Trots alla dessa planetariska handikapp håller en mycket högtstående civilisation på att utvecklas på en isolerad kontinent av ungefär Australiens storlek. Befolkningen i denna nation uppgår till cirka 140 miljoner människor. Folket är en blandad ras, bestående främst av blå och gula, med en aning större andel violett än den så kallade vita rasen på Urantia. Dessa olika raser är ännu inte fullt blandade, men de umgås och kommer till rätta med varandra på ett mycket tillfredsställande sätt. Livslängden är nu i medeltal nittio år på denna kontinent, femton procent högre än hos något annat folk på planeten.
Produktionsmaskineriet i denna nation har en viss stor fördel som kommer sig av kontinentens unika topografi. De höga bergen, som får häftiga regn åtta månader av året, ligger alldeles i mitten av landet. Detta naturens arrangemang gynnar användningen av vattenkraft och underlättar avsevärt bevattningen av den torrare västra fjärdedelen av kontinenten.
Dessa människor är självförsörjande, dvs. de kan leva vidare på obestämd tid utan att importera någonting från de omgivande folken. De har gott om naturtillgångar, och med vetenskapliga förfaranden har de lärt sig att kompensera bristerna i fråga om nödvändighetsvaror. De har en livlig inrikeshandel, men deras utrikeshandel är liten som följd av den allmänna fientligheten hos deras mindre progressiva grannar.
Denna kontinentomfattande nation följde allmänt taget planetens evolutionära trend: Utvecklingen från stamstadiet till uppkomsten av starka härskare och kungar tog tusentals år i anspråk. De enväldiga monarkerna följdes av många olika slag av statsskick—misslyckade republiker, kommunstater och diktatorer kom och gick i en ändlös ymnighet. Utvecklingen fortsatte på detta sätt tills för omkring fem hundra år sedan, under en politisk jäsningsperiod, då en av medlemmarna i nationens starka diktatorstriumvirat undergick en sinnesförändring. Han erbjöd sig frivilligt att avgå på villkor att den ena av de andra härskarna, den sämre av de två återstående, också avsade sig diktatorskapet. Sålunda lades den högsta makten över kontinenten i en enda härskares händer. Den förenade staten gick framåt under ett starkt monarkiskt styre i mer än ett hundra år, under vilken tid en mästerlig frihetsurkund utvecklades.
Den senare övergången från monarki till en form av representationsstyre skedde så småningom, och kungarna stannade kvar endast som samhälleliga eller känslomässiga galjonsfigurer tills de till slut försvann då den manliga arvslinjen dog ut. Den nuvarande republiken har nu existerat i jämnt två hundra år, och under den tiden har det skett fortgående framsteg mot det styressätt som i följande skall beskrivas; de sista förändringarna inom det ekonomiska och politiska livet har genomförts under det senaste decenniet.