Äktenskapet grundades inte på sexuella förhållanden; de var förbundna därtill. Äktenskapet behövdes inte av den primitiva mannen, som tillfredsställde sitt sexuella behov fritt utan att betunga sig med de plikter som hustru, barn och hem medförde.
Emedan kvinnan fysiskt och emotionellt är knuten till sina barn är hon beroende av samverkan med mannen, och detta driver henne in till äktenskapets skyddande hägn. Det var ingen direkt biologisk drift som ledde mannen in i äktenskapet—än mindre höll honom kvar där. Det var inte kärlek som gjorde äktenskapet lockande för mannen, utan hungern som först drog vilden till kvinnan och till det primitiva härbärge som hon delade med sina barn.
Äktenskapet uppkom inte ens av en medveten insikt om de skyldigheter som sexuella förbindelser medförde. Den primitiva människan förstod inte att det fanns ett samband mellan den sexuella tillfredsställelsen och den senare födseln av ett barn. En gång troddes det allmänt att en jungfru kunde bli gravid. Vilden kom tidigt till den uppfattningen att småbarnen gjordes i andelandet. Havandeskapet troddes vara följden av att en ande, ett evolverande spöke, hade gått in i kvinnan. Även dieten eller det onda ögat troddes kunna leda till att en jungfru eller ogift kvinna blev havande, medan senare trosuppfattningar sammankopplade livets början med andningen och med solljuset.
Bland många tidiga folk hörde spöken ihop med havet, därför fanns det många begränsningar för jungfrurnas badande. Unga kvinnor var mycket mer rädda för att bada i havet vid högvatten än för att ha sexuella förhållanden. Deformerade eller för tidigt födda spädbarn ansågs vara djurungar som hade funnit sin väg in i kvinnans kropp som följd av vårdslöst badande eller genom ondsint andeverksamhet. Vildar tvekade naturligtvis inte att strypa sådan avkomma vid födseln.
Det första steget mot upplysning kom med tron att sexuella förhållanden öppnade vägen för det befruktande spöket att tränga in i kvinnan. Människan har sedan dess upptäckt att fadern och modern bidrar med lika mycket av de levande arvsfaktorerna som ger upphov till avkomman. Ännu i det tjugonde århundradet försöker många föräldrar hålla sina barn mer eller mindre okunniga om hur människolivet uppkommer.
Uppkomsten av en familj av något enkelt slag garanterades av det faktum att fortplantningsfunktionen för med sig ett förhållande mellan mor och barn. Moderskärleken är instinktiv; den har inte sitt ursprung i sedvänjorna såsom äktenskapet. All moderskärlek hos däggdjuren är en medfödd gåva av lokaluniversumets biträdande sinnesandar, och till sin styrka och tillgivenhet är den alltid direkt proportionell mot hur länge artens avkomma är hjälplös.
Förhållandet mellan mor och barn är naturligt, starkt och instinktivt, och ett förhållande som därför tvingade primitiva tiders kvinnor att underkasta sig många märkliga förhållanden och utstå omätliga lidanden. Denna tvingande moderskärlek är den handikappande emotion som alltid har gett kvinnan ett så oerhört mycket sämre utgångsläge i all hennes kamp med mannen. Modersinstinkten hos människosläktet är dock inte oemotståndlig. Den kan omintetgöras av ärelystnad, själviskhet och religiös övertygelse.
Fastän förhållandet mellan mor och barn varken innebär ett äktenskap eller ett hem, var det dock denna kärna som gav upphov till båda. Det stora framsteget i parningens utveckling kom när dessa temporära parförhållanden varade tillräckligt länge för att uppfostra den uppkomna avkomman, ty då byggde man upp ett hem.
Oberoende av motsättningarna som dessa forna tiders par hade, och trots att dessa förbund var så lösa, förbättrades chanserna att fortleva avsevärt av dessa kompanjonskap mellan man och kvinna. Även bortsett från familj och avkomma är en man och en kvinna, som samarbetar, i de flesta avseenden vida överlägsna såväl två män som två kvinnor. Denna parbildning mellan könen ökade fortlevnaden och utgjorde själva början till människans samhälle. Arbetsfördelningen mellan könen medförde också ökat välstånd och större lycka.