Under kulturens nedgång i Mesopotamien bestod för en tid en högrestående civilisation på öarna i östra Medelhavet.
Omkring år 12.000 f.Kr. migrerade en framstående stam av anditer till Kreta. Detta var den enda ö som så tidigt befolkades av en sådan högrestående grupp, och det tog nästan två tusen år innan ättlingarna till dessa sjöfarare spred sig till öarna i närheten. Denna grupp bestod av smalskalliga, relativt småväxta anditer som hade ingift sig med Van-delen av de norra noditerna. De var till sin längd alla under etthundraåttio centimeter och hade bokstavligen fördrivits från fastlandet av sina större och lägrestående fränder. Dessa emigranter till Kreta var mycket skickliga i textil- och metallarbete, i tillverkning av lergods och i rörarbete, och i att använda sten som byggnadsmaterial. De hade ett skriftspråk och bedrev boskapsskötsel och jordbruk.
Nästan två tusen år efter koloniseringen av Kreta tog sig en grupp av de långväxta ättlingarna till Adamsson över de norra öarna till Grekland, och de kom nästan direkt från sitt höglandshem norr om Mesopotamien. Dessa stamfäder till grekerna leddes västerut av Sato, en efterkommande i rätt nedstigande led till Adamsson och Ratta.
Den grupp som slutligen bosatte sig i Grekland bestod av trehundrasjuttiofem utvalda och högrestående människor som utgjorde de sista från adamssoniternas andra civilisation. Dessa senare söner till Adamsson var bärare av de då mest värdefulla arvsanlagen till de vita raser som höll på att uppkomma. De var intellektuellt högstående och i fysiskt avseende de vackraste människorna sedan det första Edens tider.
Inom kort efterträdde Grekland och öregionen i Egeiska havet Mesopotamien och Egypten som centrum för handel, konst och kultur i västerlandet. Såsom i Egypten, härstammade igen praktiskt taget all konst och vetenskap i den egeiska världen från Mesopotamien, med undantag för kulturen hos de adamssonitiska föregångarna till grekerna. All konst och genialitet hos detta senare folk är ett direkt arv från de efterkommande till Adamsson, Adams och Evas förste son, och hans säregna andra hustru, en dotter som i en obruten släktlinje härstammade från medlemmar av Prins Caligastias renrasiga noditstab. Inte att undra på att grekerna hade mytologiska sägner om att de härstammade direkt från gudar och övermänskliga varelser.
Den egeiska regionen genomgick fem klart skilda kulturella stadier, vart och ett mindre andligt än det föregående, och snart dukade konstens sista lysande tid under för tyngden av slavars medelmåttiga avkommor som snabbt hade förökat sig. Dessa ursprungliga slavar hade importerats från Donau-området av senare generationer greker.
Det var under denna tidsålder på Kreta som moderkulten bland Kains efterkommande nådde sin största popularitet. Denna kult förhärligade Eva i dyrkan av den ”stora modern”. Avbildningar av Eva fanns överallt. Tusentals allmänna helgedomar uppfördes över hela Kreta och Mindre Asien. Denna moderkult bestod ända fram till Kristi tid och blev senare införlivad i den tidiga kristna religionen i form av förhärligandet och dyrkan av Maria, Jesu moder på jorden.
Fram till omkring år 6500 f.Kr. hade det skett en stor minskning i anditernas andliga arv. Adams efterkommande var vittutspridda och hade praktiskt taget slukats upp av de äldre och talrikare människoraserna. Detta förfall av anditernas civilisation i förening med att deras religiösa normer försvann lämnade världens andligen utarmade raser i ett bedrövligt tillstånd.
Omkring år 5000 f.Kr. fanns de tre mest renrasiga grupperna av Adams efterkommande i Sumerien, norra Europa och Grekland. Hela Mesopotamien höll långsamt på att försämras av strömmen av blandade och mörkare raser som trängde in från Arabien. Ankomsten av dessa lägrestående folk bidrog ytterligare till att skingra anditernas biologiska och kulturella återstod åt olika håll. Från hela det bördiga halvmåneområdet strömmade de mera äventyrslystna folken västerut till öarna. Dessa utvandrare odlade både säd och grönsaker, och de förde husdjur med sig.
Cirka år 5000 f.Kr. flyttade en stor skara progressiva mesopotamier ut från Eufratdalen och bosatte sig på ön Cypern; denna civilisation sopades bort cirka två tusen år senare av barbarhorder från norr.
En annan stor koloni bosatte sig vid Medelhavets kust, nära det ställe där Kartago senare fanns. Från Nordafrika kom ett stort antal anditer till Spanien och blandade sig senare i Schweiz med sina bröder som tidigare hade kommit till Italien från öarna i Egeiska havet.
När kulturen i Egypten förföll, liksom tidigare i Mesopotamien, flydde många av de dugligare och mera avancerade familjerna till Kreta och sålunda avsevärt höjde nivån på denna civilisation som redan var avancerad. När ankomsten av lägrestående grupper från Egypten senare hotade civilisationen på Kreta flyttade de mera bildade familjerna vidare västerut till Grekland.
Grekerna var inte endast stora lärare och konstnärer, de var också världens främsta handelsmän och kolonisatörer. Innan de dukade under för den översvämning av lägrestående element, vilken till slut uppslukade deras konst och handel, lyckades de etablera så många kulturella utposter västerut att väldigt många av framstegen i den tidiga grekiska civilisationen bevarades bland de senare folken i södra Europa, och många av de blandade efterkommande till dessa adamssoniter uppgick i de stammar som bodde i de angränsande fastlandsområdena.