Den federala regeringen har en förmyndarroll endast vid administrationen av ålderspensionerna och vid främjandet av genialitet och skapande originalitet; delstatsregeringarna tar en aning mera befattning med de enskilda medborgarna, medan de lokala styrelserna är mycket mera förmyndarbetonade eller socialistiska. Staden (eller någon underavdelning inom den) handlägger sådana ärenden som hälsovård, renhållning, byggnadsbestämmelser, utsmyckning och förskönande, vattentillförsel, belysning, uppvärmning, rekreation, musik och trafikförbindelser.
Inom all produktionsverksamhet ägnas den främsta uppmärksamheten åt hälsan. Näringslivet och samhället anses ha privilegiet att ansvara för vissa faser av det fysiska välbefinnandet, men individens och familjens hälsoproblem är enbart personliga angelägenheter. Det är regeringens avsikt att allt mera avstå från inblandning i medicinska och alla andra rent personliga angelägenheter.
Städerna har ingen beskattningsrätt, inte heller kan de skuldsätta sig. De får bidrag från statskassan enligt antalet invånare och måste öka dessa inkomster med vinster från sina samhällsägda företag och med koncessionsavgifter från olika kommersiella aktiviteter.
Pendeltrafikens kommunikationsnät, som gör det praktiskt att betydligt utvidga stadsgränserna, ansvarar städerna för. Städernas brandstationer upprätthålls av stiftelserna för brandskydd och -försäkring, och alla byggnader i städer eller på landsbygden är brandsäkra—har varit det redan i över sjuttiofem års tid.
Städerna har inga avlönade ordningsövervakare. Polisstyrkorna upprätthålls av delstatsregeringarna. Polisinrättningens personal rekryteras nästan uteslutande bland de ogifta männen mellan tjugofem och femtio år. De flesta delstater uppbär en ganska tung ungkarlsskatt, som återbetalas till alla män som ansluter sig till delstatens polisstyrka. I den genomsnittliga delstaten är polisstyrkan nu endast en tiondedel så stor som den var för femtio år sedan.
Det finns ingen eller föga överensstämmelse mellan beskattningssystemen i de hundra jämförelsevis fria och suveräna delstaterna, emedan de ekonomiska och andra förhållandena varierar betydligt i olika delar av kontinenten. Varje delstat har tio grundlagsbestämmelser som inte kan ändras utom med den federala högsta domstolens samtycke, och en av dessa bestämmelser förhindrar uttaxering över en procent av värdet av egendom under ett år, förutom bostadstomter i städerna eller på landet vilka är skattefria.
Den federala regeringen kan inte skuldsätta sig, och tre fjärdedels majoritet i en folkomröstning krävs innan någon delstat kan ta upp lån utom för krigsändamål. Eftersom den federala regeringen inte kan försätta sig i skuld är det Nationella Försvarsrådet i händelse av krig behörigt att av delstaterna uttaxera pengar samt manskap och materiel enligt behov. Men ingen skuld får ha en löptid om mer än tjugofem år.
Inkomster för att upprätthålla den federala regeringen fås från följande fem källor:
1. Importtullar. All import är underkastad en tulltariff avsedd att skydda den levnadsstandard som råder på denna kontinent och som är mycket högre än i någon annan nation på planeten. Dessa tariffer bestäms av den högsta näringslivsdomstolen sedan näringslivskongressens båda kamrar har ratificerat rekommendationerna från den ledande verkställaren för ekonomiska angelägenheter, vilken utnämnts gemensamt av dessa båda lagstiftningsorgan. Näringslivets överhus väljs av arbetstagarna, underhuset av företrädarna för kapitalet.
2. Royalties. Den federala regeringen uppmuntrar människor till uppfinningar och originella skapelser i tio regionala laboratorier och hjälper sålunda alla slags genier—konstnärer, författare och vetenskapsmän—och skyddar deras patent. Som ersättning tar regeringen hälften av de vinster som uppkommer från alla dessa uppfinningar och skapelser, det må gälla maskiner, böcker, konstverk, växter eller djur.
3. Arvsskatt. Den federala regeringen uppbär en graderad arvsskatt som varierar från en till femtio procent beroende på storleken av kvarlåtenskapen och på andra förhållanden.
4. Militärutrustning. Regeringen förtjänar en ansenlig summa av att hyra ut arméns och flottans utrustning för kommersiella ändamål och rekreationsbruk.
5. Naturtillgångar. När inkomsterna från naturtillgångarna inte i sin helhet behövs för de specifika ändamål som anges i den federala grundstadgan, överförs de till statskassan.
Med undantag för de krigsskatter som uttaxeras av det Nationella Försvarsrådet, uppställs de federala budgetanslagen först i det lagstiftande överhuset, omfattas av underhuset, godkänns av den ledande verkställaren, och ges slutligen laga kraft av den federala budgetkommissionen om ett hundra medlemmar. Medlemmarna i denna kommission nomineras av delstatsguvernörerna och väljs av de lagstiftande församlingarna i delstaterna för en period om tjugofyra år, så att en fjärdedel väljs vart sjätte år. Vart sjätte år väljer detta organ med tre fjärdedelars röstmajoritet en i sin krets till ordförande, och han blir därmed den som leder och övervakar det federala finansdepartementet.