Klimatförstöringen av de frodiga, öppna gräsbeklädda jakt- och betesmarkerna i Turkestan, med början omkring år 12.000 f.Kr., tvingade människorna i dessa regioner att ty sig till nya former av näringar och enkelt hantverk. En del började föda upp hjordar av tamdjur, andra blev jordbrukare eller insamlare av vattenbaserad föda, men de högrestående typerna av intellekt bland anditerna valde att ägna sig åt handel och hantverk. Det blev rentav brukligt att hela stammar ägnade sig åt att utveckla en enda näringsgren. Från Nildalen till Hindukush och från Ganges till Gula floden blev de högrestående stammarnas huvudsakliga verksamhet att odla jorden, med handel som binäring.
Ökningen i handeln och i förädlandet av råmaterial till olika handelsvaror hade en direkt inverkan på uppkomsten av dessa tidiga och halvfredliga samhällen som hade så stor betydelse för spridningen av kulturen och civilisationsfärdigheterna. Före den tid då en omfattande världshandel uppkom baserade sig samhällets enheter på stammen—de var utvidgade familjegrupper. Handeln medförde umgänge med olika sorters människor och bidrog sålunda till en snabbare korsbefruktning av kulturen.
För ungefär tolv tusen år sedan grydde de självständiga städernas tidsskede. Dessa primitiva handels- och hantverksstäder omgavs alltid av zoner av jordbruk och boskapsuppfödning. Fastän det är sant att produktionen främjades av att levnadsstandarden steg, är det skäl för er att inte hysa några missuppfattningar om det tidiga stadslivets förfining. De tidiga raserna var inte särskilt snygga och rena, och det genomsnittliga primitiva samhället höjde sig några tiotal centimeter för varje tjugofem år endast som följd av den smuts och det avfall som samlades. Vissa av dessa forna städer höjde sig också mycket snabbt över den omgivande marken emedan deras hyddor av obränd lera var kortlivade, och det var sed att bygga nya bostäder direkt ovanpå ruinerna av de gamla.
En vittomfattande användning av metaller var kännetecknande för de tidiga hantverks- och handelsstädernas skede. Ni har redan funnit en bronskultur i Turkestan som daterar sig från före 9000 år f.Kr., och anditerna lärde sig också tidigt att arbeta med järn, guld och koppar. Förhållandena var emellertid mycket annorlunda längre bort från de mera avancerade civilisationscentren. Det har inte funnits några klart åtskilda perioder, sådana som sten-, brons- och järnåldern; alla tre existerade samtidigt men på olika håll.
Guld var den första metallen som människan sökte efter. Den var lätt att bearbeta och användes till en början endast för prydnadsändamål. Sedan togs koppar i bruk, men inte i någon större utsträckning förrän den blandades med tenn och man fick den hårdare bronsen. Upptäckten att blanda koppar och tenn för att få brons gjordes av en av Turkestans adamssoniter vars koppargruva i bergsbygden råkade finnas vid sidan av en tennförekomst.
Då ett enkelt hantverk och en begynnande industri uppkom fick handeln snabbt den största betydelse för den kulturella civilisationens spridning. Öppnandet av handelsvägar till lands och till havs underlättade betydligt resandet, kontakten mellan kulturer och blandningen av civilisationer. Omkring 5000 år f.Kr. var hästen i allmän användning i alla civiliserade och halvciviliserade länder. Dessa senare släkten hade inte endast tamhästar utan också olika slags vagnar och kärror. För tidsåldrar sedan hade hjulet varit i bruk, men nu började fordon med hjul användas allmänt både vid handel och i krig.
Den resande handelsmannen och den kringströvande upptäcktsresanden gjorde mer för att främja den civilisation som historien känner än alla andra inflytelser tillsammans. Militära erövringar, kolonisation och den missionsverksamhet som de senare religionerna bedrev var även faktorer vid kulturens spridning; men dessa var alla av sekundär betydelse jämfört med handelsförbindelserna som ständigt ökade av att kunnandet och vetandet inom produktionsverksamheten snabbt utvecklades.
Tillskottet från det adamiska släktet till människoraserna satte inte endast fart på civilisationsutvecklingen utan stimulerade också avsevärt människans lust till äventyr och utforskande, med den följd att största delen av Eurasien och norra Afrika snart fylldes av anditernas blandade efterkommande som snabbt förökade sig.