När den sista spridningen av anditerna knäckte den mesopotamiska civilisationens biologiska ryggrad, stannade en liten minoritet av denna högrestående ras kvar i sitt hemland nära flodernas mynningar. Detta var sumererna, och fram till år 6000 f.Kr. hade de till sin härkomst blivit övervägande anditiska, fastän deras kultur var mera exklusivt noditisk till sin karaktär och de höll fast vid de forna traditionerna från Dalamatia. Det oaktat var dessa sumerer i kustregionerna de sista anditerna i Mesopotamien. Men raserna i Mesopotamien var vid denna sena tidpunkt redan genomgående blandade, såsom framgår av de skalltyper man har funnit i gravarna från detta skede.
Det var under översvämningstiderna som Susa blomstrade upp. Den första och lägre staden kom under vatten, så att den andra eller högre staden trädde i stället för den lägre som högkvarter för den tidens säregna konsthantverk. När översvämningarna senare minskade blev Ur centrum för tillverkningen av lerkärl. För cirka sjutusen år sedan låg Ur vid Persiska viken. Flodavlagringarna har sedan dess byggt upp landet till dess nuvarande utsträckning. Dessa bosättningar led mindre av översvämningarna för att de hade bättre regleringssystem och för att flodmynningarna vidgade sig.
De fredliga sädesodlarna i dalarna vid Eufrat och Tigris hade länge trakasserats av räderna från Turkestans och den iranska högplatåns barbarer. Men nu ledde betesmarkernas tilltagande torka i högländerna till en samlad invasion av Eufratdalen. Denna invasion var så mycket allvarligare då dessa boskapsskötare och jägare i de omgivande områdena hade tamhästar i stora mängder. Det var innehavet av hästar som gav dem ett enormt stort militärt övertag över deras rika grannar i söder. Inom en kort tid invaderade de hela Mesopotamien, vilket drev fram de sista kulturvågorna som spred sig ut över hela Europa, västra Asien och norra Afrika.
Dessa erövrare av Mesopotamien bar i sina led på många av anditernas bättre arvsanlag från de blandade norra rasgrupperna i Turkestan, inklusive en del från Adamssons släktlinje. Dessa mindre avancerade men mera energiska stammar norrifrån tillägnade sig snabbt och gärna det som fanns kvar av civilisationen i Mesopotamien, och inom kort utvecklades från dem de blandade folk som man finner i Eufratdalen när de historiska uppteckningarna börjar. De återupplivade snabbt många faser av den försvinnande civilisationen i Mesopotamien, tillägnade sig dalstammarnas kunnande och mycket av sumerernas kultur. De försökte rentav bygga ett tredje Babels torn och tog senare denna term som namn för sin nation.
När dessa barbariska ryttare från nordost invaderade hela Eufratdalen besegrade de inte återstoden av de anditer som levde kring flodmynningen vid Persiska viken. Dessa sumerer kunde försvara sig på grund av högre intelligens, bättre vapen och sitt omfattande system av militära kanaler som anslöt sig till deras bevattningssystem av sinsemellan förenade dammar. De var ett enat folk emedan de hade en enhetlig gruppreligion. De kunde sålunda bibehålla sin rasliga och nationella integritet länge efter det att deras grannar i nordväst hade delats upp i isolerade stadsstater. Ingen av dessa stadsgrupper förmådde övervinna de förenade sumererna.
Inkräktarna från norr lärde sig snart att lita på och värdesätta dessa fredsälskande sumerer som skickliga lärare och administratörer. De var mycket respekterade och eftersökta som lärare i konsthantverk och produktionsverksamhet, som ledare för handelsföretag och som samhällsadministratörer av alla folk norrut och från Egypten i väster till Indien i öster.
Sedan sumerernas första statsförbund hade upplösts styrdes de senare stadsstaterna av de avfälliga efterkommande till de setiska prästerna. Endast när dessa präster gav sig ut för att erövra grannstäder kallade de sig kungar. De senare stadskungarna lyckades inte bilda starka statsförbund före Sargons dagar, på grund av ett svartsjukt fasthållande vid de egna gudarna. Varje stad trodde att dess stadsgud var överlägsen alla andra gudar, och därför vägrade de att underordna sig en gemensam ledare.
Denna långa period av stadsprästernas svaga styre bragtes till ett slut av Sargon, prästen i Kish, som utropade sig till kung och påbörjade erövringen av hela Mesopotamien och dess angränsande områden. För en tid blev detta slutet för stadsstaterna, styrda och nedtyngda av prästerna, varje stad med sin egen stadsgud och sina egna ceremoniella seder.
Sedan detta Kish’ statsförbund hade upplösts följde en lång period av ständig krigföring mellan dalstäderna om överhögheten. Härskarmakten skiftade under olika tider mellan Sumer, Ackad, Kish, Uruk, Ur och Susa.
Omkring år 2500 f.Kr. led sumererna allvarliga bakslag i händerna på suiterna och guiterna som kom norrifrån. Lagash, sumerernas huvudstad, som var byggt på avlagringar från översvämningarna, föll. Uruk höll ut i trettio år efter Ackads fall. Vid den tid då Hammurabis regeringstid började hade sumererna absorberats i de nordliga semiternas led, och anditerna i Mesopotamien försvann från historiens sidor.
Från år 2500 till år 2000 f.Kr. härjade nomaderna vilt över hela området från Atlanten till Stilla havet. Neriterna utgjorde den sista eruptionen från den kaspiska gruppen av mesopotamiska efterkommande till de blandade rasgrupperna av andoniter och anditer. Det som barbarerna inte lyckades med för att ruinera Mesopotamien, det åstadkom senare klimatförändringar.
Detta är berättelsen om den violetta rasen efter Adams dagar och om det öde som drabbade dess hemland mellan Tigris och Eufrat. Den forntida civilisationen föll slutligt samman på grund av de högrestående folkens emigration och immigrationen av deras lägrestående grannar. Men långt innan barbarernas ryttare erövrade dalen hade mycket av kulturen från lustgården spritt sig till Asien, Afrika och Europa för att där åstadkomma de jäsämnen som har resulterat i nittonhundratalets civilisation på Urantia.
[Framfört av en Ärkeängel i Nebadon.]
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.