Naturen ger människan inga rättigheter; endast livet och en värld där det kan levas. Naturen ger inte ens rätten att leva, vilket man kan sluta sig till genom att betänka vad som troligen skulle hända om en obeväpnad människa mötte en hungrig tiger ansikte mot ansikte i urskogen. Samhällets främsta gåva till människan är trygghet.
Så småningom hävdade samhället sina rättigheter, och för närvarande är de:
1. Säkerhet beträffande tillgången till föda.
2. Militärt försvar—säkerhet genom rustning.
3. Samhällsfredens bevarande—förhindrande av personligt våld och oordning i samhället.
4. Sexuell kontroll—äktenskap, familjeinstitutionen.
5. Egendom—rätten att äga.
6. Främjande av tävlan mellan individer och mellan grupper.
7. Föranstaltningar för ungdomens utbildning och träning.
8. Främjande av varuutbyte och handel—industriell utveckling.
9. Förbättrande av arbetsförhållanden och arbetsbelöning.
10. Garanterad frihet till religionsutövning, vilket medför att alla dessa andra samhällsaktiviteter kan förädlas genom att bli andligt motiverade.
När rättigheter är så gamla att man inte känner till deras ursprung kallas de ofta naturliga rättigheter. Men människans rättigheter är faktiskt inte naturliga; de är i sin helhet samhälleliga. De är relativa och ständigt föränderliga, ingenting mer än spelets regler—erkända anpassningar av förhållanden som styr de ständigt växlande företeelserna i tävlan mellan människorna.
Det som anses rätt under en tidsålder kanske inte anses så i en annan tid. Fortlevnaden av ett stort antal defekta och degenererade beror inte på att de har någon naturlig rätt att sålunda betunga civilisationen under nittonhundratalet, utan helt enkelt på att samhället i denna tidsålder, sedvänjorna, så bestämmer.
Få mänskliga rättigheter erkändes under medeltiden i Europa. Då hörde varje människa till någon annan, och rättigheterna var endast privilegier eller ynnest bevis som beviljades av stat eller kyrka. Och revolten mot denna villfarelse var lika vilsefarande då den ledde till tron att alla människor föds jämlika.
De svaga och underlägsna har alltid kämpat för jämlika rättigheter; de har alltid insisterat på att staten tvingar de starka och överlägsna att tillgodose deras behov och i övrigt gottgöra de brister som alltför ofta är det naturliga resultatet av deras egen likgiltighet och lättja.
Detta jämlikhetsideal är dock ett barn av civilisationen; man finner det inte i naturen. Även kulturen själv demonstrerar på ett övertygande sätt människors inneboende ojämlikhet i och med deras ojämlika förmåga att ta del av den. Ett plötsligt och icke-evolutionärt förverkligande av en förment naturlig jämlikhet skulle snabbt kasta den civiliserade människan tillbaka till de primitiva tidsåldrarnas grova seder och bruk. Samhället kan inte erbjuda jämlika rättigheter åt alla, men det kan förbinda sig att rättvist och opartiskt slå vakt om vars och ens olika rättigheter. Det är samhällets uppgift och skyldighet att förse naturens barn med en rättvis och fredlig möjlighet att skaffa sig sitt uppehälle, ta del i fortplantningen, och samtidigt bli delaktig av något mått av njutning och välbehag; och summan av alla tre utgör mänsklig lycka.