Allmänt taget är kvinnans ställning under en tidsålder ett ganska bra mått på hur långt äktenskapet som samhällsinstitution har framskridit på den evolutionära vägen, medan själva äktenskapets framåtskridande är en någotsånär noggrann mätare av framstegen i den mänskliga civilisationen.
Kvinnans ställning har alltid varit en social paradox. Hon har alltid varit skicklig i att styra männen. Hon har alltid dragit nytta av mannens starkare sexualdrift för att främja sina egna intressen och sin egen ställning. Genom att subtilt utnyttja sin sexuella dragningskraft har hon ofta kunnat utöva ett dominerande inflytande över mannen, till och med då hon har hållits av honom i ett förnedrande slaveri.
Den forntida kvinnan var inte en vän, älskling, älskarinna eller kompanjon för mannen, utan närmast en form av egendom, en tjänare eller slav, och senare en ekonomisk partner, en leksak och en barnaföderska. Riktiga och tillfredsställande sexuella förhållanden har emellertid alltid innefattat ett element av fritt val och kvinnans medverkan, och detta har alltid gett intelligenta kvinnor ett ansenligt inflytande över sin direkta, personliga ställning, oberoende av deras sociala position som kön. Mannens misstro och misstänksamhet blev inte bättre av att kvinnorna hela tiden var tvungna att ty sig till list i sina försök att underlätta sitt slaveri.
Könen har haft svårt att förstå varandra. Mannen fann det svårt att förstå kvinnan och förhöll sig till henne med en märklig blandning av okunnig misstro och räddhågad tjusning, om inte med misstänksamhet och förakt. Många stam- och rastraditioner hänför svårigheterna till Eva, Pandora eller någon annan representant för kvinnan. Dessa berättelser förvrängdes alltid så att det såg ut som om kvinnan förde in det onda över människan, och allt detta anger att misstron mot kvinnan en gång var allmän. Bland de orsaker som framfördes till stöd för prästerskapets celibat var den främsta kvinnans lågsinthet. Då de flesta som antogs vara häxor var kvinnor, förbättrade detta inte det forna rykte som hon hade.
Männen har länge ansett kvinnorna vara besynnerliga, rentav onormala. De har till och med trott att kvinnorna inte hade någon själ, därför fick de heller inte något namn. Under de forna tiderna fanns det en stor rädsla för det första sexuella förhållandet med en kvinna, därför blev det sed att en präst hade det första samlaget med en jungfru. Till och med en kvinnas skugga troddes vara farlig.
En gång ansåg man allmänt att barnafödandet gjorde en kvinna farlig och oren. Många stamseder föreskrev att en mor måste genomgå omfattande reningsceremonier efter det att hon hade fött ett barn. Med undantag för de grupper där den äkta mannen också låg i barnsäng skyddes den väntande modern, lämnades ensam. Forntidens människor undvek till och med att ett barn föddes inne i huset. Till slut gavs de gamla kvinnorna rätt att hjälpa modern vid förlossningen, och denna sed gav upphov till barnmorskans yrke. Under förlossningsvärkarna sades och gjordes en massa löjligheter för att underlätta nedkomsten. Det var sed att bestänka den nyfödda med heligt vatten för att förhindra störningar från spöken.
Bland de ouppblandade stammarna var barnafödandet jämförelsevis lätt och upptog endast två eller tre timmar. Det är sällan lika lätt bland de blandade raserna. Om en kvinna dog vid barnafödandet, i synnerhet vid förlossningen av tvillingar, trodde man att hon hade gjort sig skyldig till äktenskapsbrott med andarna. Senare betraktade de högrestående stammarna döden i barnsäng som himlens vilja. Sådana mödrar ansågs ha omkommit för en ädel saks skull.
Kvinnornas så kallade försynthet beträffande sin klädsel och blottandet av sin person uppkom av den dödliga rädslan för att bli iakttagen vid tiden för en menstruationsperiod. Att bli upptäckt i det sammanhanget var en allvarlig synd, en tabuöverträdelse. Enligt forna tiders sedvänjor var varje kvinna från ungdomen till slutet av barnafödandets tid utsatt för en fullständig isolering från familjen och samhället en hel vecka varje månad. Allt vad hon rörde vid, satt på eller låg på blev ”förorenat”. Det var länge sed att brutalt piska en flicka efter varje månadsperiod i ett försök att driva ut den onda anden från hennes kropp. När en kvinna kom över barnafödandets tid behandlades hon vanligen mer hänsynsfullt och gavs mera rättigheter och privilegier. Med beaktande av allt detta var det inte märkligt att man såg ned på kvinnorna. Till och med grekerna höll en menstruerande kvinna för en av de tre stora orsakerna av orenhet; de två andra var svinkött och vitlök.
Hur dåraktiga dessa forntida uppfattningar än var förde de något gott med sig eftersom de gav de överansträngda kvinnorna, åtminstone som unga, välkommen vila och nyttigt begrundande en vecka varje månad. De kunde sålunda skärpa sitt förstånd för att handskas med sina manliga partner resten av tiden. Denna isolering av kvinnorna skyddade också männen från övermåttan av sexuell tillfredsställelse och bidrog därmed indirekt till att begränsa folkökningen och höja självbehärskningen.
Ett stort framsteg gjordes när mannen fråntogs rätten att döda sin hustru efter eget gottfinnande. Likaså var det ett steg framåt när kvinnan fick rätt att äga bröllopsgåvorna. Senare fick hon laglig rätt att äga, disponera och även avyttra egendom, men mycket länge saknade hon rätten att inneha ämbete inom vare sig kyrkan eller staten. Kvinnan har alltid behandlats mer eller mindre som egendom, ända fram till och under det tjugonde århundradet e.Kr. Hon har inte ännu över hela världen vunnit frihet från instängdheten under mannens kontroll. Även bland avancerade folk har mannens försök att skydda kvinnan alltid varit ett tyst förfäktande av överlägsenheten.
De primitiva tidernas kvinnor tyckte inte synd om sig själva, så som deras mera nyligen befriade systrar är benägna att göra. De var trots allt ganska lyckliga och nöjda; de vågade inte föreställa sig ett bättre eller annorlunda levnadssätt.