Den andra gången då anditerna trängde in i Indien var den ariska invasionen under en period om nästan fem hundra år vid mitten av det tredje årtusendet f. Kr. Denna flyttningsrörelse innebar anditernas sista utvandring från sina hemtrakter i Turkestan.
De första ariska centren var utspridda över den norra hälften av Indien, särskilt över den nordvästra delen. Dessa inkräktare fullföljde aldrig erövringen av landet, och denna försummelse blev senare deras undergång då deras mindre antal utsatte dem för absorbering av söderns dravider, som senare spred sig över hela halvön utom områdena i Himalaya.
Ariernas rasliga inverkan i Indien var mycket liten utom i de norra provinserna. I Deccan var deras inverkan mera kulturell och religiös än raslig. Det faktum att det så kallade ariska blodet i större utsträckning har bevarats i norra Indien beror inte endast på att arierna fanns i större antal i dessa regioner utan också på att de förstärktes av senare erövrare, handelsmän och missionärer. Ända fram till det första århundradet f.Kr. pågick en ständig infiltrering av ariskt blod till Punjab, och det sista tillskottet kom i anslutning till de hellenistiska folkens krigsoperationer.
På slätterna vid Ganges blandade sig arier och dravider slutligen och skapade en hög kultur, och detta centrum förstärktes senare av tillskott från nordost, från Kina.
I Indien blomstrade från tid till annan många typer av samhällsorganisationer, från ariernas halvt demokratiska system till despotiska och monarkiska styresformer. Samhällets mest karakteristiska särdrag var dock att den stora kastindelningen bestod. Kasterna hade införts av arierna i ett försök att bevara deras rasliga identitet. Detta invecklade kastsystem har fortgått ända fram till nuvarande tid.
Av de fyra stora kasterna inrättades alla utom den första i ett fåfängt försök att hindra de ariska erövrarna från att rasligt sammansmälta med sina lägrestående underlydande. Den högsta kasten, lärarprästerna, härstammar från seterna. Braminerna i det tjugonde århundradet e.Kr. är kulturättlingar i rakt nedstigande led till prästerna i den andra lustgården, fastän deras läror storligen skiljer sig från vad deras lysande föregångare lärde.
När arierna anlände till Indien förde de med sig sina gudomsuppfattningar så som de hade bevarats i de långvariga traditionerna om religionen i den andra lustgården. Men braminprästerna kunde aldrig stå emot den hedniska kraftladdning som byggdes upp av den plötsliga kontakten med de lägrestående religionerna i Deccan sedan arierna hade utplånats som ras. Sålunda blev det stora flertalet av befolkningen bundet av de lägrestående religionernas förslavande vidskepligheter; och detta är varför Indien inte lyckades frambringa den höga civilisation som tidigare hade förebådats.
Det allmänna andliga uppvaknandet under det sjätte århundradet f.Kr. blev inte bestående i Indien, och det hade dött ut redan före muhammedanernas invasion. En dag kan det emellertid uppstå en större Gautama som leder hela Indien i att söka den levande Guden, och då får världen observera hur de kulturella potentialerna förverkligas hos ett mångkunnigt folk som så länge har legat i koma under det bedövande inflytandet av en andlig vision i stagnation.
Visst vilar kulturen på en biologisk grund, men kastväsendet ensamt kunde inte bevara den ariska kulturen, ty religionen, sann religion, är den oundgängliga källan till den högre energi som driver människorna att bygga upp en högrestående civilisation baserad på broderskap mellan människorna.