Anditernas rasgrupper bestod av den ursprungliga blandningen av den rena violetta rasen och noditerna samt de evolutionära folken. I allmänhet bör man tänka på anditerna som bärare av en betydligt högre procent adamiskt blod än de nutida raserna. I huvudsak används termen andit för att beteckna de folk vilkas rasliga arv var från en åttondedel till en sjättedel violett. De nutida urantianerna, till och med de nordliga vita rasgrupperna, har mycket mindre än denna procent av Adams blod.
De tidigaste anditfolken fick sin början för mer än tjugofem tusen år sedan i de områden som gränsade till Mesopotamien, och de bestod av en blandning av adamiter och noditer. Den andra lustgården omgavs av koncentriska cirklar av avtagande violetta raselement, och det var i periferin av denna rasernas smältdegel som anditrasen uppkom. Senare när de migrerande adamiterna och noditerna anlände till de då bördiga trakterna i Turkestan blandade de sig snart med de högrestående invånarna, och den rasblandning som uppstod utsträckte anditernas rastyp norrut.
Anditerna var det överlag bästa människosläkte som framträdde på Urantia efter de renrasiga violetta folkens dagar. De omfattade de flesta av de högsta typerna bland de fortlevande resterna av adamit- och noditraserna och senare en del av de bästa släktdragen från de gula, blå och gröna människorna.
Dessa tidiga anditer var inte arier; de var föregångare till arierna. De var inte vita; de var de vitas föregångare. De var varken ett västerländskt eller österländskt folk. Men det är arvet från anditerna som ger de vita rasgruppernas mångspråkiga blandning den generaliserade enhetlighet som har kallats kaukasoid.
De mera renrasiga släktena av den violetta rasen hade bibehållit den adamiska fredsökande traditionen, vilket förklarar varför rasens tidigare rörelser hade varit mer i stil med fredliga migrationer. Men när adamiterna förenade sig med noditfolken, som vid denna tid var en krigisk ras, blev deras anditefterkommande för sin tidsålder de skickligaste och skarpsinnigaste militarister som någonsin har levt på Urantia. Härefter blev mesopotamiernas rörelser allt mera militära till sin natur och liknade mera egentliga erövringar.
Dessa anditer var äventyrslystna; deras läggning kännetecknades av vandringslust. En tillförsel av raselement från antingen sangikraser eller andoniter tenderade att stadga dem. Men det oaktat stannade deras senare efterkommande inte upp förrän de hade seglat jorden runt och upptäckt även den sista avlägsna kontinenten.