Det är inte helt fel att säga att medan den röda människan fick lida av för mycket krigande, fördröjdes statsutvecklingen bland kineserna av deras grundliga tillvägagångssätt vid erövringen av Asien. De hade en stor potential för solidaritet inom rasen, men den utvecklades inte ordentligt emedan den ständiga drivkraften från en alltid överhängande fara av anfall utifrån saknades.
När erövringen av Ostasien var slutförd föll den urgamla militärstaten så småningom sönder—forna krig glömdes bort. Av den episka kampen med den röda rasen återstod endast den dimmiga traditionen om en forntida kamp med bågskyttefolken. Kineserna började i ett tidigt skede ägna sig åt jordbruksnäringar, vilket ytterligare ökade deras fredliga tendenser, medan en befolkning som låg klart under relationstalet mellan land och människa för jordbruk ytterligare bidrog till den växande fredligheten i landet.
Medvetandet om forna bragder (något förbleknade i nuet), konservatismen hos ett folk som till största del ägnade sig åt jordbruk, och ett välutvecklat familjeliv ledde till vördnad för förfäderna och kulminerade i seden att till den grad ära den gångna tidens människor att det gränsade till dyrkan. En mycket liknande attityd var rådande bland de vita släktena i Europa i ungefär fem hundra år efter den grekisk-romerska civilisationens upplösning.
Tron på och dyrkan av den ”Enda Sanningen” i enlighet med Singlangtons läror dog aldrig helt ut. Med tiden kom sökandet efter ny och högre sanning i skuggan av den växande tendensen att vörda det som redan fanns etablerat. Så småningom avleddes den gula rasens genialitet från att söka det okända till att bevara det kända. Detta är orsaken till stagnationen av vad som hade varit världens snabbast framåtskridande civilisation.
Mellan åren 4000 och 500 f.Kr. slutfördes den politiska återföreningen av den gula rasen, men den kulturella föreningen mellan centren vid Jangtse och Gula floden hade redan genomförts. Denna politiska återförening av de senare stamgrupperna var inte utan konflikter, men den allmänna opinionen om krig var fortsättningsvis låg. Dyrkandet av förfäderna, det ökande antalet dialekter och inga krav på militär verksamhet under tusende och åter tusende år hade gjort detta folk ultrafredligt.
Fastän den gula rasen inte uppfyllde löftet om en tidig utveckling av en avancerad statsbildning, gick rasen ändå hela tiden framåt i förverkligandet av civilisationens färdigheter, i synnerhet inom områdena för jordbruk och trädgårdsodling. De vattenbyggnadsproblem som jordbrukarna i Shensi och Honan mötte fordrade samverkan för att kunna lösas. Sådana bevattnings- och jordbevaringssvårigheter bidrog i betydande grad till att utveckla ett inbördes beroende, och som följd därav gynnades freden mellan de odlande grupperna.
Snart bidrog utvecklingen inom skrivkonsten och grundandet av skolor till en spridning av kunskap i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det ideografiska skrivsättets besvärligheter begränsade dock de lärda klassernas tillväxt trots tryckningskonstens tidiga uppkomst. Det var framförallt den sociala standardiseringens och religionsfilosofiska dogmatiseringens process som fortgick med god fart. Den religiösa utvecklingen av vördnaden för förfäderna komplicerades ytterligare av en uppsjö av vidskepligheter som involverade naturdyrkan, men kvardröjande rester av en verklig uppfattning om Gud fanns bevarade i den kejserliga dyrkan av Shang-ti.
Den stora svagheten i vördandet av förfäderna ligger däri att det främjar en bakåtblickande filosofi. Hur klokt det än må vara att samla visdom från det förgångna, är det dåraktigt att anse det förgångna vara sanningens enda källa. Sanningen är relativ och expanderande; den lever alltid i nuet och kommer alltid till nya uttryck i varje människogeneration—rentav i varje människoliv.
Den stora styrkan i vördnaden för förfäderna består i det värde en sådan attityd fäster vid familjen. Den förvånansvärda stabiliteten och uthålligheten i den kinesiska kulturen är en följd av den dominerande ställning som familjen har getts, ty civilisationen är direkt beroende av att familjen fungerar effektivt. I Kina fick familjen en sådan samhällelig betydelse, rentav en sådan religiös innebörd, som få andra folk har nått upp till.
Den tillgivenhet till föräldrarna och den familjelojalitet som den växande kulten om dyrkan av förfäderna förutsatte, garanterade uppbyggnaden av överlägsna familjerelationer och bestående familjegrupper; allt detta gjorde det lättare för följande faktorer att inverka på civilisationens fortbestånd:
1. Bevarandet av egendom och rikedom.
2. Sammanförandet av erfarenheter från mer än en generation.
3. Effektiv utbildning av barnen i det förgångnas färdigheter och kunskaper.
4. Utveckling av en stark pliktkänsla, förhöjning av moralen, och ökning av den etiska känsligheten.
Den kinesiska civilisationens formativa period, som börjar med anditernas ankomst, fortsätter ända fram till den stora etiska, moraliska och semireligiösa uppväckelsen under sjätte århundradet f. Kr. Den kinesiska traditionen bevarar en dimmig berättelse om det evolutionära förgångna; övergången från moders- till fadersfamiljen, etableringen av jordbruket, utvecklingen av arkitekturen, inledandet av industriell verksamhet—alla dessa skeden redogörs för i en följd. Denna berättelse, med större noggrannhet än någon annan liknande redogörelse, presenterar bilden av ett högrestående folks storartade uppstigning från barbariets nivåer. Under denna tid övergick kineserna från ett primitivt jordbrukssamhälle till en högre samhällsorganisation som omfattade städer, industriell verksamhet, metallbearbetning, handelsutbyte, offentlig förvaltning, skrivkonst, matematik, konst, vetenskap och boktryckande.
Så har den gula rasens urgamla civilisation bevarats under århundradenas lopp. Det är nästan fyrtio tusen år sedan de första viktiga framstegen gjordes i den kinesiska kulturen, och fastän det har förekommit mången tillbakagång kommer civilisationen under sönerna till Han närmast av alla till att presentera en oavbruten skildring av ständigt framåtskridande ända fram till nittonhundratalets tid. Den mekaniska och den religiösa utvecklingen hos de vita rasgrupperna har varit av en högre klass, men de har aldrig överträffat kineserna i fråga om familjesamhörighet, gruppetik eller personlig moral.
Denna urgamla kultur har bidragit mycket till människans lycka; miljoner människovarelser har levt och dött, välsignade av dess bedrifter. I århundraden har denna stora civilisation vilat på sina lagrar från det förgångna, men den håller igen på att vakna upp för att ånyo bilda sig en uppfattning om de överjordiska målen för de dödligas tillvaro, för att igen en gång ta upp den oupphörliga kampen för ett framåtskridande utan slut.
[Framfört av en Nebadons ärkeänglar.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.