Den politiska eller administrativa formen för statsstyret har föga betydelse förutsatt att den erbjuder det väsentliga för samhällsutvecklingen—frihet, trygghet, utbildning och samhällelig koordinering. Det är inte vad staten är utan vad den gör som bestämmer riktningen för samhällsutvecklingen. I sista hand kan ingen stat transcendera sina medborgares moraliska värden så som dessa värden exemplifieras hos de valda ledarna. Okunnighet och själviskhet garanterar att även den högsta formen av statsstyre bryts ned.
Fastän det är att beklaga har den nationella egoismen dock varit nödvändig för samhällets fortbestånd. Läran om det utvalda folket har ända fram till nutiden varit en huvudsaklig faktor när det har gällt att svetsa samman stammar och bygga upp nationer. Men ingen stat kan uppnå idealiska nivåer i sin verksamhet förrän varje form av intolerans har övervunnits. Intoleransen är ständigt fientlig mot människans framåtskridande. Den bekämpas bäst med en kombination av vetenskap, handel, tävlingslekar och religion.
Den idealiska staten fungerar under påverkan av tre mäktiga och koordinerade drivkrafter:
1. Kärlekslojalitet, som kommer sig av insikten om människornas broderskap.
2. Förnuftig patriotism, som baserar sig på visa ideal.
3. Kosmisk insikt, som tolkas i termer av planetariska fakta, behov och mål.
Lagarna i den idealiska staten är få till antalet, och de är inte längre ett uttryck för den negativistiska tabutidsåldern utan företräder den individuella frihetens positiva utvecklingsskede som har blivit en följd av ökad självkontroll. Den högt utvecklade staten inte endast tvingar sina medborgare att arbeta utan lockar dem även att på ett nyttigt och uppbyggande sätt använda den tilltagande fritiden, som blir följden av att den framskridande maskintidsåldern befriar människan från hårt arbete. Fritiden måste nyttjas för produktion såväl som för konsumtion.
Inget samhälle har framskridit särskilt långt då det tillåter sysslolöshet och tolererar fattigdom. Fattigdom och beroende kan emellertid aldrig elimineras om de defekta och degenererade raselementen fritt får sitt uppehälle och tillåts föröka sig utan hinder.
Ett moraliskt samhälle borde sträva efter att bevara självrespekten hos sina medborgare och erbjuda varje normal individ tillräckliga möjligheter att förverkliga sig själv. En sådan plan för framgång i samhället skulle åstadkomma ett kultursamhälle av högsta klass. Samhällsutvecklingen borde uppmuntras av en statlig övervakning som utövar ett minimum av reglerande kontroll. Den staten är bäst som koordinerar mest och reglerar minst.
Statsbildningens ideal måste uppnås genom evolution, genom en långsam tillväxt av medborgarmedvetandet, insikten om skyldigheten och rättigheten till en samhällsinsats. Till en början tar människorna på sig regerandets bördor som en plikt, efter det att de politiska lycksökarnas administration har nått sin ände, men senare söker de sådan verksamhet som ett privilegium, som den största äran. Civilisationsnivån avspeglas troget av kvaliteten hos de medborgare som är villiga att åta sig ansvarsuppgifter i staten.
I ett verkligt samvälde ombesörjs styrandet av städer och provinser av experter, och det sköts alldeles så som i alla andra former av ekonomiska och kommersiella sammanslutningar av människor.
I avancerade stater värderas politisk tjänst som ett uttryck för den högsta hängivenheten hos dess medborgare. De klokaste och ädlaste medborgarnas största ambition är att bli uppskattade som medborgare, att bli valda eller utnämnda till någon förtroendepost inom statsstyret, och sådana stater utdelar sina högsta ärebetygelser för samhällsinsatser till sina förvaltnings- och samhällstjänare. Ärebetygelser tilldelas därefter i denna ordning: filosofer, utbildare, vetenskapsmän, industrialister och militärer. Föräldrar belönas vederbörligen för sina barns förträfflighet, och de rent religiösa ledarna, som är det andliga rikets ambassadörer, får sin egentliga belöning i en annan värld.