Lokaliseringskommittén var borta i nästan tre år. Den lämnade en gynnsam rapport beträffande tre möjliga platser: Den första var en ö i Persiska viken; den andra var det flodområde som senare togs i bruk som den andra lustgården; den tredje platsen var en lång smal halvö—nästan en ö—som sträckte sig västerut från Medelhavets östra kust.
Kommittén föredrog nästan enhälligt det tredje alternativet. Detta läge valdes, och det tog två år att överflytta världens kulturella högkvarter, inklusive livets träd, till denna halvö i Medelhavet. Alla utom en enda grupp av dem som bodde på halvön flyttade fredligt bort när Van och hans sällskap anlände.
Denna halvö i Medelhavet hade ett hälsosamt klimat och en jämn temperatur. Det stabila klimatet berodde på de omgivande bergen och det faktum att området praktiskt taget var en ö i ett inlandshav. Fastän det regnade ymnigt på de omgivande högländerna, regnade det sällan i själva Eden. Från det omfattande nätverket av konstgjorda bevattningskanaler ”steg en dimma upp” varje natt för att friska upp växtligheten i lustgården.
Kusten kring landmassan var ganska hög, och näset från halvön till fastlandet var endast fyrtiotre kilometer brett på det smalaste stället. Den stora floden som vattnade lustgården rann upp i halvöns högre områden och rann österut genom halvöns näs till fastlandet och därifrån vidare genom Mesopotamiens lågland till det bortomliggande havet. Den fick tillskott av fyra bifloder som hade sin upprinnelse i kusthöjderna på Edens halvö, och dessa är de ”fyra grenar” som ”gick ut ur Eden”, och som senare förväxlades med sidogrenarna av de floder som omgav den andra lustgården.
Bergen som omgav lustgården var rika på ädelstenar och metaller, men de ägnades föga uppmärksamhet. Den dominerande tanken var att åstadkomma ett lovprisande av trädgårdsskötsel och en upphöjelse av jordbruket.
Den plats som hade valts för lustgården var antagligen den vackraste i sitt slag i hela världen, och klimatet var då idealiskt. Ingen annanstans fanns det ett ställe som så väl hade lämpat sig för att bli ett sådant paradis av botanisk uttrycksfullhet. Till denna mötesplats började gräddan av Urantias civilisation samlas. Utanför och bakom låg världen i mörker, okunnighet och barbari. Eden var den enda ljuspunkten på Urantia; den var av naturen en dröm av ljuvlighet, och snart blev den ett poem av utsökt och fulländad landskapsprakt.