Ekonomin, samhället och förvaltningen måste utvecklas om de skall bestå. Statiska förhållanden i en evolutionär värld är tecken på förfall; endast de institutioner som rör sig framåt med den evolutionära strömmen består.
Det progressiva programmet i en expanderande civilisation omfattar:
1. Bevarandet av de individuella friheterna och rättigheterna.
2. Hemmets beskyddande.
3. Främjandet av ekonomisk trygghet.
4. Förebyggandet av sjukdomar.
5. Obligatorisk utbildning.
6. Obligatorisk arbetsinsats.
7. Nyttig användning av fritiden.
8. Omvårdnad av de olycksdrabbade.
9. Rasförbättring.
10. Främjandet av vetenskapen och konsten.
11. Främjandet av filosofin—visheten.
12. Utvidgandet av den kosmiska insikten—andligheten.
Detta framåtskridande inom områdena för civilisationens färdigheter leder direkt till förverkligandet av de högsta mänskliga och gudomliga målen som de dödliga strävar efter—uppnåendet av människornas broderskap i samhället och det personliga tillståndet av gudsmedvetenhet, som uppenbaras i den högsta önskan hos varje individ att göra den himmelske Faderns vilja.
Då ett genuint broderskap mellan människorna framträder anger detta att en sådan samhällsordning har uppkommit där alla människor med glädje bär varandras bördor; de har en faktisk önskan att tillämpa den gyllene regeln. Men ett sådant idealsamhälle kan inte förverkligas när antingen de svaga eller de ondsinta ligger på lur för att orättvist och oheligt utnyttja dem som främst drivs av hängivenheten att tjäna det sanna, det sköna och det goda. I en sådan situation finns det endast en praktisk utväg: De som tillämpar den gyllene regeln kan etablera ett eget progressivt samhälle där de lever enligt sina ideal samtidigt som de upprätthåller ett tillräckligt försvar mot sina medmänniskor som lever i mörkret och som kan tänkas antingen utnyttja deras fredliga disposition eller förstöra deras framåtskridande civilisation.
Idealismen kan aldrig fortleva på en evolverande planet om idealisterna i varje generation låter sig utrotas av människosläktets lägrestående grupper. Häri ligger den stora prövningen av idealismen: Kan ett avancerat samhälle upprätthålla den militära beredskap som gör det tryggt mot alla anfall från dess krigsälskande grannar utan att ge efter för frestelsen att använda denna militära styrka för offensiva operationer mot andra folk för självisk vinning eller för att betona den nationella storheten? Nationell fortlevnad kräver beredskap, och endast religiös idealism kan förhindra beredskapens missbrukande för anfallsändamål. Endast kärlek, broderskap, kan hindra de starka från att förtrycka de svaga.