högsta manifestationen av denna motsättningsfyllda samverkan som så ofta kännetecknar kontakterna mellan naturen och samhället. Konflikten är oundviklig. Parbildningen är någonting medfött, naturligt. Äktenskapet är dock inte en biologisk utan en sociologisk företeelse. Passionen garanterar att mannen och kvinnan kommer samman, men föräldrainstinkten, som är svagare, och samhällets sedvänjor håller dem kvar tillsammans.
Mannen och kvinnan är från praktisk synpunkt sett två olika varianter av samma art, vilka lever nära och intimt förenade. Deras synsätt och alla reaktioner inför livet är väsentligt olika; de är helt oförmögna att fullt och riktigt förstå varandra. En fullständig förståelse mellan könen kan inte uppnås.
Kvinnorna ser ut att ha mera intuition än männen, men kvinnorna förefaller också att vara något mindre logiska. Kvinnan har emellertid alltid varit den moraliska banérföraren och människosläktets andliga ledare. Den hand som gungar vaggan umgås fortfarande med ödet.
Skillnaderna mellan män och kvinnor när det gäller deras natur, reaktion, synsätt och tänkande borde ingalunda inge bekymmer utan anses vara till stor fördel för mänskligheten, både individuellt och kollektivt. Många klasser av universums varelser har skapats med en tvåfaldig aspekt för personlighetsmanifestation. Hos dödliga, Materiella Söner och midsoniter betecknas denna skillnad som manlig och kvinnlig; hos serafer, keruber och Morontiaföljeslagare har den kallats positiv eller aktiv och negativ eller passiv. Sådana tvåfaldiga kombinationer ger en mycket större mångsidighet och övervinner inbyggda begränsningar, vilket även gäller vissa trefaldiga kombinationer i Paradis-Havona-systemet.
Män och kvinnor behöver varandra under sina morontiella och andliga livsskeden lika väl som under sin tid som dödliga. Skillnaderna i synsätt mellan man och kvinna består ännu efter det första livet och under hela uppstigningen i lokaluniversumet och i superuniversumet. Även i Havona hjälper de pilgrimer som en gång var män och kvinnor fortfarande varandra vid uppstigningen till Paradiset. Aldrig, inte ens i Finalitkåren, omvandlas den skapade varelsen så att de personlighetsdrag som människor kallar manliga och kvinnliga skulle utplånas. Alltid kommer dessa två grundvarianter av människosläktet att förbrylla, stimulera, uppmuntra och hjälpa varandra; alltid kommer de att vara ömsesidigt beroende av samarbete för att lösa invecklade problem i universum och för att övervinna mångahanda kosmiska svårigheter.
Fastän könen aldrig kan hoppas på att fullt förstå varandra kompletterar de varandra effektivt, och fastän samarbetet ofta mer eller mindre behäftas av personliga motsättningar förmår det dock upprätthålla samhället och reproducera det. Äktenskapet är en institution som är avsedd att jämka samman skillnaderna mellan könen och samtidigt åstadkomma en fortsättning av civilisationen och säkerställa släktets fortplantning.
Äktenskapet är alla mänskliga institutioners moder, ty det leder direkt till ett grundande och upprätthållande av hemmet, som utgör samhällets strukturella bas. Familjen är på ett livsviktigt sätt knuten till självbevarelsemekanismen. Den utgör det enda hoppet om släktets fortlevnad enligt civilisationens sedvänjor samtidigt som den på ett mycket effektivt sätt erbjuder vissa högst tillfredsställande former att tillgodose de egna behoven. Familjen är människans största rent mänskliga bedrift, ty den kombinerar evolutionen av det biologiska förhållandet mellan man och kvinna med det sociala förhållandet mellan äkta man och hustru.